Alv

En sådan där dag med en känsla i maggropen om att alla tittar snett på mig, att alla tänker "Men, herregud.. Det DÄR kan hon ju inte ha på sig!" andas mig i nacken och jag vet att det bara är jag som är bakom mig om jag vänder mig om. Jag borde börja träna, borde börja gå ut och gå varje dag, borde gå ner de där kilona jag har gått upp sedan i våras men ändå tänker jag bakvänt. Jag intalar mig själv att jag inte har gått från mig själv till Jabba the Hutt och att jag ska börja träna för att hålla mig i god vigör, inte för att gå ner hysteriskt i vikt.

Ändå rycker jag i kjolen och undrar om den inte hade suttit bättre för ett år sedan, jag jämför bilder med kläder då och nu, jag rycker i kläderna och jag skäms över att jag är den jag är. Jag skäms över att jag fortsätter äta precis som en normal människa när jag egentligen aldrig borde titta åt en kexchoklad någonsin igen. Jag skäms varje gång jag ser kostråd och att jag inte följer dem, jag skäms över mina snabbnudlar för de är inte bra näring.

Är det något som behöver gå ner i vikt är det min hjärna.