Snabbsamtal
För att få tankarna på annat så kan jag ju berätta om min kontakt med vården i detta landskap som gudarna glömde.
Det började i höstas när jag glad i hågen tog ledigt på förmiddagen för att ta en läkartid. Här ute på landet finns det bara distriktssköterskemottagningar och älgar minsann. Det besöket gick inte vidare bra eftersom de inte hade fått min journal och uppenbarligen inte kontaktar sina patienter på annat sätt än via brev.
Andra gången för någon månad sedan gick väl bättre eftersom de nu hade min journal men istället hade jag missat att de hade skiftat tid och jag tog ledigt från jobbet återigen helt i onödan. Sedan missade jag min telefontid eftersom jag satt i sliprummet, jag hade kommit ihåg det hela dagen tills hjärndöden inträffade strax innan det var dags.
I torsdags gick jag runt med telefonen i näven och de ringde när jag satt i bilen på väg mot Jet för att få tanka bilen full (underbara Pats lånade ut sitt Jet-kort) och det blev ett väldigt kortfattat samtal.
"May Cthulhu..." (ringsignal alltså.
"-Ja, det är Alv?
- Hej det är (läkarnamn).
- Hej, hej.
- Det var något med medicin?
- Ja, jag skulle vilja minska dosen, jag har använt dem ett år nu och vill se om det går att minska ner dem.
- Vad är det du använder?
- Efexor, 75 mg tror jag men jag är inte säker (gud FÖRBJUDE att läkaren skulle kunna titta i MINA JOURNALER istället för att jag skall göra arbetet åt honom.) fast jag tror det är det. Det finns en mindre dos, det har jag sett på fass.
- Vänta ett tag... (han försvinner från luren för att troligtvis bläddra i FASS.) Ja, det finns 37,5 mg. Då skriver jag ut det för tre månader så kan du ju höra av dig då. Hej
- Hej."
Det tog väl någon minut eller två och det var precis som att han hade klämt in samtalet mellan två väldigt nära besökstider eller liknande. Jag har ingen aning om jag får rätt sorts medicin men jag hoppas att han ser vad det är för verison av den i mina journaler för annars kommer jag troligen börja grina när jag står på Apoteket och de kommer med fel sort. Inte ett ljud om att jag kanske skulle boka ett riktigt möte nästa gång utan det lät bara som en standardfras i stil med ett vanligt "tack för att du ringde" eller liknande.
Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning och det återstår att se hur det går. Vem vet, kanske sitter jag snart där i en pöl av min röda kroppsvätska och bölar men jag tror inte att jag har tid till sådant numera. Arbete tar upp för mycket energi och resterande tid av dagen går åt till att träna och försöka umgås med folk så jag tror inte det.
Att hitta jobb där uppe, nee.. Det finns inte. Jag skall skriva ihop ett tjusigt cv och ringa runt till surgubbarna där uppe men jag tror inte att någon har något att erbjuda eftersom en vän sitter i Kumla och är arbetslös guldsmed.
Woo-fucking-hooo... Jag gillar verkligen dagens läge för guldsmeder och jag hänvisar till tidigare tirader angående det.
Helgen var jättehärlig och gav som sagt mer hemlängtan, helgen som kommer skall jag hem till Andreas och bara ha en helg med honom och inte göra mer än ett halvt knop.
Det började i höstas när jag glad i hågen tog ledigt på förmiddagen för att ta en läkartid. Här ute på landet finns det bara distriktssköterskemottagningar och älgar minsann. Det besöket gick inte vidare bra eftersom de inte hade fått min journal och uppenbarligen inte kontaktar sina patienter på annat sätt än via brev.
Andra gången för någon månad sedan gick väl bättre eftersom de nu hade min journal men istället hade jag missat att de hade skiftat tid och jag tog ledigt från jobbet återigen helt i onödan. Sedan missade jag min telefontid eftersom jag satt i sliprummet, jag hade kommit ihåg det hela dagen tills hjärndöden inträffade strax innan det var dags.
I torsdags gick jag runt med telefonen i näven och de ringde när jag satt i bilen på väg mot Jet för att få tanka bilen full (underbara Pats lånade ut sitt Jet-kort) och det blev ett väldigt kortfattat samtal.
"May Cthulhu..." (ringsignal alltså.
"-Ja, det är Alv?
- Hej det är (läkarnamn).
- Hej, hej.
- Det var något med medicin?
- Ja, jag skulle vilja minska dosen, jag har använt dem ett år nu och vill se om det går att minska ner dem.
- Vad är det du använder?
- Efexor, 75 mg tror jag men jag är inte säker (gud FÖRBJUDE att läkaren skulle kunna titta i MINA JOURNALER istället för att jag skall göra arbetet åt honom.) fast jag tror det är det. Det finns en mindre dos, det har jag sett på fass.
- Vänta ett tag... (han försvinner från luren för att troligtvis bläddra i FASS.) Ja, det finns 37,5 mg. Då skriver jag ut det för tre månader så kan du ju höra av dig då. Hej
- Hej."
Det tog väl någon minut eller två och det var precis som att han hade klämt in samtalet mellan två väldigt nära besökstider eller liknande. Jag har ingen aning om jag får rätt sorts medicin men jag hoppas att han ser vad det är för verison av den i mina journaler för annars kommer jag troligen börja grina när jag står på Apoteket och de kommer med fel sort. Inte ett ljud om att jag kanske skulle boka ett riktigt möte nästa gång utan det lät bara som en standardfras i stil med ett vanligt "tack för att du ringde" eller liknande.
Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning och det återstår att se hur det går. Vem vet, kanske sitter jag snart där i en pöl av min röda kroppsvätska och bölar men jag tror inte att jag har tid till sådant numera. Arbete tar upp för mycket energi och resterande tid av dagen går åt till att träna och försöka umgås med folk så jag tror inte det.
Att hitta jobb där uppe, nee.. Det finns inte. Jag skall skriva ihop ett tjusigt cv och ringa runt till surgubbarna där uppe men jag tror inte att någon har något att erbjuda eftersom en vän sitter i Kumla och är arbetslös guldsmed.
Woo-fucking-hooo... Jag gillar verkligen dagens läge för guldsmeder och jag hänvisar till tidigare tirader angående det.
Helgen var jättehärlig och gav som sagt mer hemlängtan, helgen som kommer skall jag hem till Andreas och bara ha en helg med honom och inte göra mer än ett halvt knop.
Kommentarer
Trackback