Lite som på nålar
Hela tiden är det under ytan och gror. Jag kom nu på varför det var en så bra dag för någon dag sedan, det var för att arbetet flöt på så som det skulle göra utan att det var något som blev fel någonstans, utan att röster höjdes och ropade tvärs över rummet om något som inte stämde.
Eller så var det helt enkelt jag som satt i min egen lilla bubbla av lycka.
Vanligtvis så är det saker som gror, som om någon har glömt en deg på jäsning så att den bara pyser och pyser för att till sist svälla över kanten. Det går inte att sätta fingret på känslan som jag märker av eller så är det bara jag som är rädd för att det ska bli en stor konflikt förr eller senare, eller att jag helt enkelt bara ska få en knäpp, ställa mig rakt upp och ner och bara vråla ut att alla borde kramas, bli vänner eller dra åt helvete.
Det blev en fasligt lång mening och det skulle även vara riktigt skrämmande om det skulle gå så långt men det är inte mycket som förvånar mig när det gäller mig själv så. Jag tog ju körkort även om jag proklamerade att jag aldrig skulle göra det ända tills jag kom fram till att det tyvärr är väldigt praktiskt.
Det är väl bara att hoppas på att det blåser över snart men det gnager, jag tycker verkligen inte om osämja och jag hatar att jag inte kan göra något åt det. Fast det är ju så det är på arbetsplatser, ju fler kockar desto mer intressant soppa med mycket smaker och om det är för få kockar så kan det ändå bli illasmakande för att ingen vågar trampa någon annan på tårna.
Mjo, mjo. Inget vettigt här inte men jag har inte så mycket vettigt att säga för stunden, det är bara allmänt hjärndött på insidan och de enda orden munnen vill forma är just "Jag vill hem! NU!". Åtminstone känns det som det nu.
Eller så var det helt enkelt jag som satt i min egen lilla bubbla av lycka.
Vanligtvis så är det saker som gror, som om någon har glömt en deg på jäsning så att den bara pyser och pyser för att till sist svälla över kanten. Det går inte att sätta fingret på känslan som jag märker av eller så är det bara jag som är rädd för att det ska bli en stor konflikt förr eller senare, eller att jag helt enkelt bara ska få en knäpp, ställa mig rakt upp och ner och bara vråla ut att alla borde kramas, bli vänner eller dra åt helvete.
Det blev en fasligt lång mening och det skulle även vara riktigt skrämmande om det skulle gå så långt men det är inte mycket som förvånar mig när det gäller mig själv så. Jag tog ju körkort även om jag proklamerade att jag aldrig skulle göra det ända tills jag kom fram till att det tyvärr är väldigt praktiskt.
Det är väl bara att hoppas på att det blåser över snart men det gnager, jag tycker verkligen inte om osämja och jag hatar att jag inte kan göra något åt det. Fast det är ju så det är på arbetsplatser, ju fler kockar desto mer intressant soppa med mycket smaker och om det är för få kockar så kan det ändå bli illasmakande för att ingen vågar trampa någon annan på tårna.
Mjo, mjo. Inget vettigt här inte men jag har inte så mycket vettigt att säga för stunden, det är bara allmänt hjärndött på insidan och de enda orden munnen vill forma är just "Jag vill hem! NU!". Åtminstone känns det som det nu.
Kommentarer
Trackback