Fail
Jag struntar faktiskt fullkomligt i allt det som jag vet, för om jag lyssnade på fakta så skulle jag ju uppenbarligen inte ha gjort något av det som jag gjort senaste året ändå. Jag struntar i att en av mina närmare vänner läste lusen av mig en hel kväll tills jag satt och storgrinade i soffhörnet för det kvittar ändå.
Där sitter jag och tittar runt lite på bilddagboken som är ett inferno av alla dessa smala små tonåringar med fluffigt hår och jag gnisslar tänder av avundsjuka.
Varför är de allihop så förbannat djävla smala för? Jag skiter fullständigt i att om jag skulle vara så pass smal att min byststorlek skulle krympa till minimal och jag skulle behöva köpa snobben-bhåar för jag skulle ändå få vara smal. Om jag nu ens kan vara smal, jag är ju fortfarande lång och kläderna skulle troligen fortfarande få köpas i större storlekar för att räcka till i ärm- och benlängd.
Jag skiter fullständigt i att det i slutet skulle betyda näringsbrist, urkalkning av skelettet samt Fan och hans förbaskade moster. Visst, jag har tränat och ätit relativt rätt tidigare men då bodde jag som sagt ihop med någon som hade mer hungerkänslor än vad jag har. Jag vill inte äta hela tiden. Äter jag frukost, lunch och något när jag kommer hem så känns det precis lagom för min hjärna, inget mer jädra småätande. Jag VET att jag äter för lite, att det betyder att kroppen sätter sig i svältläge och att jag egentligen borde äta mer för att öka förbränningen så småningom men jag vill inte.
Mat är inte roligt, mat är. Äckligt. Visst, det går bättre för stunden och när man var över hos mamma och åt mat för att fira hennes födelsedag i efterskott så slapp jag att kräkas i smyg för att döva samvetet. Jag slapp stoppa fingrarna i halsen men ändå hålla munnen stängd tills halvsmält mat väller ut i mungiporna så att ingen hör ljud från toaletten. Jag slapp tvätta mig med tvål i hela ansiktet och jag slapp att lukta sur mat om fingrarna och visst var det trevligt för en gångs skull att inte behöva tänka så. Men då skäms jag nästan över att jag ätit så mycket eftersom jag då börjar tänka på att en gång faktiskt ÄR en gång och att börja äta normalt från att ha ätit tämligen lite inte är bra för kroppen vilket betyder att den kommer svampa åt sig allt förbannat fett.
Jag hatar att det oftast står godis på jobbet för jag tycker då att jag faktiskt får äta sådant när jag egentligen borde späka mig själv och enbart äta päron. (visserligen finns det goda päron, men inte de som är i fruktskålen.) Jag hatar de gånger som folk bjuder på frukost och jag skäms över att det är jag som äter mest. Jag skäms ännu mera när jag står där med paprikadoftande fingrar och matrester i toastolen även om det var ett tag sedan nu men samtidigt skäms jag nästan över att det var så längesedan.
Jag skäms även över att skämmas över det. Jag skäms över att tala om det eftersom jag då skäms över att det finns de som kan ta illa upp över att jag klagar över att jag är tjock.
Jag bara skäms. Skäms och skäms. Och äter och äter. För fan, vi lever i framtiden för i helvete! När ska de komma på något annat än all denna djävla mat?! Det skall ätas så fort det är något, det skall fikas, ätas, fikas, ätas, ätas. BLÄ! Och annars kan man ju smyga i sig socker och kalorier genom att dricka saker. Helvete. Förbannade, djävla äckliga mathål!
Jag skäms även över att jag är där mitt i mellan. Att det inte är så allvarligt, att jag klarar mig från ruinens brant. Samtidigt så skäms jag över att jag inte är "stark" nog attha disciplin till att svälta mig till ett streck. Jag saknar den där tiden när ett par stay ups trillade från mina lår för att de var för stora för mig. Jag saknar fanimig att jag tog på mig min röda klänning och det såg ut som ett tält på mig. Det enda jag tänke rpå är den där bilden som det ser ut som om min mage är platt.
Tittar jag ner på min kropp utan att se i en spegel så ser det ganska okej ut. Sedan ser jag foton. Sedan ser jag mig i spegeln och det ser bara så förbannat fel ut. Det är dålig hållning och putmage och jag fattar inte var den kommer ifrån. Jag vill bara krypa in i en sopsäck och kvävas för att slippa tänka på det eller alternativt slå sönder varenda jädra spegel som finns i närheten så jag slipper gå och spegla mig i dem. Fast då finns det ju skyltfönster. Usch.
Nej. Inte är man bra på något. Och sluta himla med ögonen nu, ge mig en lobotomi istället.
Där sitter jag och tittar runt lite på bilddagboken som är ett inferno av alla dessa smala små tonåringar med fluffigt hår och jag gnisslar tänder av avundsjuka.
Varför är de allihop så förbannat djävla smala för? Jag skiter fullständigt i att om jag skulle vara så pass smal att min byststorlek skulle krympa till minimal och jag skulle behöva köpa snobben-bhåar för jag skulle ändå få vara smal. Om jag nu ens kan vara smal, jag är ju fortfarande lång och kläderna skulle troligen fortfarande få köpas i större storlekar för att räcka till i ärm- och benlängd.
Jag skiter fullständigt i att det i slutet skulle betyda näringsbrist, urkalkning av skelettet samt Fan och hans förbaskade moster. Visst, jag har tränat och ätit relativt rätt tidigare men då bodde jag som sagt ihop med någon som hade mer hungerkänslor än vad jag har. Jag vill inte äta hela tiden. Äter jag frukost, lunch och något när jag kommer hem så känns det precis lagom för min hjärna, inget mer jädra småätande. Jag VET att jag äter för lite, att det betyder att kroppen sätter sig i svältläge och att jag egentligen borde äta mer för att öka förbränningen så småningom men jag vill inte.
Mat är inte roligt, mat är. Äckligt. Visst, det går bättre för stunden och när man var över hos mamma och åt mat för att fira hennes födelsedag i efterskott så slapp jag att kräkas i smyg för att döva samvetet. Jag slapp stoppa fingrarna i halsen men ändå hålla munnen stängd tills halvsmält mat väller ut i mungiporna så att ingen hör ljud från toaletten. Jag slapp tvätta mig med tvål i hela ansiktet och jag slapp att lukta sur mat om fingrarna och visst var det trevligt för en gångs skull att inte behöva tänka så. Men då skäms jag nästan över att jag ätit så mycket eftersom jag då börjar tänka på att en gång faktiskt ÄR en gång och att börja äta normalt från att ha ätit tämligen lite inte är bra för kroppen vilket betyder att den kommer svampa åt sig allt förbannat fett.
Jag hatar att det oftast står godis på jobbet för jag tycker då att jag faktiskt får äta sådant när jag egentligen borde späka mig själv och enbart äta päron. (visserligen finns det goda päron, men inte de som är i fruktskålen.) Jag hatar de gånger som folk bjuder på frukost och jag skäms över att det är jag som äter mest. Jag skäms ännu mera när jag står där med paprikadoftande fingrar och matrester i toastolen även om det var ett tag sedan nu men samtidigt skäms jag nästan över att det var så längesedan.
Jag skäms även över att skämmas över det. Jag skäms över att tala om det eftersom jag då skäms över att det finns de som kan ta illa upp över att jag klagar över att jag är tjock.
Jag bara skäms. Skäms och skäms. Och äter och äter. För fan, vi lever i framtiden för i helvete! När ska de komma på något annat än all denna djävla mat?! Det skall ätas så fort det är något, det skall fikas, ätas, fikas, ätas, ätas. BLÄ! Och annars kan man ju smyga i sig socker och kalorier genom att dricka saker. Helvete. Förbannade, djävla äckliga mathål!
Jag skäms även över att jag är där mitt i mellan. Att det inte är så allvarligt, att jag klarar mig från ruinens brant. Samtidigt så skäms jag över att jag inte är "stark" nog attha disciplin till att svälta mig till ett streck. Jag saknar den där tiden när ett par stay ups trillade från mina lår för att de var för stora för mig. Jag saknar fanimig att jag tog på mig min röda klänning och det såg ut som ett tält på mig. Det enda jag tänke rpå är den där bilden som det ser ut som om min mage är platt.
Tittar jag ner på min kropp utan att se i en spegel så ser det ganska okej ut. Sedan ser jag foton. Sedan ser jag mig i spegeln och det ser bara så förbannat fel ut. Det är dålig hållning och putmage och jag fattar inte var den kommer ifrån. Jag vill bara krypa in i en sopsäck och kvävas för att slippa tänka på det eller alternativt slå sönder varenda jädra spegel som finns i närheten så jag slipper gå och spegla mig i dem. Fast då finns det ju skyltfönster. Usch.
Nej. Inte är man bra på något. Och sluta himla med ögonen nu, ge mig en lobotomi istället.
Kommentarer
Trackback