En Alv och ett misslyckat försök

Jag har vetat om väldigt länge att jag skulle till Ederias kalk och det finns inga ursäkter till att det blev som det blev. Jag har fått länken till sidan för länge sedan men har jag tittat på den mer än några minuter? Nej.

Kläder lyckades jag inte ta med mig eftersom kära far (min säck för lajv bor där) var utomlands och det enda jag hade att uppbringa var ett par trasiga näbbstövlar och lite småskrot. Yvonne var däremot snäll nog att plocka ihop saker för mig med.

Efter att jag slutat jobbet i god tid åkte jag hem för att äta och byta om samt rota fram det jag skulle ha med mig och satte mig sedan i bilen. Resan gick smärtfritt  ända till Skillingaryd. Kartan som fanns på hemsidan för själva området skulle ha visat bättre om den hade ätits upp av en grävling, gått igenom dennes tarmsystem för att sedan smetats ut i en scanner än den som de hade nu. Jag körde vilse. Och körde vilse. Och körde. Vilse.

Sju mil gick åt till att irra runt i området runt Skillingaryd men till slut hittade jag fram och då hade jag åkt runt i cirka en och en halv timma. Det var mörkt, incheckningen hade stängt och lajvet hade börjat. Mottagningen var kass och jag var i upprördhetstillstånd även om det fanns ett antal trevligt folk att prata med på vägen till området.

Ingen lajvgrupp för självklart så var de på området och spelade, inget konstigt i det. Jag vände min tröja bak och fram för att dölja trycket på tshirten, höjde armen i högsta hugg (träningsvärk, aj aj) och gav mig smygandes in på området och skämdes grovt över att gå in med plyschbyxor och ballerinaskor modell rosa i deras värld.

Mörkt. Folk här och var men inga röster jag kände igen och jag ville inte gå alltför långt in på området eftersom jag inte ville förstöra för några andra med min offiga uppenbarelse.

På väg till kanten av området så brast något. Jag fick en tjong för att citera mormor. Jag gick storgråtandes mot bilen, satte mig bakom ratten och åkte hemåt igen. Pratade i telefon i med Yvonne i Skillingaryd som först skällde på mig för att sedan försöka övertala mig men jag hade den där härliga "ingentingbiterpåmigförjagharbestämtmigävenomjagintevetdetsjälv"-känslan. Samtalet bröts, min telefon laddade ur efter kvällens dåliga täckning som uppenbarligen suger rejält på batteriet och jag fortsatte hemåt.

Halvvägs hemma började jag vakna till och bli mig själv efter åtskilliga mil av att koncentrera mig på att inte köra rakt in i ett träd för att slippa allt "elände" och jag undrade vad jag pysslade med. Inget att göra åt längre, bensinpengar redan slängda i sjön och alldeles för långt för att åka tillbaka. Området såg riktigt mysigt ut även om jag blev livrädd av alla seriösa lajvare överallt men det var för sent.

Så nu ska jag sitta och skämmas  lika mycket som jag gjorde när jag svepte ut schackspelet för ett antal år sedan och ingen bättre förklaring har jag än att jag var trött, stressad och bara. Dum i huvudet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback