Stanna. Andas. Långsamt.
Det börjar överväldiga mig nu. Sakta kryper det in mot mig, över murarna och jag VILL INTE att det ska komma närmare. Det ska inte övermanna mig, få mig på knä och släpa in mig i sitt svarta slem. Det ska inte.
Nu behöver jag andas och inte ta på mig alltför mycket mer än det jag måste ta till. Jag räcker inte till för allt det jag vill men jag försöker så gott jag kan. Lajvet som är i veckan har jag gett upp för länge sedan för jag vågar inte ta på mig alltför mycket, inte än. Jag försöker att bara göra de saker som jag har klarat av hittills för annars vet jag inte vad som händer.
Dagarna försvinner, blir till veckor, blir till månader. Jag har nu arbetat här i ungefär fyra och en halv månad och än så länge har det gått bra. Visserligen har jag åkt hem ett antal gånger istället för att göra mig ett hem här men jag vill inte göra det riktigt än, jag vågar inte landa förrän jag vet om det är värt det och jag orkar inte.
Saker och ting låser sig om det blir för mycket. Jag blir stressad av att helgerna inte räcker till, av att komma till insikt om att det kanske kommer vara så här resten av livet, att jag ska få sota en vecka efteråt om jag vågar ta mig någon dag extra, att det bara ska bli ett ekorhjul. Det är nog det som gör att det svarta slemmet kommer närmare och jag ibland finner mig vilja hitta ett bra ställe att låta vassa saker bita i mig, på ställen där ingen ser men där jag kan se det och kan förstå det. Där jag kan strunta i allt annat och bara göra det som behövs för stunden.
Därför måste jag andas och göra andra besvikna. Därför måste jag stanna, backa och ta en sak i taget och jag tycker inte om det men jag måste nog. Jag måste för att inte falla tillbaka, för att inte sitta uppe hela natten bara för att, för att inte gömma mig undan, för att inte falla tillbaka.
Jag längtar hem samtidigt. Jag längtar hem till vänner och familj. Jag längtar hem men jag är kvar för att jag verkligen trivs, inte för att jag ska bevisa något utan för att jag tycker att det är värt det.
Men det mörknar för stunden. Det mörknar då och då men inte alltid, inte hela tiden. Tända ljus står och flammar i skymningen där de bränner bort allt ont men det är där i kanterna.
Lurar och väntar på att jag ska falla. Vilket jag inte tänker göra. Vilket jag inte får göra.
Så jag stannar. Andas. Drar in den kalla höstluften. Landar. Ser ut genom fönstret. Struntar i att tänka på dagen som kommer utan på den jag har nu.
Andas in. Andas ut.
Nu behöver jag andas och inte ta på mig alltför mycket mer än det jag måste ta till. Jag räcker inte till för allt det jag vill men jag försöker så gott jag kan. Lajvet som är i veckan har jag gett upp för länge sedan för jag vågar inte ta på mig alltför mycket, inte än. Jag försöker att bara göra de saker som jag har klarat av hittills för annars vet jag inte vad som händer.
Dagarna försvinner, blir till veckor, blir till månader. Jag har nu arbetat här i ungefär fyra och en halv månad och än så länge har det gått bra. Visserligen har jag åkt hem ett antal gånger istället för att göra mig ett hem här men jag vill inte göra det riktigt än, jag vågar inte landa förrän jag vet om det är värt det och jag orkar inte.
Saker och ting låser sig om det blir för mycket. Jag blir stressad av att helgerna inte räcker till, av att komma till insikt om att det kanske kommer vara så här resten av livet, att jag ska få sota en vecka efteråt om jag vågar ta mig någon dag extra, att det bara ska bli ett ekorhjul. Det är nog det som gör att det svarta slemmet kommer närmare och jag ibland finner mig vilja hitta ett bra ställe att låta vassa saker bita i mig, på ställen där ingen ser men där jag kan se det och kan förstå det. Där jag kan strunta i allt annat och bara göra det som behövs för stunden.
Därför måste jag andas och göra andra besvikna. Därför måste jag stanna, backa och ta en sak i taget och jag tycker inte om det men jag måste nog. Jag måste för att inte falla tillbaka, för att inte sitta uppe hela natten bara för att, för att inte gömma mig undan, för att inte falla tillbaka.
Jag längtar hem samtidigt. Jag längtar hem till vänner och familj. Jag längtar hem men jag är kvar för att jag verkligen trivs, inte för att jag ska bevisa något utan för att jag tycker att det är värt det.
Men det mörknar för stunden. Det mörknar då och då men inte alltid, inte hela tiden. Tända ljus står och flammar i skymningen där de bränner bort allt ont men det är där i kanterna.
Lurar och väntar på att jag ska falla. Vilket jag inte tänker göra. Vilket jag inte får göra.
Så jag stannar. Andas. Drar in den kalla höstluften. Landar. Ser ut genom fönstret. Struntar i att tänka på dagen som kommer utan på den jag har nu.
Andas in. Andas ut.
Kommentarer
Postat av: Yvonne
Det kommer att ordna sig, doll. Mig gör du inte besviken med lajvbeslutet i alla fall, jag hade räknat med det precis som du sade till mig. Nästa gång. Det kommer alltid en nästa gång och ett nästa lajv och en nästa chans. Det ordnar sig. Jag finns bara ett telefonsamtal bort, vet du.
Trackback