Som en berg- och dalbana för barn

Det går uppåt, sedan går det nedåt. Jag kan känna gråten i halsen men jag är på något vis avdomnad och kan inte gråta. Det är okej men samtidigt inte okej även om allt är väl. Det är en nollställning med gasen i botten fast med handbromsen i. Det bara är.

Jag har gett upp samtidigt som jag inte har gjort det. Jag glömmer bort men minns samtidigt fast förtränger.

Allt är väl men är ändå inte väl fast det är nog det ändå det är bara att jag inte vet om det än, tror jag. Eller?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback