Skenhelighet och avlatsbrev
Hon är död, flickor och pojkar. Det blir inte mer liv i liket av henne för att små svennar på Facebook går med i en grupp. Min syster påpekade (eftersom hon oftast brukar tycka att jag är för hård i att döma andra människor) att det kunde agera som ett stöd för familjen som är kvar.
Klart att jag tycker att det är hemskt att någon dör i förtid, särskilt i onödan och för en annan människas händer.
Däremot anser åtminstone jag att det inte gör någon nytta att gå med i en grupp, vad sägs om att tänka på sina medmänniskor istället? Att inte smyga iväg från en brottsplats om någon blir misshandlad, att stå som vittne ifall någon frågar, att ringa polisen istället för att sjunka ihop och låtsas som om det regnar. Att börja stå upp mot de som gör fel!
Jag är precis lika feg som alla andra och jag skäms något grovt för det. Många gånger har jag önskat att jag har kunnat fräsa ifrån och sagt till ongadjävlar som har betett sig illa mot någon annan eller istället för att titta åt andra hållet när det ligger en a-lagare på marken hjälpt honom upp ifall det har behövts.
Fast det är ju självklart, det är ju lättare att knattra på ett smutsigt tangentbord istället för att ge sig in i smutsen ibland. Självklart.
Kommentarer blir ofta överflödiga för du är alltid på pricken rätt. Facebookgrupper är ett skämt, det måste vara en viss typ av människa som tror att man på något sätt blir uppskattad för att man duttar och ordnar med helt meningslösa saker. Jag pendlar mellan förakt, hat och förvåning för jag kan inte begripa vad det är som driver dem. Det är samma människor (tror jag) som gärna ställer upp på en intervju i aftonbladet så fort de får en chans att uttala sig. Nästa dag är de bara luft igen för allting rullar bara på och allting blir mer och mer meningslöst och någonstans i mitten av allt det där står man och ser på, deltar passivt och kvävs sakta inifrån av ett oförlöst skrik och ett accelererande självförakt. FUUUUUUCK! En vacker jävla dag måste jag bottna i den här sörjan och få fast mark under fötterna.
Ditt inlägg Överdos var också suveränt. Helt sant! Jag klädde mig då som den dödsmetallare jag någonstans fortfarande är, alla glodde, jag glodde argt tillbaka. Nu går man runt och är något jävla mitt-emellan. Måste på något sätt passa in på jobbet och sedan vill jag på något sätt kunna uttrycka mig efter att jag stämplat ut. Det blir oftast en dålig jävla kompromiss. Fan vad förljugen man har blivit! "... inrotad skam i mig när jag tar på mig mina mörkblå jeans..." Ha ha, underbart! Sluta inte skriva, jag läser dig varje dag, du är min ventil.
Agera som ett stöd för familjen som är kvar? Nejdu, din syster i all ära, men den köper jag inte. Om någon främling startat RIP Abbe när pappa dött och fått en massa andra främlingar att gå med... ja inte Fan hade det fått något att kännas bättre.