Alv

I ett försök att undfly verkligheten har jag fastnat totalt i mitt Nintendo DS som följer med  mig nästan vart  jag än går. Idag räddade det mig från att begå folkmord (eller helt enkelt byta tågvagn) och kärleken till det blev än mer total. Går det att gifta sig med en elektronisk pryl? Någon som har en pacemaker borde ju kunna räknas som eltillbehör så då borde jag få gifta mig med min lilla rosa älskling. Ja, den är rosa och det enbart på pin kiv.

Verkligheten har gjort stora försök att bringa mig ur fattning och idag har den nästan lyckats. Överallt går folk runt med pjuklarver på väg, tv-apparaten visade bara folk som var kära och andra som var ledsna över att inte vara fertila och återigen började alla spöken snurra runt.

För vad fan gör jag här? Jag är ju inte för utvecklingen någonstans. Jag börjar tro att jag börjar vackla i min tro bara för den där förbannade "Man ska göra som alla andra"-smittan börjar göra sig gällande. För att det SKA VARA SÅ. Helvete.

Jag sitter här och lallar i min lerpöl av mina alldeles egenhändigt skapade härvor och det är väl inte mer med det.


Sedan var det klassfest i lördags och det är ännu en anledning till att säga fy fan, helst med stora bokstäver och utropstecken överallt. Jag skulle nästan vilja skriva mer än tre utropstecken bara för att förklara hur illa det var, det var så illa att jag vill nagga mina stavningskunskaper i kanten och då är det illa. Det var så illa att jag nog faktiskt skulle kunna vika ett hundöra i en av mina böcker för att kunna radera ut kvällen totalt (kanske inte vilken bok som helst men någon av de jag inte är så jättefäst vid, någon begagnad bok kanske, en pocket, de har inte så tjocka blad så att det går att räta tillbaka dem igen). Alla såg groteskt gamla ut och det beror inte på att jag är ett "helt" år yngre än de flesta där. Kanske var jag den yngsta i lokalen av de deltagande om inte någon av personalen kanske kunde knipa den åtråvärda titeln.

Det är vid sådana där tillfällen som jag tittar mig i spegeln och verkligen rannsakar mig själv, ser jag så förbannat, djävla GAMMAL ut? Vissa av de deltagande såg ut att vara redo för fyrtioårskris och andra såg ut som gamla förbrytare, sunkiga, nedknarkade, gravidtjocka eller bara rent ut sagt tråkiga. Blir man tråkig ju äldre man blir? Är det som en sorts sjukdom? Då ska jag fanimig bli forskare och upptäcka ett bot på det.

De som hade barn hade som vanligt (det är få som klarar av att vara en person efteråt) tappat all definition på vad jag är och såg ut som om de nyss hade lämnat ungarna på dagis för att sedan kunna gå på en meningslös klassfest, supa sig fulla och (självklart) prata om sina barn. De klassiska frågorna som egentligen inte är så konstiga att de dyker upp studsade också upp.

- Vad gör du nu för tiden?
- Barn?
- Familj?
- Jobb?

Bla, bla, bla.

Bla, BLA, BLA.

Bläääh!

Efter en halvtimme var jag redo att rymma igen och jag tackade min lyckliga stjärna om och om igen att jag inte behövde betala för eländet samtidigt som jag led med mina vänner som oturligt nog hade betalat för absolut ingenting. Underhållande nog så stod det på inbjudan att man kunde logga in på hemsidan för att se vad som mer skulle hända under kvällen.  Vad? Att de höjde och höjde musiken så att man blev döv?

Nej, jag orkar inte ranta mer utan jag tror faktiskt att ni förstår vad jag menar. Gå inte på en klassfest anordnad av klassfest.com eller så är det helt enkelt så att Hallsberg suger på uteliv. Rafsa ihop de få ni faktiskt VILL träffa och sup skallen i bitar på annan ort istället. En sexa folköl på en parkbänk hade varit roligare.