Sova bör man
Klockan är alldeles för mycket, men ögonen klarvakna. Egentligen så har jag packat så mycket jag kan inför morgondagen men ändå så vill jag inte tänka på sängen. Har inget att göra vid datorn men håller mig ändå kvar med ursäkten att jag bara ska lyssna på en låt till, bara fixa en sak till, bara...
Har en traderaauktion som blev vunnen i förskott och jag känner mig som en skurk som inte kan skicka iväg varan till honom på en gång eftersom jag inte kommer hem förrän tidigast lördag natt till lägenheten. Kvart över åtta ungefär på onsdag morgon bär det av med tåg ner till Helsingborg för att sedan efter ett besök på Ana åka över till Köpenhamn.
Det borde vara roligt, det borde pirra sådär i magen över att man ska göra något roligt med folk som faktiskt är trevliga. Men jag oroar mig bara istället. Över att det ska vara tre i varje rum, över att den tredje i rummet kommer ställa frågor. Även om jag redan har tänkt ut svar så får jag ändå magont av tanken, över att hon ska börja titta snett på mig.
Sedan börjar jag tänka på den andra i rummet, tänk om hon inte kommer åka med? Vad ska jag göra då? Visst, jag kommer bra överens med resten och kommer inte ha några problem att falla in i rollen som glad klasskamrat utan att ens anstränga mig. Däremot kommer jag känna mig alldeles ensam så fort allt lugnar ner sig. I ett annat land med folk jag inte känner, på något jag inte är speciellt motiverad till.
Det kommer säkerligen bli jätteroligt, men jag kan inte undvika att tänka att det skulle inte vara dumt om jag trillade i trappen och bröt benet bara sådär lagom så att det inte blir några bestående men även fast det betyder att jag inte kommer kunna åka med. Fast jag vet att skulle ångra om jag inte åker med, men jag kan bara tänka på allt flamsande det kommer bli även om det kanske inte ens händer.
Jag känner mig vilsen och ensam, vet inte varför. Det är mörkt runt omkring och ingen lampa lyser upp, röster finns till stöd men det är inte tillräckligt, inte nog att ta på. Känner mig utanför, frånvarande, ensam och rädd. Sängen står och lockar på mig, den påpekar tiden som även jag ser på datorns klocka och visst gäspar jag då och då, visst kommer jag säkerligen somna så fort jag blundar.
Fast samtidigt så vill jag inte, som om jag inte vill somna för att då är det dags, som om jag har hemlängtan innan jag ens har åkt, tycker inte ens om lägenheten speciellt mycket, det är bara rum som mina saker står i, inte MIN lägenhet. Bara rum.
Vill inte, men visst ska jag åka. Jag är plikttrogen, jag gör som man ska, jag sviker inte mer än nödvändigt, jag gör det som behövs av mig, jag ställer upp. Men jag vill inte, vill inte, vill inte. Ingen anledning finns till avogheten och den kommer säkerligen gå över, men jag vill inte.
Jag vill gömma mig i soffan med värme, te och verklighetsflykt.
Tänk om jag får åka själv, även om jag inte åker själv. Jag vill nästan ta med mig metallödlan som säkerhet, så att den kan slicka mina tankar med sin närvaro, utifall att. Men vad gör det för nytta, jag vill inte det heller, men det är det enda jag kan. Samtalet i fredags gjorde ingen nytta, det kändes som om jag hade gjort framsteg, som om det var över lagom när rätt summa hade uppnåtts. Eller så är jag bara bra på att ljuga för att jag inte har någon anledning, för att överlevnadsinstinkten är så total att jag bara undviker.
Jag vet inte. Jag vill inte.
Har en traderaauktion som blev vunnen i förskott och jag känner mig som en skurk som inte kan skicka iväg varan till honom på en gång eftersom jag inte kommer hem förrän tidigast lördag natt till lägenheten. Kvart över åtta ungefär på onsdag morgon bär det av med tåg ner till Helsingborg för att sedan efter ett besök på Ana åka över till Köpenhamn.
Det borde vara roligt, det borde pirra sådär i magen över att man ska göra något roligt med folk som faktiskt är trevliga. Men jag oroar mig bara istället. Över att det ska vara tre i varje rum, över att den tredje i rummet kommer ställa frågor. Även om jag redan har tänkt ut svar så får jag ändå magont av tanken, över att hon ska börja titta snett på mig.
Sedan börjar jag tänka på den andra i rummet, tänk om hon inte kommer åka med? Vad ska jag göra då? Visst, jag kommer bra överens med resten och kommer inte ha några problem att falla in i rollen som glad klasskamrat utan att ens anstränga mig. Däremot kommer jag känna mig alldeles ensam så fort allt lugnar ner sig. I ett annat land med folk jag inte känner, på något jag inte är speciellt motiverad till.
Det kommer säkerligen bli jätteroligt, men jag kan inte undvika att tänka att det skulle inte vara dumt om jag trillade i trappen och bröt benet bara sådär lagom så att det inte blir några bestående men även fast det betyder att jag inte kommer kunna åka med. Fast jag vet att skulle ångra om jag inte åker med, men jag kan bara tänka på allt flamsande det kommer bli även om det kanske inte ens händer.
Jag känner mig vilsen och ensam, vet inte varför. Det är mörkt runt omkring och ingen lampa lyser upp, röster finns till stöd men det är inte tillräckligt, inte nog att ta på. Känner mig utanför, frånvarande, ensam och rädd. Sängen står och lockar på mig, den påpekar tiden som även jag ser på datorns klocka och visst gäspar jag då och då, visst kommer jag säkerligen somna så fort jag blundar.
Fast samtidigt så vill jag inte, som om jag inte vill somna för att då är det dags, som om jag har hemlängtan innan jag ens har åkt, tycker inte ens om lägenheten speciellt mycket, det är bara rum som mina saker står i, inte MIN lägenhet. Bara rum.
Vill inte, men visst ska jag åka. Jag är plikttrogen, jag gör som man ska, jag sviker inte mer än nödvändigt, jag gör det som behövs av mig, jag ställer upp. Men jag vill inte, vill inte, vill inte. Ingen anledning finns till avogheten och den kommer säkerligen gå över, men jag vill inte.
Jag vill gömma mig i soffan med värme, te och verklighetsflykt.
Tänk om jag får åka själv, även om jag inte åker själv. Jag vill nästan ta med mig metallödlan som säkerhet, så att den kan slicka mina tankar med sin närvaro, utifall att. Men vad gör det för nytta, jag vill inte det heller, men det är det enda jag kan. Samtalet i fredags gjorde ingen nytta, det kändes som om jag hade gjort framsteg, som om det var över lagom när rätt summa hade uppnåtts. Eller så är jag bara bra på att ljuga för att jag inte har någon anledning, för att överlevnadsinstinkten är så total att jag bara undviker.
Jag vet inte. Jag vill inte.
Kommentarer
Trackback