Aurum
Den ligger där i lådan och är till största delen bortglömd som så mycket annat. Sedan så gör den sig påmind med alla tillbehör den har. En enkel cirkel i aurum med enkelt mönster och enkla bokstäver. Allt är enkelt med den. Den är lite sliten men blänker ändå så som metallen är känd för att göra. Inte riktigt som argentum däremot, den blir vackrare ju mer den slits men aurum har ändå sin lyster kvar mellan alla repor.
Nästan inget rår på aurum, bara kungsvatten blandat av saltsyra och salpetersyra kan äta upp den men ändå är den inte borta, bara i annan form.
Därför känns det lite meningslöst att ha en sådan metall stå för något som är så extremt förgängligt, som inte finns för evigt och som inte går att omvandla till annan form utan att förlora andemeningen i den.
För kärlek finns inte längre, den är lika död som punken och åttiotalets mode hur mycket de än försöker att återvinna det. Folk må klä sig i kläderna men de är lik förbannat lika fula som förra gången de nyttjades. Lika död och försvunnen som Jimmy Hoffa och lika utsliten som alla de klassiska filmreplikerna. Kärleken är lika död och begraven som Saddam Hussein med enda skillnaden att det inte finns videoupptagningar av mordet.
En gång för länge, länge sedan när jag nyss hade sett livets ljus i min synvinkel sett så fick jag en bok. En bok med citat från kända (och mindre kända) personer om kärlek. Jag blev blixtarg och tyckte att personen i fråga skulle kunna anstränga sig nog med att hitta på några egna ord hur usla de än var. Någonstans där så började tron på den sakta men säkert att dö bort en smula år för år.
Jag vet inte hur många dikter jag har skrivit genom åren där jag med brinnande intensitet beskrivit det önskade mordet på mitt hjärta som jag verkligen vill göra. Hur jag skulle karva ut det och krama sönder det tills det skriker och se på medan resterna rinner ut mellan mina vitnande fingrar. Skrapa ut det i gruset tills jorden suger upp det och sedan andas ut av lättnad. För hjärtat gör ingen nytta mer än att göra ont. De gånger de inte gör ont så känns det inte istället eftersom kroppen är upptagen av berusning men likväl så kommer det göra ont förr eller senare. Varför fortsätta att utsätta sig för det? Varför är den mänskliga apan så in i helvete korkad att den aldrig kommer ihåg hur det sved gångerna innan? Eller är det för att det enda sättet att döva det på är att virvla vidare? Att falla vidare utan att landa?
Än en gång vill jag klösa mig igenom mitt bröst, riva upp bröstkorgen och lyssna med tillfredsställelse på ljudet av krasande ben. Slita tag i den lilla fågel som bor bakom revbenen, sakta knäcka dess vingar och sedan långsamt se livet rinna ut ur den. Krossa kroppen under hälen, barfota för att verkligen känna fjädrarna blandas med inälvor. Dra med naglarna över den sega muskelknutan längst inne, leta reda på blodådrorna och rycka till, slita ut. Se på medan det slår i min hand, ta en tugga av det, spotta ut den, ta en till tugga, en till. Stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp de trasiga bitarna. Gnugga in dem i marken, skrapa runt dem, rita figurer, skriva onda sagor.
Allt för att slippa det som kan komma. För att slippa allt efterarbete som tar upp mer energi än var det var värt. Jag vill sätta lås och bom på mitt hjärta så det inte kan fly någonstans eftersom jag aldrig får vara med och bestämma. Jag är den som får städa upp resterna efteråt likt en tonårsförälder som upptäcker att barnet har haft en olovlig fest och att någon har spytt i tvättkorgen.
Jag kan inte leva i nuet hur mycket jag än försöker, det kan gå för en kort stund så länge nuet finns där men så fort det försvinner är det bara jag och mina gamla vänner dåtid och framtid kvar.
Ja, jag vill fly en del av livet. Jag har inte ork att leva ut den igen, jag tar hellre den andra delen. Den med glass och skratt. Den med sällskap, djur, musik och gräs mot bara fötter. Inte den andra delen där hjärtat skriker mellan klämmande klor. Inte den andra delen där jag egentligen alltid vet innerst inne att botten väntar på mig förr eller senare även om den döljer sig den mesta gången. Inte den andra delen där alla goda minnen verkar försvinna så fort ljuset slocknar.
Jag tar helst bara den goda delen.
Nästan inget rår på aurum, bara kungsvatten blandat av saltsyra och salpetersyra kan äta upp den men ändå är den inte borta, bara i annan form.
Därför känns det lite meningslöst att ha en sådan metall stå för något som är så extremt förgängligt, som inte finns för evigt och som inte går att omvandla till annan form utan att förlora andemeningen i den.
För kärlek finns inte längre, den är lika död som punken och åttiotalets mode hur mycket de än försöker att återvinna det. Folk må klä sig i kläderna men de är lik förbannat lika fula som förra gången de nyttjades. Lika död och försvunnen som Jimmy Hoffa och lika utsliten som alla de klassiska filmreplikerna. Kärleken är lika död och begraven som Saddam Hussein med enda skillnaden att det inte finns videoupptagningar av mordet.
En gång för länge, länge sedan när jag nyss hade sett livets ljus i min synvinkel sett så fick jag en bok. En bok med citat från kända (och mindre kända) personer om kärlek. Jag blev blixtarg och tyckte att personen i fråga skulle kunna anstränga sig nog med att hitta på några egna ord hur usla de än var. Någonstans där så började tron på den sakta men säkert att dö bort en smula år för år.
Jag vet inte hur många dikter jag har skrivit genom åren där jag med brinnande intensitet beskrivit det önskade mordet på mitt hjärta som jag verkligen vill göra. Hur jag skulle karva ut det och krama sönder det tills det skriker och se på medan resterna rinner ut mellan mina vitnande fingrar. Skrapa ut det i gruset tills jorden suger upp det och sedan andas ut av lättnad. För hjärtat gör ingen nytta mer än att göra ont. De gånger de inte gör ont så känns det inte istället eftersom kroppen är upptagen av berusning men likväl så kommer det göra ont förr eller senare. Varför fortsätta att utsätta sig för det? Varför är den mänskliga apan så in i helvete korkad att den aldrig kommer ihåg hur det sved gångerna innan? Eller är det för att det enda sättet att döva det på är att virvla vidare? Att falla vidare utan att landa?
Än en gång vill jag klösa mig igenom mitt bröst, riva upp bröstkorgen och lyssna med tillfredsställelse på ljudet av krasande ben. Slita tag i den lilla fågel som bor bakom revbenen, sakta knäcka dess vingar och sedan långsamt se livet rinna ut ur den. Krossa kroppen under hälen, barfota för att verkligen känna fjädrarna blandas med inälvor. Dra med naglarna över den sega muskelknutan längst inne, leta reda på blodådrorna och rycka till, slita ut. Se på medan det slår i min hand, ta en tugga av det, spotta ut den, ta en till tugga, en till. Stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp de trasiga bitarna. Gnugga in dem i marken, skrapa runt dem, rita figurer, skriva onda sagor.
Allt för att slippa det som kan komma. För att slippa allt efterarbete som tar upp mer energi än var det var värt. Jag vill sätta lås och bom på mitt hjärta så det inte kan fly någonstans eftersom jag aldrig får vara med och bestämma. Jag är den som får städa upp resterna efteråt likt en tonårsförälder som upptäcker att barnet har haft en olovlig fest och att någon har spytt i tvättkorgen.
Jag kan inte leva i nuet hur mycket jag än försöker, det kan gå för en kort stund så länge nuet finns där men så fort det försvinner är det bara jag och mina gamla vänner dåtid och framtid kvar.
Ja, jag vill fly en del av livet. Jag har inte ork att leva ut den igen, jag tar hellre den andra delen. Den med glass och skratt. Den med sällskap, djur, musik och gräs mot bara fötter. Inte den andra delen där hjärtat skriker mellan klämmande klor. Inte den andra delen där jag egentligen alltid vet innerst inne att botten väntar på mig förr eller senare även om den döljer sig den mesta gången. Inte den andra delen där alla goda minnen verkar försvinna så fort ljuset slocknar.
Jag tar helst bara den goda delen.
Kommentarer
Trackback