Alv

Jag står vid vägkanten med bara fötter på gräset som är smutsigt av vägdamm och avgaser, det fläckar ner huden när stråna stryker sig mot mig. I högra handen håller jag en vacker maskros som strålar gult mot mig så att den nästan bländar, men maskrosor finns det överallt vid vägkanten. Framåt mot vägen blåser det orosmoln som knastrar av inhållna blixtar, regnet är bara ett andetag från att börja falla och det ser nästan ut som om trädtopparna skulle kunna riva upp de lågtgående molnens magar.

Bakåt är det grådaskigt, duggar lite smått men blommorna lyser genom dunklet.

Vågar inte riktigt sätta ut foten, precis som om jag skulle kunna stoppa den parallellväg som går ett par meter från min. Jag ser hur våren blommar på den och jag gnisslar med tänderna, önskar att jag hade ett riktigt dödande växtgift att slunga över dit. I min förpåse verkar det bara finnas ogräs och kvickrot blandat med törnrosor och tistlar, där borta blommar nyponros och liljekonvalj och ibland svävar dofterna med vinden till min nos.

Står fortfarande kvar med fötterna i det svalkande gräset, smutsen börjar krypa uppför mina ben och snart måste jag börja röra på mig, rör prövande med tån vid gruset på vägen och drar snabbt tillbaka den. Vågar inte ta steget ut än, vågar inte göra planer, vågar inte se framåt. Eller, jag vill nog inte se framåt.