Alv

Badkarsvattnet är uttömt och smutsranden längsmed det är ofrånkomlig. En doft av uppkastningar och järn ligger i luften och jag undrar återigen: "Blev det bättre av det här?"

Svar: ja.

Bort från tanken om att hur mycket jag än försöker att vara som resten så känner jag mig bara smutsig, äcklig och horaktig. Jag ser inte ner på andra men när jag sätter in mig själv i situationerna så mår jag illa, fysiskt illa. Det vänder sig i magen av att se mig själv för min inre syn. Hur mycket jag än försöker så är det som jag kallar framsteg ungefär lika imponerande som en hund som finner sin svans eller vad som helst annat som kan användas som liknelse till något som är komplett meningslöst och utan mening.

Jag vill så gärna vara normal, jag vill kunna slappna av, jag vill kunna göra allt det som snurrar i mitt huvud. Men jag kan inte. Jag vrider ner blicken, kurar ihop mig och hoppas att ingen ser mig. Prestationsångesten blir högre för var sak jag tar in från informationsvärlden, ännu en sak som jag inte klarar av, ännu en sak jag inte duger på.

Jag kräver inte att vara bäst, jag skulle bara önska att någon kunde klippa av alla dessa förbannade spärrar som gör mig till något som inte duger i mina ögon.