Alv

Någonstans på vägen så tappade jag den lilla gnutta självförtroende jag hade och den ersattes av den där förhatliga personen som inte skulle bli förvånad över något. Som om allt jag gör är på lånad tid, att inget kommer bli precis som jag vill och om det blir så kommer det finnas smolk i bägaren, att jag är utbytbar och sämre än alla andra.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det scenario som jag i huvudet skulle stämma till punkt och pricka. Däremot är det farligt att förvänta sig så hela tiden eftersom det på sätt och vid underblåser händelser och driver in saker och ting i hörnen.

Fast... Jag vet inte. Jag skulle ändå inte bli förvånad, det är ju bara jag det handlar om.