Alv

Hur man än gör så är det alltid någon som tar illa upp, blir sårad, blir arg, blir besviken, blir ledsen. Det är svårt att sätta sig själv i första rummet när man hela tiden måste böja sig efter alla andra och det aldrig går att göra ett misstag utan att bli klandrad.

Ligger hela kravet på mig hela tiden?

Ja, jag har inte en bra bakgrundshistoria med att hålla löften och fem år försvann jag totalt bort från den värld som var jag och jag är glad över att sakta men säkert hitta tillbaka till den.

Men bara för att det finns andra faktorer med i bilden så behöver det inte betyda att samma visa kommer spela upp igen för tro mig, jag tänker på det om och om igen. Hela mitt huvud tas upp av tänk om-tankar som gör maggropen till en tung klump av monster. Jag funderar på hur pusselbitar skall passa ihop. Hur saker ska kunnas passa med allt annat och jag vill springa innan det ens finns något att springa från.

Så jag försöker och försöker med att bara finnas i stunden men allt runt gör det djävligt svårt eftersom det hela tiden tvingar mig att tänka så.

Jag ska fanimig gräva ner mig någonstans där ingen blir sårad och ledsen så att världen upptäcker att den faktiskt snurrar utan mig med, tro det eller ej.