Jag är en ful människa
Ful på insidan, småsint och djävlig. Det är vad jag är.
Har tillbringat ett antal timmar idag med att ilsket tömma ur mina saker från den gamla lägenheten (vilket fanimig är på tiden, ibland är jag skrämmande lat) och hålla tillbaka en mindre lust att bara gå bärsärkagång bland alla de andra sakerna.
Däremot rann bägaren över till viss del när jag plockade bort saker från min guldsmedsbänk, min ögonsten. Först hade jag tänkt vara lite storsint och låta människan i fråga nyttja den tills jag kan koordinera fram isärskruvningshjälp. Vill gärna ha någon som kan lite om skruvande eftersom den är min lilla älskling. Den minimala storsintheten började sakta men säkert försvinna när jag fann en smutsig tallrik med tillhörande gaffel nedstoppad i en av lådorna.
I MIN guldsmedsbänk. MIN. MIN bänk som är till för att man ska göra arbete i. Inte FAN ser den ut som en diskho! Senaste gången jag tittade efter så är en diskho en fördjupning i rostfritt stål, inte en stor bänk i bokträ. Men det är väl jag det.
Någon svordom började ta form i skallen och jag började försiktigt plocka bort alla djävla flugbindarprylar överallt från den andra orten på bänken. I helvete heller att jag tänker låta någon låna min bänk när de behandlar den som skit. Även om jag egentligen hade god lust att slänga ner alla småpryttlar i en stor säck bara så var jag snäll och plockade ner dem i asken där de hör hemma. Ett papper med diverse pryttlar på förflyttade jag varsamt över till en byrå i rummet. Sedan började jag städa ur fällen med sammanbitna tänder. Den hade flitigt nyttjats som sopkorg redan när jag bodde där och jag hade buttert påpekat det många gånger innan. Det låt papper, förpackningar, ett tuggummi, en kondomförpackning, fjäderrester och en massa annat bös. Någonstans där började en imaginär ådra att bulta i hjärnan. En fäll är INGEN sopsäck. Jag vill INTE se bevis på vad fasen han hittar på i sänghalmen och han ska FAN inte vara så förbannat nonchalant att han slänger det i MIN fäll bara för att den står lägligt till! En fäll är en uppsamlare för skrot och filspån när man arbetar i ädelmetaller för att de inte ska gå till spillo. Sedan första året i skolan så blev vi upplärda till att den inte var en sopkorg och de orden ringde alltjämt i öronen.
Nu är allt som jag kunde komma åt att ta medtaget. Mina gardiner i sovrummet hade jag GOD lust att slita ned, som om jag bryr mig om ifall de måste sova med stort fönster vid sänggaveln. Det ger jag blanka fan i.
Hade jag kunnat så hade jag skruvat ner min fläkt i sovrumstaket också, för jag orkar inte vara snäll. Även om det är jag som BORDE vara snäll så orkar jag inte.
Jag vet inte vad det är som gör att jag reagerar som jag gör, har gråtit mer än på länge den senaste veckan och jag vet inte varför. Det gör ont på insidan och jag vet inte varför, en klump i halsen och en känga sparkar mig i maggropen och jag vet. inte. varför.
På något sätt försöker jag ställa in det till att det är jag som är offret. Hallå... Vem fan var det som tog slut på allt? Jo, jag.
Jag borde väl vara glad över att han går vidare och blir glad igen istället för att vara ett regnmoln, men det svider så. Svider som fan.
Jag önskar verkligen, verkligen, verkligen att jag inte bodde här. Eller, att han inte bor här. Han kan dra dit pepparn växer med sitt lilla luder. (No offense, hon är säkerligen jättetrevlig, jag hatar henne bara av ren princip.)
Jag borde vara nöjd, för min tillvaro är inte tom och meningslös. Ändå är det en stor del av mig som bara vill lägga sig ner, sluta andas och försvinna. Varför blev mitt hjärta krossat nu för? Varför i hela friden bryr jag mig när jag hela tiden VET att jag verkligen inte vill ha tillbaka honom?
Varför måste det göra så förbaskat ont? Är det för att jag är avundsjuk över att han kan gå vidare? Att jag visserligen har trasslat runt en del men ändå hela tiden vetat i bakhuvudet att jag inte orkar med något nytt, att jag inte vill lämna ut mig igen. Är det därför? För jag känner mig på något sätt våldtagen på insidan, jag ser mardrömsbilder för slutna ögon om hur han berättar om allt som är jag. Komplett allt.
Och det skrämmer mig, för det är ännu en som har hållhakar på mig. Ännu en som vet alldeles för mycket. Ännu en.
Jag vill inte ha flera där ute. Jag vill inte.
Har tillbringat ett antal timmar idag med att ilsket tömma ur mina saker från den gamla lägenheten (vilket fanimig är på tiden, ibland är jag skrämmande lat) och hålla tillbaka en mindre lust att bara gå bärsärkagång bland alla de andra sakerna.
Däremot rann bägaren över till viss del när jag plockade bort saker från min guldsmedsbänk, min ögonsten. Först hade jag tänkt vara lite storsint och låta människan i fråga nyttja den tills jag kan koordinera fram isärskruvningshjälp. Vill gärna ha någon som kan lite om skruvande eftersom den är min lilla älskling. Den minimala storsintheten började sakta men säkert försvinna när jag fann en smutsig tallrik med tillhörande gaffel nedstoppad i en av lådorna.
I MIN guldsmedsbänk. MIN. MIN bänk som är till för att man ska göra arbete i. Inte FAN ser den ut som en diskho! Senaste gången jag tittade efter så är en diskho en fördjupning i rostfritt stål, inte en stor bänk i bokträ. Men det är väl jag det.
Någon svordom började ta form i skallen och jag började försiktigt plocka bort alla djävla flugbindarprylar överallt från den andra orten på bänken. I helvete heller att jag tänker låta någon låna min bänk när de behandlar den som skit. Även om jag egentligen hade god lust att slänga ner alla småpryttlar i en stor säck bara så var jag snäll och plockade ner dem i asken där de hör hemma. Ett papper med diverse pryttlar på förflyttade jag varsamt över till en byrå i rummet. Sedan började jag städa ur fällen med sammanbitna tänder. Den hade flitigt nyttjats som sopkorg redan när jag bodde där och jag hade buttert påpekat det många gånger innan. Det låt papper, förpackningar, ett tuggummi, en kondomförpackning, fjäderrester och en massa annat bös. Någonstans där började en imaginär ådra att bulta i hjärnan. En fäll är INGEN sopsäck. Jag vill INTE se bevis på vad fasen han hittar på i sänghalmen och han ska FAN inte vara så förbannat nonchalant att han slänger det i MIN fäll bara för att den står lägligt till! En fäll är en uppsamlare för skrot och filspån när man arbetar i ädelmetaller för att de inte ska gå till spillo. Sedan första året i skolan så blev vi upplärda till att den inte var en sopkorg och de orden ringde alltjämt i öronen.
Nu är allt som jag kunde komma åt att ta medtaget. Mina gardiner i sovrummet hade jag GOD lust att slita ned, som om jag bryr mig om ifall de måste sova med stort fönster vid sänggaveln. Det ger jag blanka fan i.
Hade jag kunnat så hade jag skruvat ner min fläkt i sovrumstaket också, för jag orkar inte vara snäll. Även om det är jag som BORDE vara snäll så orkar jag inte.
Jag vet inte vad det är som gör att jag reagerar som jag gör, har gråtit mer än på länge den senaste veckan och jag vet inte varför. Det gör ont på insidan och jag vet inte varför, en klump i halsen och en känga sparkar mig i maggropen och jag vet. inte. varför.
På något sätt försöker jag ställa in det till att det är jag som är offret. Hallå... Vem fan var det som tog slut på allt? Jo, jag.
Jag borde väl vara glad över att han går vidare och blir glad igen istället för att vara ett regnmoln, men det svider så. Svider som fan.
Jag önskar verkligen, verkligen, verkligen att jag inte bodde här. Eller, att han inte bor här. Han kan dra dit pepparn växer med sitt lilla luder. (No offense, hon är säkerligen jättetrevlig, jag hatar henne bara av ren princip.)
Jag borde vara nöjd, för min tillvaro är inte tom och meningslös. Ändå är det en stor del av mig som bara vill lägga sig ner, sluta andas och försvinna. Varför blev mitt hjärta krossat nu för? Varför i hela friden bryr jag mig när jag hela tiden VET att jag verkligen inte vill ha tillbaka honom?
Varför måste det göra så förbaskat ont? Är det för att jag är avundsjuk över att han kan gå vidare? Att jag visserligen har trasslat runt en del men ändå hela tiden vetat i bakhuvudet att jag inte orkar med något nytt, att jag inte vill lämna ut mig igen. Är det därför? För jag känner mig på något sätt våldtagen på insidan, jag ser mardrömsbilder för slutna ögon om hur han berättar om allt som är jag. Komplett allt.
Och det skrämmer mig, för det är ännu en som har hållhakar på mig. Ännu en som vet alldeles för mycket. Ännu en.
Jag vill inte ha flera där ute. Jag vill inte.
Kommentarer
Trackback