Humbug, buffel och båg
Inte tror jag på något av det jag fick höra genom åren nu inte, allt har blivit solkigt oc
h jag har inte lärt mig konsten riktigt att kunna tänka tillbaka med ett leende på saker och ting. Istället vrider jag allt till min nackdel och beklagar bittert för mig själv samtidigt som jag undrade hur jag kunde vara så blåögd att ens för en enda sekund tro på orden du sade. Varenda gång jag hamnar i en sådan situation lovar jag mig själv om och om igen att aldrig någonsin tro på sådana lögner igen. För det är bara jag det handlar om, det är lätt att ljuga för att få det man vill ha.
Jag har en underlig relation till ord. Jag kan slänga ur mig ord hur som helst utan att fästa större uppmärksamhet vid dem medan jag sparar på andra så länge som går, som om jag inte vill släppa dem ifrån mig. På ledande frågor kan jag istället svara undvikande på för att slippa sådana irriterande frågeställningar som jag finner mig själv fastna i från gång till gång.
För det är inte snällt att ljuga. Även om jag bara hörde just det ordet sagt om mig själv samt att jag ilsket skällde ifrån mig som om ordet blev smutsigt av att förknippas med mig så kommer jag ändå ihåg det nu flera år senare. Suger på det som en sur karamell och grimaserar vid minnet. Bitter vid tanken på att allt har ett slut, att allt går över, att allt går vidare hur ledsen man är.
Varför varar inget för evigt? Det enda som varar för evigt är löftet om att vi alla kommer att dö förr eller senare men jag börjar bli trött på att veta det. Jag vill veta att det finns livslång kärlek, inte bara låtsasversioner av det. Jag önskar verkligen att jag kunde ha fått en bättre bild av det från början när det fortfarande gick att forma mig. Inte skilda farföräldrar och en mormor med en skitstövel till substitut för att inte vara ensam. Numera är kära mor lyckligt gift och jag är glad för hennes skull men min livssyn, den där som sitter längst bak i märgen, kommer alltid att se saker och ting solkigt. Kommer alltid se negativt på det mesta även om det kanske sker i smyg.
För allt har en ände, allt slutar, allt stoppar, allt stannar. Inget kan gå över utan att någon blir krossad, inget kan bara ebba ut med beklagande leenden utan sår kommer gång på gång rivas upp även om de blir mattare minnen för varje gång. För det finns en förklaring med att älta, för varje gång man minns ett minne så suddas det ut en smula för att slutligen försvinna totalt.
Som med allt.
h jag har inte lärt mig konsten riktigt att kunna tänka tillbaka med ett leende på saker och ting. Istället vrider jag allt till min nackdel och beklagar bittert för mig själv samtidigt som jag undrade hur jag kunde vara så blåögd att ens för en enda sekund tro på orden du sade. Varenda gång jag hamnar i en sådan situation lovar jag mig själv om och om igen att aldrig någonsin tro på sådana lögner igen. För det är bara jag det handlar om, det är lätt att ljuga för att få det man vill ha. Jag har en underlig relation till ord. Jag kan slänga ur mig ord hur som helst utan att fästa större uppmärksamhet vid dem medan jag sparar på andra så länge som går, som om jag inte vill släppa dem ifrån mig. På ledande frågor kan jag istället svara undvikande på för att slippa sådana irriterande frågeställningar som jag finner mig själv fastna i från gång till gång.
För det är inte snällt att ljuga. Även om jag bara hörde just det ordet sagt om mig själv samt att jag ilsket skällde ifrån mig som om ordet blev smutsigt av att förknippas med mig så kommer jag ändå ihåg det nu flera år senare. Suger på det som en sur karamell och grimaserar vid minnet. Bitter vid tanken på att allt har ett slut, att allt går över, att allt går vidare hur ledsen man är.
Varför varar inget för evigt? Det enda som varar för evigt är löftet om att vi alla kommer att dö förr eller senare men jag börjar bli trött på att veta det. Jag vill veta att det finns livslång kärlek, inte bara låtsasversioner av det. Jag önskar verkligen att jag kunde ha fått en bättre bild av det från början när det fortfarande gick att forma mig. Inte skilda farföräldrar och en mormor med en skitstövel till substitut för att inte vara ensam. Numera är kära mor lyckligt gift och jag är glad för hennes skull men min livssyn, den där som sitter längst bak i märgen, kommer alltid att se saker och ting solkigt. Kommer alltid se negativt på det mesta även om det kanske sker i smyg.
För allt har en ände, allt slutar, allt stoppar, allt stannar. Inget kan gå över utan att någon blir krossad, inget kan bara ebba ut med beklagande leenden utan sår kommer gång på gång rivas upp även om de blir mattare minnen för varje gång. För det finns en förklaring med att älta, för varje gång man minns ett minne så suddas det ut en smula för att slutligen försvinna totalt.
Som med allt.
Kommentarer
Trackback