På något vis känns det futtigt
Min syn på sjukvård och allt vad den har att göra med har tidigare i livet varit simpel och förståelig:
Man bryter ett ben, de gipsar det. Man får ett hål i en tand, de lagar det.
Numera har jag upptäckt den inre världen som jag inte tror att de har så stor koll på som de borde, jag finner mig inslängd med en främmande människa som jag ska blöda ur mig allt som gör ont på insidan för att må bättre. Egentligen skulle det kunna vara en total galning som LÅTSAS vara kurator/psykoterapeut/psykolog bara för att få höra om andra människors insida.
Jag hatar sådant, dels för att det är en främmande värld som jag inte är van vid för fem öre samt att de helt plötsligt kräver att jag ska tänka själv. Vården innan har varit pekfingervård, tandläkaren säger "Borsta tänderna!" och läkaren säger "Ta tabletterna två gånger om dagen i en vecka" och nu går de till "Hur vill du att vi ska hjälpa dig?" och "Berätta om dig själv".
Vad i helvete ska jag svara på det? Jag har ingen aning om hur sjukvården är och om inte ens de vet det så kanske de ska sluta arbeta inom det istället för att fråga patienterna om det. Fast jag biter ihop och försöker ändå för att jag inte finner någon annan utväg för det som ibland bubblar upp även om jag flera gånger skäms över att det går så lätt för mig att få "hjälp" när det finns så många andra som säkerligen behöver det bättre. Jag tror inte att det är något större fel på mig utan det är bara saker och ting som är ur spår men att få det föringat till att det är dålig självförtroende känns ungefär lika inspirerande som om jag hade trott mig köpa mitt favoritspel för dyra pengar och upptäcka att det är en piratkopia.
Är det så enkelt? Går allt att förklara enbart med det? Är mitt dåliga självförtroende och att jag ser ner på mig själv den enda orsaken till allt? Klarade jag inte av mitt sommarvikariat för att jag har dålig självbild? Jag skulle kunna ta upp så många andra saker men eftersom jag inte vill bli klassad som en av alla dessa bekräftelsehoror så undviker jag det.
Det är ju just därför jag inte har vågat söka hjälp, för att jag har varit rädd för att bli förringad och nedminskad till något smått. Nej, det är inte som att jag skriker efter en diagnos att ha som förklaring men det lät bara så..
futtigt.
Tänk om det är så enkelt? Tänk om de andra enkla tankarna jag har haft angående allt det här också stämmer? DÅ blir jag rädd på riktigt.
Man bryter ett ben, de gipsar det. Man får ett hål i en tand, de lagar det.
Numera har jag upptäckt den inre världen som jag inte tror att de har så stor koll på som de borde, jag finner mig inslängd med en främmande människa som jag ska blöda ur mig allt som gör ont på insidan för att må bättre. Egentligen skulle det kunna vara en total galning som LÅTSAS vara kurator/psykoterapeut/psykolog bara för att få höra om andra människors insida.
Jag hatar sådant, dels för att det är en främmande värld som jag inte är van vid för fem öre samt att de helt plötsligt kräver att jag ska tänka själv. Vården innan har varit pekfingervård, tandläkaren säger "Borsta tänderna!" och läkaren säger "Ta tabletterna två gånger om dagen i en vecka" och nu går de till "Hur vill du att vi ska hjälpa dig?" och "Berätta om dig själv".
Vad i helvete ska jag svara på det? Jag har ingen aning om hur sjukvården är och om inte ens de vet det så kanske de ska sluta arbeta inom det istället för att fråga patienterna om det. Fast jag biter ihop och försöker ändå för att jag inte finner någon annan utväg för det som ibland bubblar upp även om jag flera gånger skäms över att det går så lätt för mig att få "hjälp" när det finns så många andra som säkerligen behöver det bättre. Jag tror inte att det är något större fel på mig utan det är bara saker och ting som är ur spår men att få det föringat till att det är dålig självförtroende känns ungefär lika inspirerande som om jag hade trott mig köpa mitt favoritspel för dyra pengar och upptäcka att det är en piratkopia.
Är det så enkelt? Går allt att förklara enbart med det? Är mitt dåliga självförtroende och att jag ser ner på mig själv den enda orsaken till allt? Klarade jag inte av mitt sommarvikariat för att jag har dålig självbild? Jag skulle kunna ta upp så många andra saker men eftersom jag inte vill bli klassad som en av alla dessa bekräftelsehoror så undviker jag det.
Det är ju just därför jag inte har vågat söka hjälp, för att jag har varit rädd för att bli förringad och nedminskad till något smått. Nej, det är inte som att jag skriker efter en diagnos att ha som förklaring men det lät bara så..
futtigt.
Tänk om det är så enkelt? Tänk om de andra enkla tankarna jag har haft angående allt det här också stämmer? DÅ blir jag rädd på riktigt.
Kommentarer
Trackback