Alv

http://lavalv.blogspot.com hänvisar jag härmed till i framtiden för nu är jag trött på webbloggs ändringar, förflyttningar, "förenklingar" och så vidare.

Gårdagen gills inte riktigt eftersom jag inte började förrän sen eftermiddag men idag kan jag nog säga att det gick tämligen bra. En bit över nivån för vad jag ska äta men jag har ändå tränat idag vilket gör att det inte är alltför illa.

Ska träna imorgon med eftersom jag inte vill stanna kvar längre på onsdagen men jag vet inte riktigt hur jag skall hinna med allt. Hade lovat att stanna kvar längre på jobbet men det hade jag glömt, fast träning går allt före sådant och jag kan ställa upp nästa tisdag hoppas jag.

Snart fyller jag och det verkar som att andra är mer engagerade i min födelsedag än vad jag är vilket visserligen är trevligt men själv bryr jag mig inte nämnvärt. Mamma var den som tyckte att jag skulle kolla med pappa om jag kunde bjuda in släkten dit och hon gav förslag till föda medan jag själv inte hade tänkt på det ens. Det gör mig inte så mycket faktiskt om jag inte skulle få en enda present faktiskt, förra året hade jag ingen lust alls till att fira men det slutade med att storasyster ringde och sade att de skulle komma över efter jobbet så jag fick vackert snygga till hemma och göra något ätbart.

Det var jättetrevligt och jag är glad för att de tog sig tid till det medan jag lika gärna tyckte att det kunde gå förbi utan höjda ögonbryn.

I morgon börjar jag på mindre dos även, skall bli intressant att se om något händer men jag tror faktiskt att det kommer gå smärtfritt. Hoppas jag åtminstone. Tänker inte ägna det mer tankar så att jag inte inbillar mig något symptom, jag tänker hålla tummen för att det går jättebra för då kanske jag bara kan strunta i att höra av mig till imbecillerna vid vården igen och bara sluta äta dem. Ja, jag vet att det inte är rätt procedur att gå genom men varför skulle de bry sig egentligen? Jag fick ju inte några förmaningar om att jag skulle höra av mig om jag märkte av något vilket de brukar vara duktiga på att säga annars. Saknar läkaren jag hade i Kumla, han var jättebra.

Men, men. Jag skall nu dricka mitt te med honung på ett värde av cirka sjuttio kalorier och sedan skall jag krypa ner med Harry i sängen.

Ja, jag är en gnällspik när det väl kommer till kritan och ja, jag har suttit och gnölat om vikt, hemlängtan, fan och hans moster plus lite till.

Men nu har jag gått med i viktklubb.se, 12 månader för en femhundring, samt satt ett mål på tio kilos minskning på tjugo veckor. Enligt informationen där hade jag satt en rimligt mål men eftersom det är lite svårt att sätta in mig i måtten där så gissar jag på att jag lyckas med en fem på sin höjd. Det var ett antal frågor man skulle kryssa i och ja, jag har varit överviktig i minst tio år men det är för att BMI är en idiotisk lögn som inte passar på alla men skall man gå efter den så, ja.

Nu har jag fina små diagram att titta på (jag gillar cirkeldiagrammen bäst!), listor med matvaror, receft och massa motivation så nu finns det inga ursäkter och banne mig vad jag känner mig motiverad. Det kan väl vara för att jag tycker om det där med att stapla saker i ordning, att jag kan hålla kontroll på saker och ting men jag behöver inte vara manisk och räkna kalorier utan det är bara att knattra in. Visst, det kommer bli en del höftande men jag ser positivt på det.

Så nu kan jag ha hemlängtan men gå ner i vikt samtidigt så att jag kan komma hem till Nerike snygg, smal och arbetslös i framtiden. Yay me!

Jag skall inrätta en ny sorts hylla i min garderob och jag skall märka den med en tjusig lapp, en vit etikett med stora svarta bokstäver som det skall stå "SKAMHYLLA" på med tydliga versaler.

Där skall jag lägga alla de plagg som smiter åt på ett sätt de aldrig har gjort tidigare och jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag visste hela tiden att det här skulle hända men ändå blundade jag för problemet för jag ville inte äta normalt, jag ville verkligen inte hålla på att stoppa i mig saker och ting varenda förbannad timme.

Det vill jag fortfarande inte, jag skäms över att äta när jag tänker efter dagen, inte just då men sedan undrar jag verkligen om jag hade RÄTT till att äta en pizza, om jag verkligen FÖRTJÄNADE att äta kexchoklad. Varför skulle jag få äta sådant när jag egentligen borde ändra om allt i hela mitt liv, förnedra mig genom att tvinga hit Anna Skipper så att jag kan gråta på bästa sändningstid och låta hela svenska folket se vilken vidrig människa är och hur mycket gifter, glutamat och annat snusk jag har stoppat i mig tills hon kom och "räddade"  mig.

Jag behöver kontroll, rakt av och det har jag inte nu. Jag försöker att vrida om mina vanor lite lagom sådär men ändå så vill jag att saker skall hända NU. Jag vet mycket väl att sådant tar tid men hur skall jag kunna vänta när skammen biter mig nu, när storlekarna flåsar mig i nacken och viskar "Big is Beautiful! Big is Beautiful!" om och om igen.

Jag har en lista på saker som jag kan förändra med och jag har börjat så smått, jag har inte köpt mjukt bröd utan knäckebröd och jag försöker att stoppa in mer grönsaker och frukt i min kost. Men vad hjälper det när jag inte äter? När jag tittar på det förtorkade kålhuvudet och undrar vad i hela helvetet jag skall göra med det. Jag vet att det finns planer på att laga matlådor på söndagarna men jag fasar samtidigt inför det eftersom det kommer öppna portarna till min förtvinade logik. Mer mat - mer fett mässar min inre röst när det egentligen är, mindre portioner oftare - ökade förbränning.

Jag kan inte slappna av längre eftersom mitt så kallade problem är nu och det enda jag egentligen vill göra är att slänga alla kläder jag skäms över nu. Mina favoritplagg som nu sitter så äckligt att jag känner mig som en av alla dessa många personer som tror att det enda de får ut av ett par åtsittande byxor är en fast rumpa och som ignorerar valkarna som hänger över som oftast brukas matchas upp med en stor, pösig jacka och blonderat hår.

En liten del av mig önskade att det fortfarande kunde hjälpa lite som det gjorde förut för då hade jag tagit upp något vasst och rivit det fram och tillbaka över magen för att på något idiotiskt sätt markera allt det som är fult på mig. Fast det hjälper inte längre, det hjälper inte för jag är frisk, jag har inget behov av det längre, bara en önskan om det. Pistolen är laddad men ingen avtryckare finns, fan, det finns inte ens en pistol längre!

Kvar är bara en hög med ister som inte kan tänka på annat när den sidan sätter till, som bara kan tänka på att det fanimig inte hjälper att jag har tränat två gånger i veckan sedan i slutet av januari. Jag är så nära att börja med den där förbannade dieten för att få kontroll över eländet som är min kropp, bara för att slippa undan tankarna på att jag MÅSTE börja äta ofta och rätt.

Och det smyger sig på mig, jag är livrädd över att det skall smyga sig åt fel riktning även om det borde hända något snart som går åt rätt håll.

Det enda jag kan tänka på är vågen. Den som stannade på 89 kilo, åttionio förbannat äckliga kilon och alla sitter fast på mig.

Fy fan.

Samtidigt som jag sitter och tittar på andras resultat med avundsjuka målat i hela ansiktet (nej, nej. Jag TYCKER om grönt. Det är min naturliga ansiktsfärg) och hur de ser till att utvecklas så vacklar jag ömsom mellan att vara grovt avundsjuk till att ibland tycka att jag fanimig är bättre än vad de är. Sådana jag har gått i samma klass med som troligen inte har lyssnat på de få saker jag faktiskt klämde ur mig verkar ha fått storhetsvansinne och jag kan inte göra annat än att gnissla tänder.

Åt vad vet jag knappt faktiskt. Kanske för att jag önskar att jag hade ork att vilja utvecklas. Att jag vill så mycket men vågar så lite. Att jag verkligen skulle vilja våga falla handlöst ut i något nytt istället  för att bara acceptera min plats här och nu.

Jag önskar jag hade idéer, sådana där som bara exploderar ut från huvudet ner på papper för att sedan bli en sak i verkligheten, sådana där saker som inte vill vara kvar som en tanke utan ser till att förvandlas till något man kan ta på. Jag saknar att skapa men jag vet inte vad jag vill skapa, bara att jag vill. Alla dessa småsaker jag funderar på verkar bara förvandlas till piratkopior av andras saker, eller var det kanske att den där saken jag tänkte ut kanske var någon annans? Tvivel blandas med önskedrömmar, hopplöshet varvas med förhoppningar, allt i en salig röra.

Det är som om något sitter i vägen, jag vill göra saker men det är något som hindrar.

Ja just det ja. Verkligheten. SÅ var det. Verkligheten som tråkigt nog alltid övertalar mig om att tänka att jag fanimig inte är bättre än någon annan, jag är bara en halvmedioker medelmåtta utan några framtidsdrömmar, sedan är jag ju feg också. Så var det ja. Verkligheten som står där nere med en sax i handen som inte går att gömma eftersom denne nyligen har klippt sönder säkerhetsnätet samtidigt som han leende säger: "Det är bara att hoppa, det är ingen fara."

Dumma mig, så var det ju.

Jag ångrar att jag hällde ut det sista av vinet, jag hade behövt det sista snurrandet nu. Jag får prova på att spela istället.

Min bästa vän går igenom svårigheter och jag kan inte vara där mer än i telefon. Min bästa vän är trettiofem mil ifrån och jag önskar att det inte fanns ett jobb med förpliktelser för då hade jag åkt upp på en gång, kidnappat med henne ut till Östansjö för att gå långa promenader till småtimmarna, kokat tevatten och bara pratat.

Men istället sitter jag här.

Jag tänker på dig, varje dag.

En av mina nära vänner (som egentligen är väääldigt långt bort kroppsligt sett) har en blogg som handlar om smink.  Visserligen är det riktigt trevligt att titta på någon som faktiskt vet hur man hanterar en rougeborste även fast det resulterar i en aning mindervärdeskomplex när jag själv ska försöka.

Fast det tar jag med en klackspark, vi har olika sätt att sminka oss på och skulle hon sminka upp mig på det sätt hon sminkar sig själv på så skulle det troligtvis.. se ganska intressant ut. Jag är mer åt det där hållet smetamassafärgpåögonlocketochsedanavslutamedmascaraoch någotglitter-typen men jag är tämligen glad ändå. Jag tycker det ser fint ut och jag har ändå ett par glasögon som döljer det mesta så.

För några år sedan på årets fezt så började jag visst prata smink med några småflickor och jag spydde som vanligt galla över det där med puder, foundation och liknande. Själv är jag av den åsikten att jag VET att min hud inte är den vackraste och inte fan blir den bättre av att jag smetar på en massa gegg och puder hur mycket reklamen än försöker övertala mig om att "huden andas", mineraler och de vanliga låtsasorden. Det KAN inte vara bra att täppa igen huden, det säger ju sig självt och så mycket som jag har kämpat för att få min hud i det "skick" den är i nu så inte tänker jag prova på bara för att.

Visst, visst..  Det finns hudvårdsprodukter från Alpnaering som verkar bra men jag vet med mig att jag inte kommer använda dem, hudvård har man nog bara tid med när man är arbetslös för det var nog då jag var som bäst på att smeta och kladda med tuberna. Numera är det lite sporadiskt när jag kommer ihåg även om jag försöker hålla min regel om att tvätta av mig på kvällarna innan sänggående, lite väl mycket schmutz som jag får i nunan från arbetet..

Jag har en ansiktskräm men den gillar inte riktigt mitt ansikte och jag har faktiskt ingen lust att köpa nya för ett par hundralappar och möta samma öde, det fungerar bra med att tvätta nunan och jag har nått någon sorts status quo i fulhetsgrad på huden så.

Jag överlåter flickigheten till de som orkar så får jag bara små utbrott av rosa, rosetter och smink då och då.




Även om detta betyder att jag nästan glömmer hur man gör mellan varven...

Jag intresserar mig verkligen inte för dagstidningar av en mycket enkel anledning, varför läsa allt elände som man inte kan göra något åt? Det enda det ger mig är magont eller ännu en dos av likgiltighet över att folk dör världen över och jag bläddrar snabbt till serierna alternativt filmrecensioner och nöje vilket är något av det enda jag skulle kunna tänka mig att läsa igenom om det är någon film jag är intresserad av.

Därför höjer jag knappt på ögonbrynen över att få ett erbjudande om tre månaders prenumeration på Hallands Nyheter eller vad den nu må heta för nittionio kronor eftersom jag verkligen. inte. bryr. mig. Det var något utbrott av mjältbrand på en gård här i krokarna och jag tänkte knappt på att det faktiskt var i samma län som jag bor och blev förvånad när det visade sig vara så. För i själ och hjärta är jag dessvärre en gnällig närking och det jag nu skulle vilja veta något om är i så fall Kumla, Hallsberg (i vilken del Östansjö håller sig till) och Örebro för här? PFT!

När jag är hemma hos pappa på en snabbare visit innan det är dags att åka ner till västkusten som gudarna glömde så är det inte så ovanligt att jag bläddrar igenom dagens Nerikes Allehanda om den ligger på bordet bara för att känna mig mer som hemma. Visserligen blir jag inte speciellt "OOOH! Har DEN personen gått och startat NY AFFÄR!" eller "Ooooh! RABATT på ICA!" bara för att det är hemmavid utan det är mer som en sak som gör att jag inte känner det som att jag faktiskt bor trettiofemfuckingdjävla mil hemifrån.

Är jag bitter? En aning kanske. Jag brukar bli det på söndagarna eftersom det är då jag sitter där med en klump i halsen för att börja den långa resan "hemåt" när jag egentligen bara vill strunta i att det är måndag kommande dag då klockan kommer ringa tjugo över fem för att skrämma in mig i ekorrhjulet igen. Klagar jag i onödan när jag egentligen bara vore vara lycklig över att ha ett jobb även om det är långt hemifrån? Ja. Jag ångrar (hur många gånger har jag sagt det nu? Femtiotretton?) inte mitt beslut men det är väl bara det att det känns extra tungt bara för att det är den bransch det är.

Ska jag kunna få ett sådant jobb hemmavid så kommer jag verkligen behöva ta en guldsmed av daga för att ta dennes plats alternativt starta eget och det vill jag verkligen inte i dagens läge. Hur mycket jag än skulle kunna klara mig på det med mina kunskaper inom yrket så vill jag inte. Istället så sitter jag bara och vältrar mig i hemlängtan på söndagkvällarna för jag vet ju att det bara är att gilla läget.

Kanske borde jag minska ner på hemlängtanspratet ibland om det nu är så övertydligt bland folket att jag längtar hem men varför ljuga? Jag längtar verkligen hem men jag skulle inte för mitt liv säga upp mig för att gå arbetslös eller för att söka ett jobb jag inte vill ha enkom för att kunna flytta hem. Det är därför det känns tungt. Jag har nyligen bundit mig för ett års träning på träningsstället, det gör det ännu tyngre och finanskrisen och dess påverkan på jobbmarknaden gör det också tungt.

För att avsluta innan sänggåendet med Harry Potter och Fenixorden så kan jag citera en liten skum väggbonad som jag hittade på pappas vind för en femton år sedan:
"I viby säger di att bina biss men de gör de fälle visst inte - de stiss!"
Med reservation för stavfel, jag minns inte riktigt stavningen men innebörden är densamma. Vem som har broderat den har jag verkligen ingen aning om men hittar jag den igen så skall jag banne mig spika upp den på en av mina väggar!

Helt klart värt det eftersom jag även vet att håret mår bra av allt detta omständiga, helt klart något att anstränga sig med för oss allergiska stackare. ..och bryr jag mig om hur jädra illa bilderna ligger? Naaaah!

För si så där hundra år sedan fick jag en hennakaka från Lush av kära storasyster i julklapp som luktade himmelskt och med en spännande färg eftersom mitt hår inte längre tål något starkare än skumtoning som numera är väldigt svårt att få tag på i affärerna. Uppenbarligen så är det alla andras hårbottnar som tål att blekas/färgas/slingas/intensivtonas medan min hårbotten sparkar bakut och ger mig en hysterisk klåda som lagom går över när färgen har bleknat och fått utväxt. Senaste gången jag vågade mig på en intensivtoning utan ammoniak så stod jag gråtandes och slog hårborstens piggar mot mitt huvud för att dämpa klådan och det är helt enkelt superväteoxiden (den finns i en liten dos i de flesta toningar jag har tittat över innehållsförteckningen på) som min kropp hatar.

Därför så har jag lyckligt köpt på mig skumtoning när jag funnit den på bra pris (femton spänn per förpackning, woooh!) eller färgat håret samma dag som jag ska på fest för att få en liten dunst av det vackra, färgade livet.

Denna kaka har följt med mig i fyra flyttar och det har aldrig kommit mig för att prova den eftersom jag vet hur kladdigt det blir med alla växtbitar och att jag inte riktigt såg fram emot att blanda den i en konstistens som påminner om ovispad grädde.  Tills nu.

För någon timme sedan studsade jag in i duschen för att tvätta håret, blåste det torrt, ringde till husdjuret för att säga puss och adjökens på ett par timmar eftersom jag ämna låta det sitta i så länge jag orkar. Fyra timmar minst men jag satsar på att komma i närheten av åtta timmar. Det blir en all nighter bestående av kisande mot dataskärmen eftersom jag inte vill förstöra mina glasögon och jag har en väldigt suddig och droppande kväll att se fram emot. Det har redan börjat rinna även om inpackningen gick bättre än vad jag trodde.

I våras satt jag och tittade igenom videoklipp på youtube med folk som har nyttjat samma henna som mig och idag fick jag den sista ingrediensen jag behövde, en flaska med pip. En sådan som man får riktig hårfärg i men jag känner ju inte riktigt för att köpa hårfärg som jag inte kan använda för att ta flaskan och jag har inte sett någon ny sådan att köpa i butik heller. Tidigare under dagen kom Susanne som en räddande ängel och gav mig en ursköljd flaska från en toning hon hade använt och jag tog mod till mig, rev upp en skumtoning för att ta plasthandskarna (vem är det som de hanskarna passar till egentligen?), rev hennakakan mot rivjärnet, kokade vatten och blandade.

Sedan stod jag på knä över ett par tidningar med allt i närheten eller på platser med ljus bakgrund för att hitta dem utan glasögon och så började smetandet. Den är rackarns dryg, jag trodde att tre bitar av den skulle vara för lite men jag hade lätt kunnat ta två bitar vilket hade resulterat i att kakan räckt till tre färgninngar. Inte illa pinkat eftersom den kostar runt hundringen och en förpackning med henna på valfri hälsokostaffär kostar runt sjuttio och den räcker knappt någonstans.

Bilder har tagits på mitt cellofanlindade huvud, på smeten som blev över och nu sitter jag med en handduk fastklämd runt huvudet för att minimiera rinnande i nacke och panna och det enda som återstår är väntan och sedan en helvetes massa sköljning. Att få ur alla växt delar är inte det mest roliga i världen.

Det är tur att jag bor ute i bushen, för att gå ut för att hämta tvätten iförd en svart handduksturban, Hello Kitty-nattlinne och mysbyxor är inget man vill göra med publik.

Jag har just smörjt in mina händer med handkräm och den där pulserande känslan infinner sig igen. Min högra handflata är till hälften uppfrätt, sprucken och täckt med blåsor på de ställen den inte består av de första två adjektiven.

Hur mycket jag än smörjer och aktar mig så blir det bara värre och jag fasar för HUR mycket värre det kan bli. Jag skulle behöva handskar större delen av tiden på jobbet men då förlorar jag den fingertoppskänsla jag behöver och jag känner mig bara gråtfärdig när jag tittar på den.

Ringfingret börjar frätas sönder också och jag vet inte varför, precis vid handleden är det blåsor och jag har svårt att tro att det är något speciellt som orsakar det eftersom vänster hand är så gott som fläckfri. Jag får goda råd om plasthandskar, skyddssalva och liknande men plasten ger kondens som gör det ännu värre och skyddsalvan bränner som eld om jag har sprickor i huden.

Skulle jag gå till en läkare skulle de ge mig en starkare kortison än den jag har som bara kommer resultera i att huden tunnas ut och spricker och jag använder den sparsamt nu för att få bort klådan. Tidigare under dagen såg det ganska bra ut och så börjar det klia igen. Det kliar, svider och kliar och hur mycket jag än smörjer för att hålla det mjukt så det inte skall spricka så fortsätter det.

Vem vet, kanske kommer jag inte ens att klara av att arbeta som det jag är utbildad till? Eller så får jag väl resolut hugga av mig handen och ersätta den med en krok och hoppas på att det blir bättre. Fungerar det inte så kommer jag ändå vara den tuffaste piraten i Varberg så.

När jag är på Apoteket nästa gång skall jag införskaffa en av de salvor som fungerade bra förra gången men då tvättade jag inte händerna femtioelva gånger om dagen och jag fasar inför den känsla jag vet kommer infinna sig när den smörjs på. En större del av det verksamma innehållet består av salt så det är ju bara att föreställa sig det.

Att det ser fult ut kan jag stå ut med, att det är i vägen för mitt arbete gör mig tokig däremot. Nya handskar måste införskaffas så att jag kan gå runt och se ut som Michael Jackson på heltid om det nu kommer göra någon nytta. Jag hatar att det måste vara så här, förhoppningsvis är det bara vädret som gör det värre men det var en ganska illa tur i somras med då hela centrum på handflatan gick på semester och lämnade monster efter sig.

Dags att snubbla in i duschen efter ett träningspass som även förvärrades av handens tillstånd, jag kunde/vågade inte göra armhävningar eftersom det kändes som att huden skulle brista om jag gjorde det för mycket. Ett ställe har spruckit så att det sitter intorkat blod men hade jag inte stoppat mig hade jag haft fem till, minst.

Däremot är rivet äpple med kanel utblandat i keso rackarns gott.

 Eftersom jag är en väldigt trög gamling numera (hu, snart är man till och med tjugosju, herrejävvlar! Det kanske är dags att ta sig i kragen och bli som folk? Eller, nej.) så går det lite långt mellan inläggen här. Att jag ens trodde att jag skulle kunna hantera två stycken är tämligen skrattretande och jag får försöka att resumera tiden som gått så gott det går. Vanligtvis brukar det betyda att jag är en glad människa när  jag inte skriver men jag är tämligen som jag har varit den senaste tiden, det är bara det att jag inte riktigt hinner med att ta mig tid till att sitta vid datorn. Att hinna med arbete och ett liv är något som jag inte är speciellt bra på även om jag borde ha lärt mig vid det här laget.

Jag vill fortfarande sitta uppe hela nätterna men det vågar jag inte riktigt göra eftersom det skall köras bil på morgonen och sedan har jag ansvar för andra personers smycken och jag skulle inte vilja lägga mina smycken i händerna på någon som har sovit ett par timmar innan...

I alla fall. I fredags satt vi en bunt på Harrys och åt god (om ändå skrämmande dyr) mat samt drack gott vin och pratade om både det ena och det andra för att sedan lifta hem till Patricia och skratta åt Johan Glans World tour of Skåne, en mäkta rolig sak. Jag skrev även en del annat meningslöst här men eftersom det är så förbaskat omständigt att göra länkar så orkar jag inte bry mig om att skriva om det. Lördagen gick jag upp tidigt för att åka med Sus till en  mässa som jag hade läst om i Metro tidigare i veckan, äntligen visade den ha mer nytta än av horoskopen som vi läser på jobbet bara för att. Redan när vi stod i kö för att komma in började lyckomätaren stiga i mig för det promenerade runt en storm trooper i närheten av oss och telefonen slets upp för att pricka in honom. Många bilder ligger i min telefon på Nordic Garrison och jag önskar att jag hade en dräkt så jag kunde få vara med, bara det att de poserade så fort de såg att någon skulle ta kort på dem var ljuvligt!

Jag har även sett Danny Trejo på relativt nära avstånd medan Sus såg till att ta ett kort med honom, Mads Mikkelsen strök även förbi mellan oss så lite kändisbingo har det allt varit. Jag hittade en docka med Jareth som jag var nära att köpa men ska jag börja med mitt nya liv så kommer resten av mina pengar gå åt till mat så jag får allt vänta till nästa gång. Efter ett antal timmars lyckligt studsande från min sida och glatt nynnande från Sus efter fotografering så följde jag med henne hem och kvällen avnjöts med ost och kex samt melodifestivalen. Det var så mycket roligare när alla länder var tvungna att sjunga på sitt eget språk men jag undrar var svenska folket har sin hjärna när de röstar vidare Caroline af Ugglas och en dam som sjunger på grekiska?

Jag är verkligen inte bra på det här med att skriva bra sammanhängande text om flera dagars händelser men vad gör man när orken inte finns där. Det är lite som att orden inte räcker till om hur roligt det var att se storm troopers eller att det var en jätteskön helg överhuvudtaget så jag får väl helt enkelt hoppas att de inblandade förstår att jag trivdes rejält.

Antecknade mig även för ett års medlemsskap på Friskis och Svettis (jag verkligen hatar det namnet, hatar det.) vilket känns mindre intressant eftersom detta betyder att jag på sätt och vis är "fast" här. Jag vill verkligen hem men det var billigare än ett halvår. Visserligen känns det tungt att ha en pojkvän där hemma och sedan bo här men inte en chans i hela helvetet att jag låter honom flytta ner hit.  Det räcker väl med att jag är dum i huvudet som hamnar i Halland, eller hur? Jag ska inte klaga alltför mycket, jag har väldigt bra arbetskamrater och en bra chef som faktiskt tolererar att jag mobbar honom för hans kort-i-rocken-syndrom utan att ge mig en skriftlig varning så det kunde ha varit värre. Att jag sedan hittade bra varelser att leka med här på fritiden är en extremt bra bonus vilket betyder att om jag skulle flytta härifrån till ett helt nytt ställe så skulle det finnas två ställen här i Sveriget som folk skulle sakna mig på.

Fast jag längtar till påsken, har även tänkt ta en dags flex så jag kan svänga förbi till en tatuerare/piercare och undersöka lite priser på min kommande ärm jag skall göra samt förhoppningsvis göra en vertikal labret istället, spörs lite på om skärtorsdag räknas som en latmansdag för dem eller inte.

På tal om "dem"... Talspråket har nått nya höjder i äckel nu. Idag fanns det en stor annons för något spektakel med dinosaurier (eller dinosaurer som jag fortfarande hör min inre röst säga) och vad står det med stora bokstäver? "Nu är DEM tillbaka!". GAH! GAH! Ja, jag tog en tuschpenna och rättade de tre tidningar vi hade där och ja, det kommer inte göra någon skillnad men det känns bättre för mig åtminstone.

Annars? Jag ökade en ring med bit och struntade i att ta ur stenen bara för att utmana ödet, det gick bra kan jag ju säga.

Det här är den bistra sanningen. Jag är smällfet, äcklig och motbjudande. Det plagg jag har på mig på bilden är samma shorts som Andreas köpte till mig i somras då de bara satt åt men på ett bra sätt. Nu får jag inte igen dem utan våld och när jag ska ta av mig dem så flyger dragkedjan upp i ren lycka av att släppa ut valkarna.

Så nu kan alla de som gottar sig åt mig skratta åt min olycka, jag bjuder på den här om det är någon som vill känna sig bättre än mig och som vill ha någon att jämföra sig med för så här ser jag ut nu. Jag vet inte hur det här hände när jag faktiskt trodde att jag hade stannat upp och stabiliserat mig. Istället visar vågen på något som känns som tresiffrigt och mina kläder passar inte och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vet redan svaret, ät rätt, motionera rätt men jag som trodde att ajg åt relativt rätt och vad fick jag för det? Istället måste jag börja köpa mat som kommer stå och ruttna i min kyl eftersom jag glömmer bort att äta den och jag hatar det.

Kan ni nu förstå varför jag har svårt att tro de som säger något positivt om mig? Klart som fan jag kan se bra ut i ansiktet men resten av kroppen? Fy för djävla fan. Är det svårt att förstå min självsyn eftersom det är det där jag ser varje gång jag ser mig i spegeln och provar mina kläder?

Lagom när man känner sig ganska tillfreds med sin kropp och faktiskt tror att man har gått ner en skvätt så visar vågen på motsatsen (89 fucking kilo, helvetesdjävlafanfanfan) och kläderna sitter högre i midjan. Jag höll nästan på att prova de där shortsen jag inte har använt sedan i somras men jag vet att troligen kommer att börja storgråta då.

För ett antal månader sedan så sade min chef att jag måste ha gått ner i vikt sedan jag började. I helvete heller, jag har troligen bara köpt kläder som hänger löst mer. Jag orkar inte bry mig längre, jag försöker tänka att dfet största sitter i huvudet och att jag inte är så illa som kläder och måttband visar men inte känns det kul att gå från 79-80 i midjan till 85 på fastande mage.

Jag hatar att jag inte kan låta bli att äta sockriga saker utan istället tycker att jag har lika stor rätt som vilken annan person. Jag hatar det, hatar det, hatar det.

Och vad ska jag göra åt det? Jaaa... äta rätt, träna rätt och allt det där vanliga men vad fan gör det för skillnad när jag faktiskt har tränat två gånger i veckan de senaste två månaderna? Vad gör det för djävla skillnad?! Jag är som en stor fetklump av skam efter att jag struntade i gårdagens pass eftersom jag var snurrig i huvudet av två dagars glömska med  tabletter. Jag intalar mig själv att det var den mest fjantiga ursäkt även om jag under större delen av dagen hade svårt med att göra snabba rörelser med huvudet och att hoppa runt en bräda skulle kunna saker och ting ännu värre.

Ändå skäms jag, hela jag och alla mina äckliga överflödiga kilon, alla de där extra centimetrarna runt midjan som gör att jag vill slänga hela min garderob eftersom jag inte förtjänar att klä mig fint någonsin igen. Jag hade tänkt att sminka mig lite sextiotaligt idag med fina färger för att matcha min röda kjol men det enda jag kan tänka på är att jag knappt fick på mig den eftersom den inte har en dragkedja utan bara en insydd kil. Jag kan bara tänka på hur äckligt det måste se ut när jag sitter ner när späcket väller över kanten, det måste se så vidrigt ut att jag kommer göra de andra på jobbet illamående.

Jag ska fanimig göra den där vedervärdiga dieten med spenat, kaffe och kokta ägg och sedan ska jag aldrig äta någonsin igen efteråt. Jag önskar jag hade envishet nog att bara sluta att äta och aldrig stoppa något annat i min mun än en tandborste eller fingrar. Jag orkar inte tänka på pekfingrar om vad som är rätt och fel längre, jag orkar inte tänka på att man ska äta konstant om dagarna för att gå ner i vikt, att man ska ladda sin äckliga kropp full med mer näring så att den kan bli som Jabba the hutt.

Det enda jag kan tänka på var att jag var den som tog tre förbannade frallor med pålägg igår och jag fattar inte varför inte någon helt enkelt kunde ha ryckt den från min mun för jag förtjänar fanimig inte att äta någonsin igen.

Ja, jomenvisst. Vad kan man roa sig med att göra på sin arbetsplats en tisdagsförmiddag? Jo, man kan börja storgråta och skrika åt folk inför alla de man jobbar med bara för att visa vilken bra och trevlig person man är. Och vad gör man i samband med detta? Jo, sminkar sig så att det finns extra mycket smet i ansiktet att gno runt!

Go me!

Och varför?

Ptjaa.. För mycket folk på en arbetsplats varav större delen av dessa är honor gör att sådant här händer. Däremot kom det ut mycket av det som inte har kommit ut innan även om jag gissar på att en av dessa har mer denne vill säga än att man ska ta det i normal samtalston. I helvete heller att jag tar saker i normal samtalston för de få gånger jag blir arg utanför familjen kan jag räkna på ena handen även om jag har förlorat tre fingrar. De som känner mig vet att jag är en sådan som får utbrott bland andra än familjen så jag gissar på att vissa kunde ha tappat hakan. För kära Alv höjde rösten, storgrät, skrek och smällde med saker i diskmaskinen för att sedan bara sitta och snörvla återstående tid av mötet.

Det är illa att man skall behöva ta till sådana metoder men det verkar faktiskt att ha lättat en del på stämningen här. Kanske är jag så tyst och timid (PAH!) resten av tiden att det var relativt chockerande att jag började yla, vem vet. Huvudsaken är väl att det känns bättre nu jämfört med i går då jag hade svårt att somna när jag tänkte på arbetet.