Alv

Jag har inte ro att göra något. Det finns en hel hög med filmer jag vill se, en stapel med böcker jag vill läsa men inget av det blir gjort. Filmerna tittar jag på kanske en tjugo minuter, sedan pausar jag eller stänger av för att göra något annat. Pausningen brukar oftast resultera i att jag stänger av den senare. Böcker läses men jag kan inte ligga och läsa flera timmar i sträck som jag brukar kunna göra utan efter någon timma på sin höjd börjar tankarna vandra och jag finner mig uttråkad även fast berättelsen är fängslande.

Saker som jag kunde koppla av med förut gör mig detsamma och alla måsten i hemmet staplas på hög till senare eller inte alls. Det finns en hel hög med saker som jag skulle kunna göra men jag har fått en förmåga till att skjuta upp det i sista stunden och det gör mig irriterad. Försöker låta bli att göra så men det är som om något slår av hjärnan och så glömmer jag bort det tills det är panik ändå. Eller så registrerar jag bara att det finns saker jag borde göra för att sedan inte bry mig ett dyft.

Apatin börjar ta över istället för självdestruktiviteten. De få  motgångar jag har i mitt liv börjar bli mer än vad jag orkar ta emot och jag känner mig mest som ett djur som resignerat över sin kommande död. Det ordnar sig väl, eller något. Jag orkar inte ta till mig intrycken, det är som om de kvittar eller som om de inte gäller mig. Vet inte hur det ska förklaras men det är inte samma procedurer som året innan kan jag lugnt säga.

Av någon skum anledning behövde jag  bara  betala femton kronor på bussen igår men trettio när jag åkte hem idag. Länstrafiken är en underlig uppfinning.

Var även klantig nog att glömma ett par varor jag betalt för i affären, ibland är inte självscanning en bra uppfinning.


Blirf.