Alv

Lagom när man känner sig ganska tillfreds med sin kropp och faktiskt tror att man har gått ner en skvätt så visar vågen på motsatsen (89 fucking kilo, helvetesdjävlafanfanfan) och kläderna sitter högre i midjan. Jag höll nästan på att prova de där shortsen jag inte har använt sedan i somras men jag vet att troligen kommer att börja storgråta då.

För ett antal månader sedan så sade min chef att jag måste ha gått ner i vikt sedan jag började. I helvete heller, jag har troligen bara köpt kläder som hänger löst mer. Jag orkar inte bry mig längre, jag försöker tänka att dfet största sitter i huvudet och att jag inte är så illa som kläder och måttband visar men inte känns det kul att gå från 79-80 i midjan till 85 på fastande mage.

Jag hatar att jag inte kan låta bli att äta sockriga saker utan istället tycker att jag har lika stor rätt som vilken annan person. Jag hatar det, hatar det, hatar det.

Och vad ska jag göra åt det? Jaaa... äta rätt, träna rätt och allt det där vanliga men vad fan gör det för skillnad när jag faktiskt har tränat två gånger i veckan de senaste två månaderna? Vad gör det för djävla skillnad?! Jag är som en stor fetklump av skam efter att jag struntade i gårdagens pass eftersom jag var snurrig i huvudet av två dagars glömska med  tabletter. Jag intalar mig själv att det var den mest fjantiga ursäkt även om jag under större delen av dagen hade svårt med att göra snabba rörelser med huvudet och att hoppa runt en bräda skulle kunna saker och ting ännu värre.

Ändå skäms jag, hela jag och alla mina äckliga överflödiga kilon, alla de där extra centimetrarna runt midjan som gör att jag vill slänga hela min garderob eftersom jag inte förtjänar att klä mig fint någonsin igen. Jag hade tänkt att sminka mig lite sextiotaligt idag med fina färger för att matcha min röda kjol men det enda jag kan tänka på är att jag knappt fick på mig den eftersom den inte har en dragkedja utan bara en insydd kil. Jag kan bara tänka på hur äckligt det måste se ut när jag sitter ner när späcket väller över kanten, det måste se så vidrigt ut att jag kommer göra de andra på jobbet illamående.

Jag ska fanimig göra den där vedervärdiga dieten med spenat, kaffe och kokta ägg och sedan ska jag aldrig äta någonsin igen efteråt. Jag önskar jag hade envishet nog att bara sluta att äta och aldrig stoppa något annat i min mun än en tandborste eller fingrar. Jag orkar inte tänka på pekfingrar om vad som är rätt och fel längre, jag orkar inte tänka på att man ska äta konstant om dagarna för att gå ner i vikt, att man ska ladda sin äckliga kropp full med mer näring så att den kan bli som Jabba the hutt.

Det enda jag kan tänka på var att jag var den som tog tre förbannade frallor med pålägg igår och jag fattar inte varför inte någon helt enkelt kunde ha ryckt den från min mun för jag förtjänar fanimig inte att äta någonsin igen.