I väntan på något annat
För si så där hundra år sedan fick jag en hennakaka från Lush av kära storasyster i julklapp som luktade himmelskt och med en spännande färg eftersom mitt hår inte längre tål något starkare än skumtoning som numera är väldigt svårt att få tag på i affärerna. Uppenbarligen så är det alla andras hårbottnar som tål att blekas/färgas/slingas/intensivtonas medan min hårbotten sparkar bakut och ger mig en hysterisk klåda som lagom går över när färgen har bleknat och fått utväxt. Senaste gången jag vågade mig på en intensivtoning utan ammoniak så stod jag gråtandes och slog hårborstens piggar mot mitt huvud för att dämpa klådan och det är helt enkelt superväteoxiden (den finns i en liten dos i de flesta toningar jag har tittat över innehållsförteckningen på) som min kropp hatar.
Därför så har jag lyckligt köpt på mig skumtoning när jag funnit den på bra pris (femton spänn per förpackning, woooh!) eller färgat håret samma dag som jag ska på fest för att få en liten dunst av det vackra, färgade livet.
Denna kaka har följt med mig i fyra flyttar och det har aldrig kommit mig för att prova den eftersom jag vet hur kladdigt det blir med alla växtbitar och att jag inte riktigt såg fram emot att blanda den i en konstistens som påminner om ovispad grädde. Tills nu.
För någon timme sedan studsade jag in i duschen för att tvätta håret, blåste det torrt, ringde till husdjuret för att säga puss och adjökens på ett par timmar eftersom jag ämna låta det sitta i så länge jag orkar. Fyra timmar minst men jag satsar på att komma i närheten av åtta timmar. Det blir en all nighter bestående av kisande mot dataskärmen eftersom jag inte vill förstöra mina glasögon och jag har en väldigt suddig och droppande kväll att se fram emot. Det har redan börjat rinna även om inpackningen gick bättre än vad jag trodde.
I våras satt jag och tittade igenom videoklipp på youtube med folk som har nyttjat samma henna som mig och idag fick jag den sista ingrediensen jag behövde, en flaska med pip. En sådan som man får riktig hårfärg i men jag känner ju inte riktigt för att köpa hårfärg som jag inte kan använda för att ta flaskan och jag har inte sett någon ny sådan att köpa i butik heller. Tidigare under dagen kom Susanne som en räddande ängel och gav mig en ursköljd flaska från en toning hon hade använt och jag tog mod till mig, rev upp en skumtoning för att ta plasthandskarna (vem är det som de hanskarna passar till egentligen?), rev hennakakan mot rivjärnet, kokade vatten och blandade.
Sedan stod jag på knä över ett par tidningar med allt i närheten eller på platser med ljus bakgrund för att hitta dem utan glasögon och så började smetandet. Den är rackarns dryg, jag trodde att tre bitar av den skulle vara för lite men jag hade lätt kunnat ta två bitar vilket hade resulterat i att kakan räckt till tre färgninngar. Inte illa pinkat eftersom den kostar runt hundringen och en förpackning med henna på valfri hälsokostaffär kostar runt sjuttio och den räcker knappt någonstans.
Bilder har tagits på mitt cellofanlindade huvud, på smeten som blev över och nu sitter jag med en handduk fastklämd runt huvudet för att minimiera rinnande i nacke och panna och det enda som återstår är väntan och sedan en helvetes massa sköljning. Att få ur alla växt delar är inte det mest roliga i världen.
Det är tur att jag bor ute i bushen, för att gå ut för att hämta tvätten iförd en svart handduksturban, Hello Kitty-nattlinne och mysbyxor är inget man vill göra med publik.
Därför så har jag lyckligt köpt på mig skumtoning när jag funnit den på bra pris (femton spänn per förpackning, woooh!) eller färgat håret samma dag som jag ska på fest för att få en liten dunst av det vackra, färgade livet.
Denna kaka har följt med mig i fyra flyttar och det har aldrig kommit mig för att prova den eftersom jag vet hur kladdigt det blir med alla växtbitar och att jag inte riktigt såg fram emot att blanda den i en konstistens som påminner om ovispad grädde. Tills nu.
För någon timme sedan studsade jag in i duschen för att tvätta håret, blåste det torrt, ringde till husdjuret för att säga puss och adjökens på ett par timmar eftersom jag ämna låta det sitta i så länge jag orkar. Fyra timmar minst men jag satsar på att komma i närheten av åtta timmar. Det blir en all nighter bestående av kisande mot dataskärmen eftersom jag inte vill förstöra mina glasögon och jag har en väldigt suddig och droppande kväll att se fram emot. Det har redan börjat rinna även om inpackningen gick bättre än vad jag trodde.
I våras satt jag och tittade igenom videoklipp på youtube med folk som har nyttjat samma henna som mig och idag fick jag den sista ingrediensen jag behövde, en flaska med pip. En sådan som man får riktig hårfärg i men jag känner ju inte riktigt för att köpa hårfärg som jag inte kan använda för att ta flaskan och jag har inte sett någon ny sådan att köpa i butik heller. Tidigare under dagen kom Susanne som en räddande ängel och gav mig en ursköljd flaska från en toning hon hade använt och jag tog mod till mig, rev upp en skumtoning för att ta plasthandskarna (vem är det som de hanskarna passar till egentligen?), rev hennakakan mot rivjärnet, kokade vatten och blandade.
Sedan stod jag på knä över ett par tidningar med allt i närheten eller på platser med ljus bakgrund för att hitta dem utan glasögon och så började smetandet. Den är rackarns dryg, jag trodde att tre bitar av den skulle vara för lite men jag hade lätt kunnat ta två bitar vilket hade resulterat i att kakan räckt till tre färgninngar. Inte illa pinkat eftersom den kostar runt hundringen och en förpackning med henna på valfri hälsokostaffär kostar runt sjuttio och den räcker knappt någonstans.
Bilder har tagits på mitt cellofanlindade huvud, på smeten som blev över och nu sitter jag med en handduk fastklämd runt huvudet för att minimiera rinnande i nacke och panna och det enda som återstår är väntan och sedan en helvetes massa sköljning. Att få ur alla växt delar är inte det mest roliga i världen.
Det är tur att jag bor ute i bushen, för att gå ut för att hämta tvätten iförd en svart handduksturban, Hello Kitty-nattlinne och mysbyxor är inget man vill göra med publik.
Kommentarer
Trackback