Alv

Jag längtar till första helgen i februari för då ska jag HEM. Jag tror inte att jag kan tigga till mig ledigt på fredagen eftersom man är en person kort på arbetet men jag hoppas för då kan jag andas extra mycket hemma.

För det jag vill göra nu är att fly, fly från allt som har med verklighet att göra och rymma in bland böcker, musik, serier och rollspel. Jag sitter och suckar längtansfyllt efter ett set med tärningar som jag ska köpa nästa gång jag är i Göteborg och jag ser grovt fram emot nästa rollspel med Yvonne som spelledare och jag är även lycklig över att jag har fått med Andreas på det. Jag missade en stor del i min tonår, när andra satt och slog tärningar för glatta livet visste jag inte vad drakar och demoner var utan jag kämpade istället med Drakborgen och det tog ett bra tag innan jag förstod vad en "T6" var för något. Visserligen är det aldrig försent att bli biten av spelmonstren även om jag är väldigt trögstartad vilket det skall bli ändrat på nu när jag får med mig husdjuret på det med. Så kan vi sitta där och lyssna på Yvonnes röst efter att vi har offrat energidryck och chips till henne.

I slutet av januari skall jag även göra försök två hos vården här och se vad de har i åtanke för mig med meducinen. Jag vill allt försöka att minska på dosen för att sedan kunna sluta helt men samtidigt är jag rädd över vad som händer när den är borta ur systemet. Min experimentella helg visade bara utsättningssymptomen men det tar ju säkert ett par dagar innan ens vanliga jag kickar in och vad händer då?

När jag började med dem förra våren så var jag motsträvig eftersom jag inte ville bli en sådan där som mumsar tabletter och psykologens ord om att "en del äter sådant resten av livet" gjorde mig nästan vettskrämd. Även den där lilla hotfulla bieffekten om viktuppgång var inte trevlig heller men jag verkar (peppar peppar) ha kommit undan ganska lindrigt. Ändå så märkte jag snabbt skillnad, bara ett par dagar efter att jag hade börjat svälja ner den där tvåfärgade kapseln varje morgon (ungefär i alla fall) så togs udden av. Det som tidigare hade varit jobbigare än att flytta ett berg var bara en vanlig motgång jämfört med att jag nästan kunde ta till lipen av att toalettpappret var slut. Att åsamka mig själv skada fyller ingen funktion utan det har bara skett få gånger efter det för det gör ingen nytta längre.

Visserligen känner jag mig ibland en aning avtrubbad, inte mycket utan bara ibland. Jag gråter knappt länge utan gör jag det så är det bara en liten tår och sedan är jag klar. Kanske var det därför jag tog dikeskörningen så lugnt, istället för att bryta ihop totalt så tänkte jag bara: "Det här var ju DJÄVLIGT onödigt." och ringde till min räddare i Audi, klättrade ut ur bilen för att komma åt varningstrianglar att ställa ut och sedan vänta. Jag känner mig tillräckligt för att veta att jag egentligen borde ha varit en stor del tårar istället. Det är ju bara att jämföra när jag bumbade in i cyklistdjäveln för ett antal år sedan då jag var i upplösningstillstånd vilket brukar vara vanligt vad det än gäller när något blir riktigt fel. Visst, visst, man ändrar sig och jadijada men jag VET tillräckligt mycket om mig själv för att faktiskt bli förvånad.

Visserligen var jag ganska slokörad resten av dagen och det var en bra anledning att stanna hemma efteråt även om jag allt kunde ha arbetat resten av dagen men den dåliga stämning som var den onsdagen var så obehaglig att jag mådde dåligt av den.

Nej, jag vill inte vara en sådan som sitter och säger att "Jag äter DEN HÄR MEDICINEN" och "Jag mår SÅ HÄR DÅLIGT!" utan det är mer ett konstaterande av vad som försiggår. Egentligen är det tämligen intressant att det finns sådana som skryter om sådant och visst, jag får erkänna att det känns ganska konstigt att kanske vara helt frisk sedan. Det har ändå varit som en del av mig senaste åren, jag har inte nyttjat det som en ursäkt men jag har kunnat förstå vissa saker lite lättare efter det.

Däremot går tiden idiotiskt fort när man är sjuk. Tänk, det är redan 2009 och jag har en tillsvidareanställning när jag förr ett och ett halvt år sedan var livrädd för att bli sjukskriven, för att bli en börda för samhället och en skam för mig själv. Nej, jag nedvärderar inte sjukskrivna men jag är inpräntad från födseln att jag vill göra rätt och nytta för mig. Att jag tog mig igenom skolan är rentav intressant med det som hände runt mig just då. Vissa saker hade jag gärna plockat bort från mitt liv men gjort är gjort och förhoppningsvis gör jag inte om det.

På tal om inget annat så har jag köpt en härligt nördig alla hjärtans dag-present till Andreas som han redan vet om vad det är så jag kan skriva det här. En handkontroll till sega mega drive (?) som förhoppningsvis skall fungera till hans mastersystem så att vi kan spela Wonderboy nästa gång jag kommer hem. Man vet att man har rätt person med sig när man ligger i samma säng och spelar DS och kallar det att man umgås eller att han bara skrattar åt mig när jag glatt slänger mig ner på alla fyra och klottrar Cthulhu på marken istället för att skämmas. Jag tycker om min Andreas.