Alv

I natt kastades jag runt i både den ena och den andra drömmen, alla behagliga och spännande så att jag knorrade missbelåtet när jag väl vaknande. Tack och lov somnade jag om och drömmarna fortsatte till att bli mer fantastiska och verkligheten var mer grå än vad jag trodde var möjligt när jag väl vaknade helt och hållet.

Jag var en vampyr ett tag, en manlig vampyr och så rackarns snygg att jag förmodligen hade ylat om jag sett mig själv i  spegeln gissar jag på. Minns inte så mycket mer  än brottstycken om bindandet av blod på samma sätt som i World of Darkness. Den konstigaste var då jag sög blod från någon och en annan manlig vampyr bet i sin tur i mig och sög ut blodet jag fick i mig.

Jag drömde även om att jag flög. Det var levande rollspel men ändå på riktigt men ändå inte. Det var med vampyrer där med men jag är inte säker och jag kunde flyga vilket jag älskar. Av någon anledning skulle jag visa Tomb delar av en skog så jag tog med mig honom, svävade iväg så nära jag vågade och kunde med den extra bördan och vi såg en skog som hade ett konstigt sken eller liknande. Det är så svaga minnen så här i efterhand men den rädslan var av samma som ett riktigt bra rollspel kan ge, kroppen är rädd  men vet ändå att det inte är någon fara innerst inne.

Mer drömmar fladdrade förbi men jag minns dem inte längre utan det enda som finns kvar nu är ett sug efter att sjunka ner i böcker och glömma tiden utan att behöva tänka på att jag ska upp tjugo över fem till morgonens bestyr utan att jag ska kunna läsa till tre på natten utan att det gör något.

Och flygandet... Flygandet. Det är som ett hån att vakna  upp och känna gravitationens betvingande makt över fast materia för det är så verkligt, så enkelt. Jag svävar upp i luften och styr min riktning till viss del med kroppens rörelser men ibland känns det som att jag kommer åt det håll jag vill för att jag just VILL ditåt.

Sedan vaknar jag och tyngden är över mig. Magin är borta även om jag vet att den finns där ute så känns den mer avlägsen än någonsin och normaliteten är kvävande.

Vid sådana tillfällen önskar  jag innerligt att jag kunde få se något annorlunda för att få upp hoppet, för att få bort tristessen över vardagen, för att verkligen veta att allt finns där ute. Istället känner jag mig avtrubbad mot allt som är av den världen och omställningen är trög tills ögonblicket av vankelmod går över.

Sådana gånger är det svårt att avgöra vad som är dröm eller verklighet, svårt att veta om jag skulle slå i marken och höra ljudet av kropp mot asfallt eller om jag faktiskt skulle sväva uppåt, känna luften susa mot ansiktet så att ögonen tåras. Samtidigt som jag älskar drömmarna där jag flyger (jag ger blanka fan i analyser av drömmar om att det betyder flykt och annat, jag vill bara flyga utan en plåtfågel) så är de en spark rätt i magen, särskilt de alldagliga drömmarna där det verkar vara en sådan självklarhet att jag kan det.

Istället blundar jag och drömmer mig bort till den där andra världen. Där de lärda i Miscatonic läser om fasor som går utöver vad människan kan greppa, där vi fortfarande kan höra de äldre ("Tekeli-li! Tekeli-li!") och där vi kan komma in till diagongränden om vi knackar på rätt tegelsten. Jag läser om det och tänker på det för att kunna överleva när dessa få slängar kommer, jag fingrar på mitt smycke och tänker på vad det står för, jag tänker på sådant som lyser starkt i minnet, orden som lovar annat än pendeltåg och stämpelklockor.

Dessa dagar vill jag blunda, blunda och somna om, drömma och drömma, flyga och skrika, jagas av monster, skrämmas från vett och sans, vad som helst.

Vad som helst än detta som finns där utanför dörren, det som formas av en röd bil, en reserutt till en bänk, en vagn med måsten och datum, en dator med följesedlar. Allt det där andra som jag inte kan greppa, som slinker ifrån mig som en hal tvål eller som  den största gäddan i sjön.