Vilse
En karta i handen med fina färger, detaljerade konturer av hur landskapet ser ut, men inga väderstreck. En kompass i den andra med en vacker kompassros i botten, men nålen bara snurrar runt, runt, runt.
Gjorde nyligen ett par intresseanmälningar på lägenheter inne i Varberg även om det bär mig emot men det känns en aning isolerat nu och man vet ju aldrig vad det är för något som flyttar in här efter de bra grannarna. Jag känner mig folkilsk, förvirrad och vilsen. Samtidigt som jag älskar att se stjärnorna utan gatlyktor som förstör natthimlen är jag samtidigt isolerad och måste förlita mig på min bil för att ta mig till sällskap och arbete. Skogen är vacker men det är inte sådan skog jag är van vid så jag har fortfarande inte tagit en ordentlig promenad för att upptäcka närområdet. Jag vill inte, det är något som bär mig emot.
Snart kommer våren vilket kommer betyda att snön kommer smälta undan vilket kommer betyda att jag måste göra något åt min lilla tomt med gräs där det ligger både löv och ned blåsta kvistar/grenar efter höstens blåst. Jag orkar inte ens tänka på det.
Jag skulle ha städat igår men istället blev det heldag i pyjamas och Nintendo vilket inte var fy skam. Samt att jag har sovit idiotiskt länge, troligen mer sömn än vid liv tror jag.
Även om rutiner är sådant som krävs för att hålla monstren borta från mig så börjar den gå mig på nerverna. Sju till halv fyra, måndag till fredag. Ett snabbt andetag av frihet och sedan är hamsterhjulet där igen. Fy fan.
Så fort det är dålig stämning på arbetsplatsen (vilket det är med jämna mellanrum, för mycket höns på samma plats ger för mycket spänningar.) så mår jag dåligt av det också men ändå så är jag inte modig nog att ta itu med sådant som ibland kan röra mig utan jag sväljer orden och gömmer mig istället när så händer. Sedan så tror jag att den glada delen av mig passar bättre in bland andra, den är lättare att smälta eftersom jag själv inte vet vad som kommer hända om jag blir riktigt rosenrasande.
Den gången innan jul var det precis på kanten och det var bara min uppfostran om att man skall respektera äldre samt min feghet som gjorde att jag inte fick ett rejält utbrott. För stora arbetsplatser är inte bra, visserligen är det väl skönt med anonymiteten då men det blir gruppbildningar så fort det är mer än en handfull och sedan blir det bara bajs av det.
I helgen kommer modren, syster och fastern hit och håller mig sällskap. Gissar på att jag kommer börja storgråta när de ska åka hem eller om jag får för mycket vin i mig. För jag hör inte hemma här, det är bra för stunden och jag ångrar verkligen inte beslutet men jag hör inte hemma här. Jag vet inte var jag hör hemma för flyttar jag hem igen så kommer troligen depression komma som ett brev på posten av arbetssökande, pengaproblem och sedan ett arbete som jag inte vill ha. Ja, lyxproblem precis som allt annat. Barnen i Afrika har inte migrän men vad fan bryr jag mig om det?
Däremot är det underbart skönt att slippa en viss börda på arbetet. Jag skrev ett trevligt formulerat mail i torsdags (varför hör jag det uttalas "torsdes" i huvudet..?) som i grund och botten gick ut på att jag dumpade dem men jag såg till att inte vara oartig någonstans. Chefen gav tummen upp för det och jag är av med lasset. Dessvärre betyder det att Patsyn fick ta över det men hon är mer hårdhudad när det gäller skäll från butiker, åtminstone har jag fått intrycket av det. Själv så har det gått så långt med den butiken att jag tar till gråten alternativt svär högljutt när jag får "reklamationer" därifrån istället för att bara skaka av mig det och göra om och rätt som jag gör med de andra.
Fast nu ska jag slänga ut mattor, göra frukost och sedan STÄDA. Det finns inte ord på misären här om man säger så.
Gjorde nyligen ett par intresseanmälningar på lägenheter inne i Varberg även om det bär mig emot men det känns en aning isolerat nu och man vet ju aldrig vad det är för något som flyttar in här efter de bra grannarna. Jag känner mig folkilsk, förvirrad och vilsen. Samtidigt som jag älskar att se stjärnorna utan gatlyktor som förstör natthimlen är jag samtidigt isolerad och måste förlita mig på min bil för att ta mig till sällskap och arbete. Skogen är vacker men det är inte sådan skog jag är van vid så jag har fortfarande inte tagit en ordentlig promenad för att upptäcka närområdet. Jag vill inte, det är något som bär mig emot.
Snart kommer våren vilket kommer betyda att snön kommer smälta undan vilket kommer betyda att jag måste göra något åt min lilla tomt med gräs där det ligger både löv och ned blåsta kvistar/grenar efter höstens blåst. Jag orkar inte ens tänka på det.
Jag skulle ha städat igår men istället blev det heldag i pyjamas och Nintendo vilket inte var fy skam. Samt att jag har sovit idiotiskt länge, troligen mer sömn än vid liv tror jag.
Även om rutiner är sådant som krävs för att hålla monstren borta från mig så börjar den gå mig på nerverna. Sju till halv fyra, måndag till fredag. Ett snabbt andetag av frihet och sedan är hamsterhjulet där igen. Fy fan.
Så fort det är dålig stämning på arbetsplatsen (vilket det är med jämna mellanrum, för mycket höns på samma plats ger för mycket spänningar.) så mår jag dåligt av det också men ändå så är jag inte modig nog att ta itu med sådant som ibland kan röra mig utan jag sväljer orden och gömmer mig istället när så händer. Sedan så tror jag att den glada delen av mig passar bättre in bland andra, den är lättare att smälta eftersom jag själv inte vet vad som kommer hända om jag blir riktigt rosenrasande.
Den gången innan jul var det precis på kanten och det var bara min uppfostran om att man skall respektera äldre samt min feghet som gjorde att jag inte fick ett rejält utbrott. För stora arbetsplatser är inte bra, visserligen är det väl skönt med anonymiteten då men det blir gruppbildningar så fort det är mer än en handfull och sedan blir det bara bajs av det.
I helgen kommer modren, syster och fastern hit och håller mig sällskap. Gissar på att jag kommer börja storgråta när de ska åka hem eller om jag får för mycket vin i mig. För jag hör inte hemma här, det är bra för stunden och jag ångrar verkligen inte beslutet men jag hör inte hemma här. Jag vet inte var jag hör hemma för flyttar jag hem igen så kommer troligen depression komma som ett brev på posten av arbetssökande, pengaproblem och sedan ett arbete som jag inte vill ha. Ja, lyxproblem precis som allt annat. Barnen i Afrika har inte migrän men vad fan bryr jag mig om det?
Däremot är det underbart skönt att slippa en viss börda på arbetet. Jag skrev ett trevligt formulerat mail i torsdags (varför hör jag det uttalas "torsdes" i huvudet..?) som i grund och botten gick ut på att jag dumpade dem men jag såg till att inte vara oartig någonstans. Chefen gav tummen upp för det och jag är av med lasset. Dessvärre betyder det att Patsyn fick ta över det men hon är mer hårdhudad när det gäller skäll från butiker, åtminstone har jag fått intrycket av det. Själv så har det gått så långt med den butiken att jag tar till gråten alternativt svär högljutt när jag får "reklamationer" därifrån istället för att bara skaka av mig det och göra om och rätt som jag gör med de andra.
Fast nu ska jag slänga ut mattor, göra frukost och sedan STÄDA. Det finns inte ord på misären här om man säger så.
Kommentarer
Postat av: susanne
hi hi visst är det kul att blåsa SUR-jämtar på näsan...=)
Postat av: Pattsy
ja ska nog få ner dom jävlarna på jorden =)
Trackback