Vågor
Så sitter jag där och känner mig sugas in i ett stort svart hål. Det flåsar mig i nacken och försöker få mig att tänka i fel banor men inte lyssnar jag.
Jag är ju stark. Det säger alla. Även om jag inte ens kan böja en järnbalk som Stålmannen kan så är jag stark, för det säger alla andra. Jag klarar av allt för att jag är stark. Det finns inte plats för att vara svag, för att känna efter tillräckligt.
Vilket gör att det nu blir överdos. Jag vet inte vad som är vad, var gränserna är, var jag slutar, var jag börjar, vad jag klarar av.
Säger jag något så känns det som om jag är dum i huvudet, för jag är ju stark. Det känns som inbillning, som att det inte är något fel, som att jag är en härmapa, en kopia av något annat. Inget är tillräckligt, jag kan inte ens må dåligt på rätt sätt. Jag sitter där och säger allt som snurrar runt i huvudet, det som gör att jag känner mig konstig och annorlunda mot tidigare men inte får jag några svar.
För jag är dum nog att lita på den andra. På att personen ska kunna säga precis vad som är fel. Därför är det så förbannat frustrerande att få ett "Det går inte alltid att sätta fingret på vad som är fel." Det gör mig så arg. Precis som om jag skulle gå till en vanlig läkare med brutet ben och läkaren skulle säga att man ibland bara får ont i ett ben utan anledning.
Men det finns ju en anledning! Det ska de veta! De har vita rockar! De har utbildningar och konstiga titlar och ska veta allt det som inte jag vet.
Fast jag börjar mer och mer tro att de är som meteorologer mer. De gissar sig fram, de låtsas bara.
Eller så låtsas jag.
Jag låtsas bara, för jag är ju stark. För jag har ingen koll på något och ingen säger åt mig vad det är jag ska göra. Jag inbillar mig allt eller kanske har jag det bara som en ursäkt för att slippa undan verkligheten, jag vet inte. Men eftersom de inte gör något åt det så är det ju inget, eller hur?
Ett tag satt jag där och tittade på telefonnumret, funderade på om jag skulle ringa det precis som personen sade men så fort jag började leka med tanken så slog rustningen på. Den rustning som skyddar mig från allt dåligt. Den rustning som vill skydda mig från eventuella saker. Den är nära besläktad med tänk om-trollet och de arbetar även samtidigt.
För jag är rädd för att jag äntligen tar modet till mig, ringer och sedan får ett avsnäsande tillbaka om att det inte är nog.
Kunde jag, hade jag tillbehören till det och "modet" så hade jag gjort större slag i saken för att visa ordentligt. För att vara säker på att de ser nödsignalen.
Men vad gör det för skillnad. Det är bara på låtsas. Jag är ju stark.
Jag är stark och jag kommer svälja all skit, glömma bort det till torsdagen och jag kommer ringa på måndag, ta itu med det jag ska och bita ihop.
...och eftersom jag kan bita ihop så är det ju inte så allvarligt. Hade det varit allvarligt hade jag ringt numret och de hade lyssnat och gjort det som de ska göra även om jag vet att sådant bara händer i sagorna.
Jag är ju stark. Det säger alla. Även om jag inte ens kan böja en järnbalk som Stålmannen kan så är jag stark, för det säger alla andra. Jag klarar av allt för att jag är stark. Det finns inte plats för att vara svag, för att känna efter tillräckligt.
Vilket gör att det nu blir överdos. Jag vet inte vad som är vad, var gränserna är, var jag slutar, var jag börjar, vad jag klarar av.
Säger jag något så känns det som om jag är dum i huvudet, för jag är ju stark. Det känns som inbillning, som att det inte är något fel, som att jag är en härmapa, en kopia av något annat. Inget är tillräckligt, jag kan inte ens må dåligt på rätt sätt. Jag sitter där och säger allt som snurrar runt i huvudet, det som gör att jag känner mig konstig och annorlunda mot tidigare men inte får jag några svar.
För jag är dum nog att lita på den andra. På att personen ska kunna säga precis vad som är fel. Därför är det så förbannat frustrerande att få ett "Det går inte alltid att sätta fingret på vad som är fel." Det gör mig så arg. Precis som om jag skulle gå till en vanlig läkare med brutet ben och läkaren skulle säga att man ibland bara får ont i ett ben utan anledning.
Men det finns ju en anledning! Det ska de veta! De har vita rockar! De har utbildningar och konstiga titlar och ska veta allt det som inte jag vet.
Fast jag börjar mer och mer tro att de är som meteorologer mer. De gissar sig fram, de låtsas bara.
Eller så låtsas jag.
Jag låtsas bara, för jag är ju stark. För jag har ingen koll på något och ingen säger åt mig vad det är jag ska göra. Jag inbillar mig allt eller kanske har jag det bara som en ursäkt för att slippa undan verkligheten, jag vet inte. Men eftersom de inte gör något åt det så är det ju inget, eller hur?
Ett tag satt jag där och tittade på telefonnumret, funderade på om jag skulle ringa det precis som personen sade men så fort jag började leka med tanken så slog rustningen på. Den rustning som skyddar mig från allt dåligt. Den rustning som vill skydda mig från eventuella saker. Den är nära besläktad med tänk om-trollet och de arbetar även samtidigt.
För jag är rädd för att jag äntligen tar modet till mig, ringer och sedan får ett avsnäsande tillbaka om att det inte är nog.
Kunde jag, hade jag tillbehören till det och "modet" så hade jag gjort större slag i saken för att visa ordentligt. För att vara säker på att de ser nödsignalen.
Men vad gör det för skillnad. Det är bara på låtsas. Jag är ju stark.
Jag är stark och jag kommer svälja all skit, glömma bort det till torsdagen och jag kommer ringa på måndag, ta itu med det jag ska och bita ihop.
...och eftersom jag kan bita ihop så är det ju inte så allvarligt. Hade det varit allvarligt hade jag ringt numret och de hade lyssnat och gjort det som de ska göra även om jag vet att sådant bara händer i sagorna.
Kommentarer
Trackback