Små virvlar
För något år sedan lättade en del av mig från marken, sögs tag av virvlande vindar som ett torrt höstlöv och försvann. Jag ser henne ibland där uppe bland höstmolnen, skymtandes mellan dem dyker ett ansikte upp då och då. Ett ansikte jag känner igen för det har vissa anletsdrag som jag inte kan se i spegeln längre.
En tunn, tunn lina binder oss samman. Ibland är den spänd som en fiolsträng, så sträckt att den sjunger i blåsten och jag är rädd för att den ska brista med en snärt. Ibland kan jag linda upp den runt handen så att den inte ska släpa i smutsen även om jag är rädd för att det förr eller senare ska slita av mig fingrarna. De dagarna kan jag nästan nudda vid hennes utsträckta hand som försöker nå mig innan hon fångas upp av underströmmande vindar.
Jag tittar på henne med en kikare ibland, förundras över att hon har förändrats under tiden. Hennes hår har blivit längre, en annan frisyr än min, hennes fingrar rör sig på ett annat sätt, hennes minspel är inte mitt.
Ändå är hon jag. Jag är hon. Egentligen är hon inte där uppe utan här nere men jag försöker låta bli att tänka på det, försöker ignorera faktumet att hon förändras precis som jag. Jag behöver ha en idoliserad bild av mig själv för att hålla ansiktet ovanför vattnet, att veta hur jag kommer bli när allt blir "bra" igen. Hon kommer vara som en kostym som jag kan ta på mig med vana rörelser för att sedan kunna famla mig utåt. Jag försöker ignorera märkena, bucklorna i lacken, skavankerna och dammlagret.
Jag måste tänka på att jag kan bli mig själv igen annars vill jag inte vara med längre. Jag vill inte vara någon som får en stor klump i magen av minsta motgång, jag vill inte få den där strypande känslan i halsen, jag vill inte må dåligt. Jag vill bli mig själv och jag hatar det.
Vad jag än gör känns det inte som det är tillräckligt. Jag söker arbete men det är inte tillräckligt för att fylla ut listan även om den korta listan jag presterade tidigare hade en anledning och den är fortfarande giltig. Samtidigt är jag rädd för att om jag, plikttrogen som jag är, fyller ut den inte ska tas på allvar längre. Fan, inte ens jag tar mig på allvar och jag vet inte om jag orkar med att de andra inte ska göra det heller. Hur mycket än damen i lång kjol med strikt röst förklarar för mig att det inte behöver vara mindre overkligt än något annat känner jag mig som en simulant.
Jag kanske bara fejkar allt? Jag kanske bara gör det här för att jag egentligen INTE VILL göra något av mig själv? Jag kanske innerst inne inte VILL arbeta? Jag kanske gör det för att det är praktiskt, för att jag tycker om att förnedra mig själv. Jag kanske bara vill sitta hemma på min feta bakdel och stirra in i en vägg för att det är roligt?
Jag vet att det inte är så men varför gör jag inte mer då? Varför kan jag inte göra tillräckligt? Vad är det som hindrar mig från att hänga på arbetsgivarnas dörrar, peppra dem med telefonsamtal och frågor, visa framfötterna, visa initiativtagande och alla andra kitschiga slagord.
Varför gör jag det inte? Vad är det som hindrar mig?
En tunn, tunn lina binder oss samman. Ibland är den spänd som en fiolsträng, så sträckt att den sjunger i blåsten och jag är rädd för att den ska brista med en snärt. Ibland kan jag linda upp den runt handen så att den inte ska släpa i smutsen även om jag är rädd för att det förr eller senare ska slita av mig fingrarna. De dagarna kan jag nästan nudda vid hennes utsträckta hand som försöker nå mig innan hon fångas upp av underströmmande vindar.
Jag tittar på henne med en kikare ibland, förundras över att hon har förändrats under tiden. Hennes hår har blivit längre, en annan frisyr än min, hennes fingrar rör sig på ett annat sätt, hennes minspel är inte mitt.
Ändå är hon jag. Jag är hon. Egentligen är hon inte där uppe utan här nere men jag försöker låta bli att tänka på det, försöker ignorera faktumet att hon förändras precis som jag. Jag behöver ha en idoliserad bild av mig själv för att hålla ansiktet ovanför vattnet, att veta hur jag kommer bli när allt blir "bra" igen. Hon kommer vara som en kostym som jag kan ta på mig med vana rörelser för att sedan kunna famla mig utåt. Jag försöker ignorera märkena, bucklorna i lacken, skavankerna och dammlagret.
Jag måste tänka på att jag kan bli mig själv igen annars vill jag inte vara med längre. Jag vill inte vara någon som får en stor klump i magen av minsta motgång, jag vill inte få den där strypande känslan i halsen, jag vill inte må dåligt. Jag vill bli mig själv och jag hatar det.
Vad jag än gör känns det inte som det är tillräckligt. Jag söker arbete men det är inte tillräckligt för att fylla ut listan även om den korta listan jag presterade tidigare hade en anledning och den är fortfarande giltig. Samtidigt är jag rädd för att om jag, plikttrogen som jag är, fyller ut den inte ska tas på allvar längre. Fan, inte ens jag tar mig på allvar och jag vet inte om jag orkar med att de andra inte ska göra det heller. Hur mycket än damen i lång kjol med strikt röst förklarar för mig att det inte behöver vara mindre overkligt än något annat känner jag mig som en simulant.
Jag kanske bara fejkar allt? Jag kanske bara gör det här för att jag egentligen INTE VILL göra något av mig själv? Jag kanske innerst inne inte VILL arbeta? Jag kanske gör det för att det är praktiskt, för att jag tycker om att förnedra mig själv. Jag kanske bara vill sitta hemma på min feta bakdel och stirra in i en vägg för att det är roligt?
Jag vet att det inte är så men varför gör jag inte mer då? Varför kan jag inte göra tillräckligt? Vad är det som hindrar mig från att hänga på arbetsgivarnas dörrar, peppra dem med telefonsamtal och frågor, visa framfötterna, visa initiativtagande och alla andra kitschiga slagord.
Varför gör jag det inte? Vad är det som hindrar mig?
Kommentarer
Trackback