Alv

Jag börjar bli trött på att hela tiden smått tro att allt är ett skämt. Att alla de som jag har nära ska ställa sig upp, peka på mig, skratta och säga att de bara skojade hela tiden.

Jag är trött på att känna mig som en tyngd för alla andra och nästan hela tiden ha en liten, liten gnutta paranoia om att jag är det stående skämtet. Det är bara min familj och ett par vänner som jagar bort den delen.

Resten går jag runt och undrar om jag kanske har missförstått något. Att jag kanske har sagt något dumt. Att de är arga på mig.

Jag hatar det. Jag hatar att inte vara modig nog att fråga rakt ut men då får jag väl inget svar heller.