Alv

Jag provar vissa kläder som jag inte har använt på över ett år. Ett par byxor som helt plötsligt inte föll mig i smaken längre vilket gjorde att jag stuvade in dem längst in i garderoben provades i brist på annat och jag upptäckte att jag kunde ta av mig dem utan att knäppa upp dem. Chocken sparkar mig i bakhuvudet men samtidigt så försöker den logiska delen att sakligt förklara för mig att de faktiskt var ganska stora när jag köpte dem också. Många av mina byxor hänger på höfterna för att få den ultimata längden vilket gör att några centimeters midjeminskning märks något monstruöst.

Snabbt så skuffar jag undan det så fort jag bara kan eftersom jag inte vill ta itu med det för jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet alla de pekfingrar som säger att det här jag håller på med inte är ett bra sätt för att minska men jag började inte med det för att minska. Det blev bara så, jag började inse vad i helvete jag stoppar i mig och att jag skäms över det, att jag skäms över att äta ibland. Det sker bara ibland men tillräckligt för att fastna.

När jag är själv så äter jag, tro det eller ej. Jag kan ibland få små anfall av att "nu ska jag skämma bort mig" då jag kanske köper något mumsigt att äta även om det minskar frekvent eftersom jag är rädd för vad huvudet ska säga åt mig sedan. Jag vill inte stå där med tandborstskaftet nerkört i halsen för att tömma ur magen tills tårarna sprutar så då försöker jag istället att inte äta mer än nödvändigt. Inte ett vinnande koncept det heller men jag orkar inte ta itu med det på något annat sätt.

Egentligen borde jag skaffa mig en inneboende, inte någon av mina egna monster utan en köttslig inneboende. Jag äter oftast bara lagad mat med andra i närheten, annars håller jag mig till rostat bröd, fil, te och ibland någon sorts micropizza (inte några djävla kommentarer här tack, jag är stolt över att jag kan äta sådana ändå) lagom utspritt över dagen. Frukost är fortfarande något jag håller högt i världen men resten? Nej. Jag äter frukost och sedan äter jag kanske en eller två gånger till ifall jag är alldeles för hungrig.

Fast samtidigt känns det så fel av mig att jag kan äta en större portion bara jag har sällskap, det är inte som att jag får någon sorts matpanik hela tiden men ibland kommer de. Jag åt ute på Rosalies med en vän tidigare i veckan och jag åt upp allt på tallriken, åt sallad, drack te och åt ananas till efterrätt. Så här efteråt undrar jag om det inte var en ganska stor portion men det var det inte, inte större än någon annans.

Jag vill inte köpa nya kläder, jag är livrädd för att de ska bli för små sedan när mina matvanor blir normala och jag återgår till min normala storlek. Den storleken som inte är speciellt hemsk från början men som jag såg som fet. Jag ser mig fortfarande som äcklig i spegeln, jag ser en fet människa i spegeln som jag inte vill se utan kläder och jag vill helst dölja allt som har med mig att göra. Jag skäms samtidigt över att jag använder den termen eftersom jag VET att så inte är fallet. Jag må ha några kilos övervikt men inte fetma. Jag skäms över att jag upprör andra med mina ord när jag egentligen inte har något att klaga över. Jag skäms över det mesta. Jag skäms över att vara jag ibland och över att jag inte kan sluta se monstret i spegeln vissa dagar.

Jag provar kläder, förvånas över storlekarna jag kan ha men samtidigt VET jag att det inte kommer vara. Jag vet att det kommer återgå till det vanliga sedan och jag vill inte, jag VILL INTE. Jag vill inte märka att saker kommer sitta sämre sedan, att kroppen fyller ut groparna igen, att jag återgår till det normala.

Det är inte bara att säga att jag "ska äta rätt, träna" och så vidare. Jag vet redan alla de där sakerna, jag VET att man inte uppnår en hälsosam viktminskning av att svälta sig själv (även om jag inte ens gör det) och jag VET att man ska äta regelbundet och små portioner i kombination med träning.

JAG VET ALLT DET DÄR! Jag vet om alla djävla saker som man inte ska göra, jag vet om vilka risker jag kan utsätta mig för jag VET att om det skulle gå alltför långt kan kroppen ta stryk, tänderna frätas bort, håret trilla av och allt annat. JAG VET! Jag vet att om jag ställer in mig på något så blir det kanske så. Jag vet allt.