Vågor
Så sitter jag där och känner mig sugas in i ett stort svart hål. Det flåsar mig i nacken och försöker få mig att tänka i fel banor men inte lyssnar jag.
Jag är ju stark. Det säger alla. Även om jag inte ens kan böja en järnbalk som Stålmannen kan så är jag stark, för det säger alla andra. Jag klarar av allt för att jag är stark. Det finns inte plats för att vara svag, för att känna efter tillräckligt.
Vilket gör att det nu blir överdos. Jag vet inte vad som är vad, var gränserna är, var jag slutar, var jag börjar, vad jag klarar av.
Säger jag något så känns det som om jag är dum i huvudet, för jag är ju stark. Det känns som inbillning, som att det inte är något fel, som att jag är en härmapa, en kopia av något annat. Inget är tillräckligt, jag kan inte ens må dåligt på rätt sätt. Jag sitter där och säger allt som snurrar runt i huvudet, det som gör att jag känner mig konstig och annorlunda mot tidigare men inte får jag några svar.
För jag är dum nog att lita på den andra. På att personen ska kunna säga precis vad som är fel. Därför är det så förbannat frustrerande att få ett "Det går inte alltid att sätta fingret på vad som är fel." Det gör mig så arg. Precis som om jag skulle gå till en vanlig läkare med brutet ben och läkaren skulle säga att man ibland bara får ont i ett ben utan anledning.
Men det finns ju en anledning! Det ska de veta! De har vita rockar! De har utbildningar och konstiga titlar och ska veta allt det som inte jag vet.
Fast jag börjar mer och mer tro att de är som meteorologer mer. De gissar sig fram, de låtsas bara.
Eller så låtsas jag.
Jag låtsas bara, för jag är ju stark. För jag har ingen koll på något och ingen säger åt mig vad det är jag ska göra. Jag inbillar mig allt eller kanske har jag det bara som en ursäkt för att slippa undan verkligheten, jag vet inte. Men eftersom de inte gör något åt det så är det ju inget, eller hur?
Ett tag satt jag där och tittade på telefonnumret, funderade på om jag skulle ringa det precis som personen sade men så fort jag började leka med tanken så slog rustningen på. Den rustning som skyddar mig från allt dåligt. Den rustning som vill skydda mig från eventuella saker. Den är nära besläktad med tänk om-trollet och de arbetar även samtidigt.
För jag är rädd för att jag äntligen tar modet till mig, ringer och sedan får ett avsnäsande tillbaka om att det inte är nog.
Kunde jag, hade jag tillbehören till det och "modet" så hade jag gjort större slag i saken för att visa ordentligt. För att vara säker på att de ser nödsignalen.
Men vad gör det för skillnad. Det är bara på låtsas. Jag är ju stark.
Jag är stark och jag kommer svälja all skit, glömma bort det till torsdagen och jag kommer ringa på måndag, ta itu med det jag ska och bita ihop.
...och eftersom jag kan bita ihop så är det ju inte så allvarligt. Hade det varit allvarligt hade jag ringt numret och de hade lyssnat och gjort det som de ska göra även om jag vet att sådant bara händer i sagorna.
Jag är ju stark. Det säger alla. Även om jag inte ens kan böja en järnbalk som Stålmannen kan så är jag stark, för det säger alla andra. Jag klarar av allt för att jag är stark. Det finns inte plats för att vara svag, för att känna efter tillräckligt.
Vilket gör att det nu blir överdos. Jag vet inte vad som är vad, var gränserna är, var jag slutar, var jag börjar, vad jag klarar av.
Säger jag något så känns det som om jag är dum i huvudet, för jag är ju stark. Det känns som inbillning, som att det inte är något fel, som att jag är en härmapa, en kopia av något annat. Inget är tillräckligt, jag kan inte ens må dåligt på rätt sätt. Jag sitter där och säger allt som snurrar runt i huvudet, det som gör att jag känner mig konstig och annorlunda mot tidigare men inte får jag några svar.
För jag är dum nog att lita på den andra. På att personen ska kunna säga precis vad som är fel. Därför är det så förbannat frustrerande att få ett "Det går inte alltid att sätta fingret på vad som är fel." Det gör mig så arg. Precis som om jag skulle gå till en vanlig läkare med brutet ben och läkaren skulle säga att man ibland bara får ont i ett ben utan anledning.
Men det finns ju en anledning! Det ska de veta! De har vita rockar! De har utbildningar och konstiga titlar och ska veta allt det som inte jag vet.
Fast jag börjar mer och mer tro att de är som meteorologer mer. De gissar sig fram, de låtsas bara.
Eller så låtsas jag.
Jag låtsas bara, för jag är ju stark. För jag har ingen koll på något och ingen säger åt mig vad det är jag ska göra. Jag inbillar mig allt eller kanske har jag det bara som en ursäkt för att slippa undan verkligheten, jag vet inte. Men eftersom de inte gör något åt det så är det ju inget, eller hur?
Ett tag satt jag där och tittade på telefonnumret, funderade på om jag skulle ringa det precis som personen sade men så fort jag började leka med tanken så slog rustningen på. Den rustning som skyddar mig från allt dåligt. Den rustning som vill skydda mig från eventuella saker. Den är nära besläktad med tänk om-trollet och de arbetar även samtidigt.
För jag är rädd för att jag äntligen tar modet till mig, ringer och sedan får ett avsnäsande tillbaka om att det inte är nog.
Kunde jag, hade jag tillbehören till det och "modet" så hade jag gjort större slag i saken för att visa ordentligt. För att vara säker på att de ser nödsignalen.
Men vad gör det för skillnad. Det är bara på låtsas. Jag är ju stark.
Jag är stark och jag kommer svälja all skit, glömma bort det till torsdagen och jag kommer ringa på måndag, ta itu med det jag ska och bita ihop.
...och eftersom jag kan bita ihop så är det ju inte så allvarligt. Hade det varit allvarligt hade jag ringt numret och de hade lyssnat och gjort det som de ska göra även om jag vet att sådant bara händer i sagorna.
Mina gränser
Den dagen som jag kommer kunna stå rätt upp och ner med armarna åt sidorna, utan att skymma en enda del av mig själv, den dagen går världen under.
Den dagen som jag kan stå där och säga att det är bara jag som finns på insidan och inte någon nidbild eller önskedröm om det som någon annan vill ha så kommer jag troligen falla ner död.
Den dagen som jag slutar att be om ursäkt eller tro att allt är mitt fel, den finns nog inte även om jag hoppas att den gör det snart.
Den dagen som jag faktiskt kan inse att det inte behöver vara fel på mig utan på någon annan, den dagen kommer jag troligen dansa runt i glädjeyra som om det inte fanns någon morgondag.
Jag skulle kunna fortsätta att försköna mig själv med vackra ord och meningar men jag skulle bara be om ursäkt för det i sluttampen vilket inte heller är rätt. Det är fult att tycka om sig själv, att tycka att man kanske har lite skavanker här och var men att det är strunt samma för i det stora hela så samlar det sig runt något bra.
För redan så börjar tankarna ursäkta sig. De talar om för mig att "så kan jag ju inte säga." "tänk på den där gången du gjorde sådär, det var verkligen inte bra." "men den där personen är ju mycket bättre än dig."
Den dagen som jag kan stå där och säga att det är bara jag som finns på insidan och inte någon nidbild eller önskedröm om det som någon annan vill ha så kommer jag troligen falla ner död.
Den dagen som jag slutar att be om ursäkt eller tro att allt är mitt fel, den finns nog inte även om jag hoppas att den gör det snart.
Den dagen som jag faktiskt kan inse att det inte behöver vara fel på mig utan på någon annan, den dagen kommer jag troligen dansa runt i glädjeyra som om det inte fanns någon morgondag.
Jag skulle kunna fortsätta att försköna mig själv med vackra ord och meningar men jag skulle bara be om ursäkt för det i sluttampen vilket inte heller är rätt. Det är fult att tycka om sig själv, att tycka att man kanske har lite skavanker här och var men att det är strunt samma för i det stora hela så samlar det sig runt något bra.
För redan så börjar tankarna ursäkta sig. De talar om för mig att "så kan jag ju inte säga." "tänk på den där gången du gjorde sådär, det var verkligen inte bra." "men den där personen är ju mycket bättre än dig."
Utan innehåll
Jag har ingen hjärna längre. Jag simmar iväg till något ställe där jag inte får vara med och så hör jag inte vad folk säger om jag inte koncentrerar mig ordentligt. Min almanacka är min bästa vän för annars glömmer jag bort småsaker, sedan att jag måste dubbelkolla ibland bara för att se så jag kommer ihåg rätt tid är en annan sak.
Fast det är ju bara jag som är bortsnurrad för stunden, det är inte som att jag kan bortförklara det med något logiskt hur mycket jag än önskar att det gick. Det är väl bara att inse att det är så jag är numera, att jag har förändrat mig eller något. Jag sitter och väntar på att få ett brev med en tid för att jag är korkad nog att tro att det blir bättre då men samtidigt fasar jag för att jag kommer gå i baklås och ta på det hysteriska leendet som ironiskt nog KAN lura en del.
Mitt hår känns så tunt, det har inte blivit tunnare vad jag tror men jag nojar ändå.
Baklås. Baklås. Felkod. Fel. Allt känns fel och för stort och jag vet att jag borde göra så mycket men samtidigt så gör jag inte och jag känner mig bara lat och dum. Jag har ju ingen anledning egentligen och så fort någon säger det på ett sådant där lätt och enkelt sätt så fattar jag inte varför jag inte gör det då. Är jag bara lat? VILL jag vara så här?
Jag fattar inte.
Felkod.
Förbannat mycket felkod, syntax error åt helvete med det.
Fast det är ju bara jag som är bortsnurrad för stunden, det är inte som att jag kan bortförklara det med något logiskt hur mycket jag än önskar att det gick. Det är väl bara att inse att det är så jag är numera, att jag har förändrat mig eller något. Jag sitter och väntar på att få ett brev med en tid för att jag är korkad nog att tro att det blir bättre då men samtidigt fasar jag för att jag kommer gå i baklås och ta på det hysteriska leendet som ironiskt nog KAN lura en del.
Mitt hår känns så tunt, det har inte blivit tunnare vad jag tror men jag nojar ändå.
Baklås. Baklås. Felkod. Fel. Allt känns fel och för stort och jag vet att jag borde göra så mycket men samtidigt så gör jag inte och jag känner mig bara lat och dum. Jag har ju ingen anledning egentligen och så fort någon säger det på ett sådant där lätt och enkelt sätt så fattar jag inte varför jag inte gör det då. Är jag bara lat? VILL jag vara så här?
Jag fattar inte.
Felkod.
Förbannat mycket felkod, syntax error åt helvete med det.
Trångsynthet finns överallt
Jag har tagit bort namn så ingen känner sig utpekad, förutom jag då. Alla har rätt till en åsikt och jag kan förstå till viss del men mest blir jag bara mörkrädd.
"[trådskapare]
jag blir så jävla arg och frustrerad när jag gång på gång hör min mamma och hennes sambo ha sex. har jag rätt att skrika på dem? har jag rätt att banka i väggen när jag hör deras dåliga försök på att vara diskreta med sitt äckliga stönande?
[Annan person]
Enligt Dr Phil(& de flesta andra) är det iaf oacceptabelt att barn ska höra när deras förälrar har sex.De får väl göra det när du inte är hemma, eller ta in på hotell, annars är de respektlösa. Så ja, du har rätt att säga att du hör dem inte inte vill veta vad de gör.
[Någon med hjärna]
Eh, Dr Phil är helylle-pretto-moralpanik-amerikan. Klart han tycker att barn inte ska utsättas för nånting som skulle kunna lära dem nåt om verkligheten. :-P Varför skulle det vara värre att höra sina föräldrar ha sex än att höra nån annan ha sex? Alla par har lika stor rätt till ett sexliv.
[Samma annan person]
Det är ohyffsat att tvinga på andra sitt eget sexliv. Det jag menade med dr phil var att om även han tycer så, behöver man inte skämmas för att man tycker sånt här är obehagligt. Det är ett osunt beteende att tvinga på sina barn ljud från sexlivet mellan föräldrarna, det är inget barnen bett om & de ska få slippa sånt.
[Någon med hjärna]
Åt andra hållet då? Är det lika hemskt om föräldrarna hör sitt barn ha sex? De flesta hemmaboende ungdomar försöker visserligen vara diskreta, men det är mer av blyghet än respekt som jag har fattat det.
[Samma annan person som tidigare]
Det är respektlöst av alla som tvingar på andra sitt sexliv oavsett ålder, & barn ska absolut inte behöva stå ut med sina föräldrars ljud när de har sex.
[Någon med hjärna]
Men varför skulle det vara värre att höra sina föräldrar än att höra nån annan?
[Personen som fortsätter pladdra genom hela det här citatet]
Det är mer känsligt, bara att fråga vilken psykolog som helst.Eler är det normalt att gilla när man hör sina barn ha sex?nej.
[Personen som är jag som börjar få en bultande åder i pannan ungefär när jag skrev det här]
Det är ju inte som att de går in i samma rum och börjar utöva nakengymnastik. Så om du skaffar barn så kommer du att sluta ha sex med din respektive bara för att inte störa ungarna? Visst att man inte ska behöva bli störd men det är ganska ironiskt att många forum här på Helgon går ut på att man ska njuta av sex men bara när man är ung? Visst, det är inte roligt att höra föräldrarna (särskilt inte båda två under en vecka) men det är väl bara bra att de har sex de med?
[Jag gissar på att de flesta börjar fatta att det är samma person fortfarande]
ja om jag måste så kommer jag sluta ha sex då ja.
[Yours truly]
Du skämtar?
[Samma som innan]
Nej.Men det är inte speciellt svårt att kunna vara ensamma i huset, alla är inte hemma jämt.
[Fröken Jag-kan-inte-låta-bli-att-ge-mig-in-i-en-diskussion-även-om-jag-blir-TOKIG]
Inte speciellt svårt att vara ensamma i ett hus.. Det beror ju helt på hur stort huset/lägenheten är, hur många medlemmar som är med i den och så vidare. Visst att man ska visa hänsyn mot de andra men inte en chans att jag skulle låta bli helt och hållet bara för att det är andra i huset. Man vet ju aldrig när andan faller på.
Visst, det var inte speciellt spännande att höra både far och mor idka umgänge med sina respektive inom loppet av några dagar när jag var och hälsade på dem men inte en chans att jag skulle säga till dem bara för det. Det är ju ändå en naturlig sak.
[Jomenvisst, ni känner till borren nu]
Då får man se till att vara tyst, det är otroligt respektlöst att tvinga på andra familjemedlemmar ens eget sexliv. [
[Fröken bultande-åder-i-pannan]
Ptja.. det är väl sådant som brukar komma naturligt men sedan så kan ju stundens hetta göra att sådant glöms bort. Fast självklart ska man visa hänsyn men lite stånkanden är ju inte hela världen. (Visserligen vet jag ju inte hur passa höga de är som det handlar om i den här diskussionen)
[Person, då]
jag tycker inte man kan skylla på stundens hetta.
[Fröken vill-ha-en-för-tidig-hjärtattack-pga-dumma-svar]
De som är föräldrar har lika stor rätt som någon annan att kunna falla för sådant, även om de råkar ha barn så betyder det inte att de kommer bli föräldrarobotar. Visst, jag håller med om att det kanske inte går att ha precis samma sätt som innan men varför måste de tänka på absolut allt hela tiden?
De är också människor. "
Jag blir mörkrädd. Riktigt mörkrädd. Är det meningen att så fort man blir förälder så ska allt som heter passion dö ut? I HELVETE heller att jag kommer ta in på ett jädra vandrarhem för att sätta på min respektive om jag skulle få barn? Självklart kan man kanske inte vara högljudd som innan men det faller sig nog ganska naturligt att man är mer tyst, det är ju ändå ens avkomma. Men att tro att man kommer behöva gå till psykolog efteråt. Är det inte mer troligt att man kommer få en mer skev syn på sex och föräldrarna smusslar med det? Vad blir nästa sak? Att de inte får röra vid varandra när barnen är där?
Sex är närhet det med och ongadjävlarna blir nog mer uppfuckade av att se föräldrarnas sovrum med två enkelsängar med mellanrum än att höra dem stöna mitt i natten på fredagkvällen. För fasen, jag hörde som sagt båda två inom samma vecka med sina tillhörande hälfter men säkerligen har de hört mig när jag bodde hemma även om man försöker vara tyst. Vad lär den här saken oss nu då? Att så fort barnen har kommit så kan man kastrera sig för då har man uppfyllt kraven på fortplantning.
Och vi får ju inte glömma att SKÄMMAS när vi blir äldre! Skäms över att ni fortfarande finner lust till er partner även efter många år. SKÄMS över att ni VILL ha sex även när barnen sover i ett rum intill.
För i helvete, det är som om jag skulle banka i väggen över att jag hör mina grannar knulla stup i kvarten men jag ger banne mig igen med min leksak istället. Den där bjuder jag på.
"[trådskapare]
jag blir så jävla arg och frustrerad när jag gång på gång hör min mamma och hennes sambo ha sex. har jag rätt att skrika på dem? har jag rätt att banka i väggen när jag hör deras dåliga försök på att vara diskreta med sitt äckliga stönande?
[Annan person]
Enligt Dr Phil(& de flesta andra) är det iaf oacceptabelt att barn ska höra när deras förälrar har sex.De får väl göra det när du inte är hemma, eller ta in på hotell, annars är de respektlösa. Så ja, du har rätt att säga att du hör dem inte inte vill veta vad de gör.
[Någon med hjärna]
Eh, Dr Phil är helylle-pretto-moralpanik-amerikan. Klart han tycker att barn inte ska utsättas för nånting som skulle kunna lära dem nåt om verkligheten. :-P Varför skulle det vara värre att höra sina föräldrar ha sex än att höra nån annan ha sex? Alla par har lika stor rätt till ett sexliv.
[Samma annan person]
Det är ohyffsat att tvinga på andra sitt eget sexliv. Det jag menade med dr phil var att om även han tycer så, behöver man inte skämmas för att man tycker sånt här är obehagligt. Det är ett osunt beteende att tvinga på sina barn ljud från sexlivet mellan föräldrarna, det är inget barnen bett om & de ska få slippa sånt.
[Någon med hjärna]
Åt andra hållet då? Är det lika hemskt om föräldrarna hör sitt barn ha sex? De flesta hemmaboende ungdomar försöker visserligen vara diskreta, men det är mer av blyghet än respekt som jag har fattat det.
[Samma annan person som tidigare]
Det är respektlöst av alla som tvingar på andra sitt sexliv oavsett ålder, & barn ska absolut inte behöva stå ut med sina föräldrars ljud när de har sex.
[Någon med hjärna]
Men varför skulle det vara värre att höra sina föräldrar än att höra nån annan?
[Personen som fortsätter pladdra genom hela det här citatet]
Det är mer känsligt, bara att fråga vilken psykolog som helst.Eler är det normalt att gilla när man hör sina barn ha sex?nej.
[Personen som är jag som börjar få en bultande åder i pannan ungefär när jag skrev det här]
Det är ju inte som att de går in i samma rum och börjar utöva nakengymnastik. Så om du skaffar barn så kommer du att sluta ha sex med din respektive bara för att inte störa ungarna? Visst att man inte ska behöva bli störd men det är ganska ironiskt att många forum här på Helgon går ut på att man ska njuta av sex men bara när man är ung? Visst, det är inte roligt att höra föräldrarna (särskilt inte båda två under en vecka) men det är väl bara bra att de har sex de med?
[Jag gissar på att de flesta börjar fatta att det är samma person fortfarande]
ja om jag måste så kommer jag sluta ha sex då ja.
[Yours truly]
Du skämtar?
[Samma som innan]
Nej.Men det är inte speciellt svårt att kunna vara ensamma i huset, alla är inte hemma jämt.
[Fröken Jag-kan-inte-låta-bli-att-ge-mig-in-i-en-diskussion-även-om-jag-blir-TOKIG]
Inte speciellt svårt att vara ensamma i ett hus.. Det beror ju helt på hur stort huset/lägenheten är, hur många medlemmar som är med i den och så vidare. Visst att man ska visa hänsyn mot de andra men inte en chans att jag skulle låta bli helt och hållet bara för att det är andra i huset. Man vet ju aldrig när andan faller på.
Visst, det var inte speciellt spännande att höra både far och mor idka umgänge med sina respektive inom loppet av några dagar när jag var och hälsade på dem men inte en chans att jag skulle säga till dem bara för det. Det är ju ändå en naturlig sak.
[Jomenvisst, ni känner till borren nu]
Då får man se till att vara tyst, det är otroligt respektlöst att tvinga på andra familjemedlemmar ens eget sexliv. [
[Fröken bultande-åder-i-pannan]
Ptja.. det är väl sådant som brukar komma naturligt men sedan så kan ju stundens hetta göra att sådant glöms bort. Fast självklart ska man visa hänsyn men lite stånkanden är ju inte hela världen. (Visserligen vet jag ju inte hur passa höga de är som det handlar om i den här diskussionen)
[Person, då]
jag tycker inte man kan skylla på stundens hetta.
[Fröken vill-ha-en-för-tidig-hjärtattack-pga-dumma-svar]
De som är föräldrar har lika stor rätt som någon annan att kunna falla för sådant, även om de råkar ha barn så betyder det inte att de kommer bli föräldrarobotar. Visst, jag håller med om att det kanske inte går att ha precis samma sätt som innan men varför måste de tänka på absolut allt hela tiden?
De är också människor. "
Jag blir mörkrädd. Riktigt mörkrädd. Är det meningen att så fort man blir förälder så ska allt som heter passion dö ut? I HELVETE heller att jag kommer ta in på ett jädra vandrarhem för att sätta på min respektive om jag skulle få barn? Självklart kan man kanske inte vara högljudd som innan men det faller sig nog ganska naturligt att man är mer tyst, det är ju ändå ens avkomma. Men att tro att man kommer behöva gå till psykolog efteråt. Är det inte mer troligt att man kommer få en mer skev syn på sex och föräldrarna smusslar med det? Vad blir nästa sak? Att de inte får röra vid varandra när barnen är där?
Sex är närhet det med och ongadjävlarna blir nog mer uppfuckade av att se föräldrarnas sovrum med två enkelsängar med mellanrum än att höra dem stöna mitt i natten på fredagkvällen. För fasen, jag hörde som sagt båda två inom samma vecka med sina tillhörande hälfter men säkerligen har de hört mig när jag bodde hemma även om man försöker vara tyst. Vad lär den här saken oss nu då? Att så fort barnen har kommit så kan man kastrera sig för då har man uppfyllt kraven på fortplantning.
Och vi får ju inte glömma att SKÄMMAS när vi blir äldre! Skäms över att ni fortfarande finner lust till er partner även efter många år. SKÄMS över att ni VILL ha sex även när barnen sover i ett rum intill.
För i helvete, det är som om jag skulle banka i väggen över att jag hör mina grannar knulla stup i kvarten men jag ger banne mig igen med min leksak istället. Den där bjuder jag på.
Underliggande stress
Papper överallt på skrivbordet. Jag blir stressad bara av att titta på dem, blir handfallen, lamslagen.
Ett brev från tingsrätten som säger att jag ska infinna mig där den elfte april och jag börjar redan känna pressen på att jag inte kommer hinna ordna allt tills dess.
För i helvete, det är ju hur länge som helst kvar! Jag ska ringa i morgon för tusan!
Vissa stunder verkar allt bara falla sönder till små bitar, till något jag inte känner igen men det är ändå inte tillräckligt för att bara ringa det som hon föreslog för jag klarar mig ju. Jag står fortfarande. Jag står upp även om något sparkar mig upprepade gånger för att det vill att jag ska lägga mig ner. Jag står upp och jag hatar det för jag kan inte tillåta mig att lägga mig ner.
Ett brev från tingsrätten som säger att jag ska infinna mig där den elfte april och jag börjar redan känna pressen på att jag inte kommer hinna ordna allt tills dess.
För i helvete, det är ju hur länge som helst kvar! Jag ska ringa i morgon för tusan!
Vissa stunder verkar allt bara falla sönder till små bitar, till något jag inte känner igen men det är ändå inte tillräckligt för att bara ringa det som hon föreslog för jag klarar mig ju. Jag står fortfarande. Jag står upp även om något sparkar mig upprepade gånger för att det vill att jag ska lägga mig ner. Jag står upp och jag hatar det för jag kan inte tillåta mig att lägga mig ner.
Saker som äter mig
Jag börjar bli trött på att hela tiden smått tro att allt är ett skämt. Att alla de som jag har nära ska ställa sig upp, peka på mig, skratta och säga att de bara skojade hela tiden.
Jag är trött på att känna mig som en tyngd för alla andra och nästan hela tiden ha en liten, liten gnutta paranoia om att jag är det stående skämtet. Det är bara min familj och ett par vänner som jagar bort den delen.
Resten går jag runt och undrar om jag kanske har missförstått något. Att jag kanske har sagt något dumt. Att de är arga på mig.
Jag hatar det. Jag hatar att inte vara modig nog att fråga rakt ut men då får jag väl inget svar heller.
Jag är trött på att känna mig som en tyngd för alla andra och nästan hela tiden ha en liten, liten gnutta paranoia om att jag är det stående skämtet. Det är bara min familj och ett par vänner som jagar bort den delen.
Resten går jag runt och undrar om jag kanske har missförstått något. Att jag kanske har sagt något dumt. Att de är arga på mig.
Jag hatar det. Jag hatar att inte vara modig nog att fråga rakt ut men då får jag väl inget svar heller.
Almanacka
Jag har inte speciellt mycket tider att hålla ordning på men ändå finner jag mig själv glömma bort dem. Jag kan hysteriskt titta på klockan för att se vilken dag det är även om jag nyss gjorde det och små sekunder av "GAH! Jag har GLÖMT något!" händer ofta.
Nu är alla datum nedskrivna i filofaxen men jag har fortfarande en klump i magen över att jag har glömt något viktigt, att det är något jag har missat. Jag tappar bort dagen och kan i nästa stund tro att det är onsdag även fast jag nyss kommit fram till att det är tisdag. Sedan stelnar jag till över att jag har missat något för att det är tisdag innan jag övertalar mig till att det är NÄSTA tisdag, om en vecka, inte idag.
Så fortsätter det.
Jag glömmer bort att jag lovat bort mig till saker och ting, jag glömmer bort dagen om så bara för en stund och jag glömmer bort att skriva upp saker i almanackan och gör jag det så glömmer jag istället att titta i den.
Imorgon har jag tvättid. Tvättid. Imorgon. Från 1700 till 2200. Får inte glömma. Har inte tvättat på en månad, minst.
Tvättid. Imorgon.
Nu är alla datum nedskrivna i filofaxen men jag har fortfarande en klump i magen över att jag har glömt något viktigt, att det är något jag har missat. Jag tappar bort dagen och kan i nästa stund tro att det är onsdag även fast jag nyss kommit fram till att det är tisdag. Sedan stelnar jag till över att jag har missat något för att det är tisdag innan jag övertalar mig till att det är NÄSTA tisdag, om en vecka, inte idag.
Så fortsätter det.
Jag glömmer bort att jag lovat bort mig till saker och ting, jag glömmer bort dagen om så bara för en stund och jag glömmer bort att skriva upp saker i almanackan och gör jag det så glömmer jag istället att titta i den.
Imorgon har jag tvättid. Tvättid. Imorgon. Från 1700 till 2200. Får inte glömma. Har inte tvättat på en månad, minst.
Tvättid. Imorgon.
Varför jag håller mig till fantasy
I lajvvärlden finns det många olika samlingar och jag har tyvärr alltid lyckats se de värsta från dem genom åren.
Vi har medeltidsfantasylajvarna som tror sig veta något men har egentligen ingen koll på något men leker besserwissrar ändå. Medeltidslajvare som spenderar sin tid med att racka ner på fantasylajvarna för att saker och ting inte är korrekta. Medeltida reenactors som älskar att häckla alla sorter av andra lajvare än sig själva. Medeltida syföreningar (tänker här på en speciell som jag enbart fick höra om när jag bodde i Mjölby och jag lärde mig att bli allergisk tidigt) som sitter och petar om att ALLT ska vara handsytt.
Listan kan bli lång.
Egentligen har jag inget emot att det finns så många olika grupper men jag blir irriterad av vissa personers attityd. Som en medlem i min före detta praktikledares medeltidsförening som ondgjorde sig över hur korkade medeltidslajvare var och även om jag faktiskt kan hålla med om att de kan vara stupida (precis som alla andra) så var jag tvungen att bita mig i tungan för att inte förklara för honom hur förbaskat löjlig hans hobby kan ses.
Jag är en fantasylajvare i själ och hjärta. Jag hatar maskinsydda sömmar som syns men är de på insidan, vem fan bryr sig? En arg orch skiter fullständigt i att titta över kjolfållen innan han hugger dig i småstycken och jag tror inte att värdshusvärdinnan vägrar att servera soppa bara för att du har plagg från olika epoker. Jag struntar i om tygerna består av nylon eller ull så länge det kan gå för ylle. Jag skiter i att jag har en skjorta av bomull så länge det inte är skära rosor på det som förklarar att jag har rotat i linneskåpet bland sängkläderna.
Därför är det befriande att vara fantasylajvare och jag vet mina egna begränsningar. Skulle jag börja ge mig in på korrekt historiskt så skulle jag troligen bli så förbannat anal att mina vänner dränker mig i tunnan för mitt eget bästa.
För skall det göras så skall det göras ordentligt. Jag har riktigt svårt för sådana som gnölar på om historiskt korrekta kläder när inte personen I dräkten är historiskt korrekt. En kvinna i rustning ger mig nästan rysningar och även om det säkerligen finns små fakta som bekräftar att detta har hänt så tar jag det bara som en dålig ursäkt av kvinnan i plåten att hon tycker det är tuffare med rustning än en klänning. Visserligen inget fel i det men då gäller det att vara ödmjuk.
Att fuska på det sättet och samtidigt leka översittare är tyvärr en fördom jag har för inte är det ofta det går att få bra svar ur folk utan att de ska läxa upp den som frågar. Käre mäster satte jag för många år sedan en sådan stämpel på och länge tittade jag snett på honom tills jag upptäckte att folk växer upp och KAN berätta utan att se ner på de andra. Mer än vad jag skulle kunna göra, jag blir lätt en förbaskad översittare vilket gör att jag undviker att lära mig alltför mycket fakta om en och samma sak.
Kom jag någonstans med det här? Lika bra att lägga till med en brasklapp att jag egentligen inte har något emot att folk beter sig på alla dessa sätten så länge de har förståelse för resten. Att höra en sådan där riktigt läskigt seriös medeltidsmupp (det rimmar så bra, eller hur?) racka ner på fantasy- och medeltidslajvare som patrask är aldrig upplyftande. Visst, det finns idioter där med och elitistiska fantasygalningar som älskar att förklara för andra att "Herregud, hur kan du ha trollöron till en drow? (lägg till ett fnysande för rätt stämning)" som även de ger mig mordiska tendenser.
Sandlådan är faktiskt tillräckligt stor för alla men när man nosar på andras territorium så bör försiktighet iakttagas. En medeltidsmupp kan faktiskt inte valsa in på ett medeltida fantasylajv och gnälla över att saker och ting är fel åt höger och vänster och en fantasylajvare kan inte studsa in på ett medeltidslajv iförd ringbrynjebikini och högklackat.
Jag kom väl inte fram till något, gissar jag på.
Vi har medeltidsfantasylajvarna som tror sig veta något men har egentligen ingen koll på något men leker besserwissrar ändå. Medeltidslajvare som spenderar sin tid med att racka ner på fantasylajvarna för att saker och ting inte är korrekta. Medeltida reenactors som älskar att häckla alla sorter av andra lajvare än sig själva. Medeltida syföreningar (tänker här på en speciell som jag enbart fick höra om när jag bodde i Mjölby och jag lärde mig att bli allergisk tidigt) som sitter och petar om att ALLT ska vara handsytt.
Listan kan bli lång.
Egentligen har jag inget emot att det finns så många olika grupper men jag blir irriterad av vissa personers attityd. Som en medlem i min före detta praktikledares medeltidsförening som ondgjorde sig över hur korkade medeltidslajvare var och även om jag faktiskt kan hålla med om att de kan vara stupida (precis som alla andra) så var jag tvungen att bita mig i tungan för att inte förklara för honom hur förbaskat löjlig hans hobby kan ses.
Jag är en fantasylajvare i själ och hjärta. Jag hatar maskinsydda sömmar som syns men är de på insidan, vem fan bryr sig? En arg orch skiter fullständigt i att titta över kjolfållen innan han hugger dig i småstycken och jag tror inte att värdshusvärdinnan vägrar att servera soppa bara för att du har plagg från olika epoker. Jag struntar i om tygerna består av nylon eller ull så länge det kan gå för ylle. Jag skiter i att jag har en skjorta av bomull så länge det inte är skära rosor på det som förklarar att jag har rotat i linneskåpet bland sängkläderna.
Därför är det befriande att vara fantasylajvare och jag vet mina egna begränsningar. Skulle jag börja ge mig in på korrekt historiskt så skulle jag troligen bli så förbannat anal att mina vänner dränker mig i tunnan för mitt eget bästa.
För skall det göras så skall det göras ordentligt. Jag har riktigt svårt för sådana som gnölar på om historiskt korrekta kläder när inte personen I dräkten är historiskt korrekt. En kvinna i rustning ger mig nästan rysningar och även om det säkerligen finns små fakta som bekräftar att detta har hänt så tar jag det bara som en dålig ursäkt av kvinnan i plåten att hon tycker det är tuffare med rustning än en klänning. Visserligen inget fel i det men då gäller det att vara ödmjuk.
Att fuska på det sättet och samtidigt leka översittare är tyvärr en fördom jag har för inte är det ofta det går att få bra svar ur folk utan att de ska läxa upp den som frågar. Käre mäster satte jag för många år sedan en sådan stämpel på och länge tittade jag snett på honom tills jag upptäckte att folk växer upp och KAN berätta utan att se ner på de andra. Mer än vad jag skulle kunna göra, jag blir lätt en förbaskad översittare vilket gör att jag undviker att lära mig alltför mycket fakta om en och samma sak.
Kom jag någonstans med det här? Lika bra att lägga till med en brasklapp att jag egentligen inte har något emot att folk beter sig på alla dessa sätten så länge de har förståelse för resten. Att höra en sådan där riktigt läskigt seriös medeltidsmupp (det rimmar så bra, eller hur?) racka ner på fantasy- och medeltidslajvare som patrask är aldrig upplyftande. Visst, det finns idioter där med och elitistiska fantasygalningar som älskar att förklara för andra att "Herregud, hur kan du ha trollöron till en drow? (lägg till ett fnysande för rätt stämning)" som även de ger mig mordiska tendenser.
Sandlådan är faktiskt tillräckligt stor för alla men när man nosar på andras territorium så bör försiktighet iakttagas. En medeltidsmupp kan faktiskt inte valsa in på ett medeltida fantasylajv och gnälla över att saker och ting är fel åt höger och vänster och en fantasylajvare kan inte studsa in på ett medeltidslajv iförd ringbrynjebikini och högklackat.
Jag kom väl inte fram till något, gissar jag på.
Jag nyper mig i armen
Det känns ganska skrämmande.
Tänk om jag får jobbet där i Varberg.
Tänk om jag verkligen får det.
Vad gör jag då?
Hittills har jag skjutit upp allt med tanken "Jag tar det sedan, det är ingen idé att tänka på det nu." för att ens kunna överleva det. Jag skjuter fortfarande upp tanken på att om en vecka kommer jag vara nervös över att jag ska köra bil hela vägen ner till Varberg. Jag som inte kört längre än ett par mil åt gången.
Om jag får det.
Vad ska jag göra med lägenheten?
Vad ska jag göra med alla mina saker?
Är det någon idé att ta med sig allt på en gång?
Ska jag vänta och magasinera dem?
Hur magasinerar man?
Hur gör man något?
Hjälp!
Tänk om jag får jobbet där i Varberg.
Tänk om jag verkligen får det.
Vad gör jag då?
Hittills har jag skjutit upp allt med tanken "Jag tar det sedan, det är ingen idé att tänka på det nu." för att ens kunna överleva det. Jag skjuter fortfarande upp tanken på att om en vecka kommer jag vara nervös över att jag ska köra bil hela vägen ner till Varberg. Jag som inte kört längre än ett par mil åt gången.
Om jag får det.
Vad ska jag göra med lägenheten?
Vad ska jag göra med alla mina saker?
Är det någon idé att ta med sig allt på en gång?
Ska jag vänta och magasinera dem?
Hur magasinerar man?
Hur gör man något?
Hjälp!
Små virvlar
För något år sedan lättade en del av mig från marken, sögs tag av virvlande vindar som ett torrt höstlöv och försvann. Jag ser henne ibland där uppe bland höstmolnen, skymtandes mellan dem dyker ett ansikte upp då och då. Ett ansikte jag känner igen för det har vissa anletsdrag som jag inte kan se i spegeln längre.
En tunn, tunn lina binder oss samman. Ibland är den spänd som en fiolsträng, så sträckt att den sjunger i blåsten och jag är rädd för att den ska brista med en snärt. Ibland kan jag linda upp den runt handen så att den inte ska släpa i smutsen även om jag är rädd för att det förr eller senare ska slita av mig fingrarna. De dagarna kan jag nästan nudda vid hennes utsträckta hand som försöker nå mig innan hon fångas upp av underströmmande vindar.
Jag tittar på henne med en kikare ibland, förundras över att hon har förändrats under tiden. Hennes hår har blivit längre, en annan frisyr än min, hennes fingrar rör sig på ett annat sätt, hennes minspel är inte mitt.
Ändå är hon jag. Jag är hon. Egentligen är hon inte där uppe utan här nere men jag försöker låta bli att tänka på det, försöker ignorera faktumet att hon förändras precis som jag. Jag behöver ha en idoliserad bild av mig själv för att hålla ansiktet ovanför vattnet, att veta hur jag kommer bli när allt blir "bra" igen. Hon kommer vara som en kostym som jag kan ta på mig med vana rörelser för att sedan kunna famla mig utåt. Jag försöker ignorera märkena, bucklorna i lacken, skavankerna och dammlagret.
Jag måste tänka på att jag kan bli mig själv igen annars vill jag inte vara med längre. Jag vill inte vara någon som får en stor klump i magen av minsta motgång, jag vill inte få den där strypande känslan i halsen, jag vill inte må dåligt. Jag vill bli mig själv och jag hatar det.
Vad jag än gör känns det inte som det är tillräckligt. Jag söker arbete men det är inte tillräckligt för att fylla ut listan även om den korta listan jag presterade tidigare hade en anledning och den är fortfarande giltig. Samtidigt är jag rädd för att om jag, plikttrogen som jag är, fyller ut den inte ska tas på allvar längre. Fan, inte ens jag tar mig på allvar och jag vet inte om jag orkar med att de andra inte ska göra det heller. Hur mycket än damen i lång kjol med strikt röst förklarar för mig att det inte behöver vara mindre overkligt än något annat känner jag mig som en simulant.
Jag kanske bara fejkar allt? Jag kanske bara gör det här för att jag egentligen INTE VILL göra något av mig själv? Jag kanske innerst inne inte VILL arbeta? Jag kanske gör det för att det är praktiskt, för att jag tycker om att förnedra mig själv. Jag kanske bara vill sitta hemma på min feta bakdel och stirra in i en vägg för att det är roligt?
Jag vet att det inte är så men varför gör jag inte mer då? Varför kan jag inte göra tillräckligt? Vad är det som hindrar mig från att hänga på arbetsgivarnas dörrar, peppra dem med telefonsamtal och frågor, visa framfötterna, visa initiativtagande och alla andra kitschiga slagord.
Varför gör jag det inte? Vad är det som hindrar mig?
En tunn, tunn lina binder oss samman. Ibland är den spänd som en fiolsträng, så sträckt att den sjunger i blåsten och jag är rädd för att den ska brista med en snärt. Ibland kan jag linda upp den runt handen så att den inte ska släpa i smutsen även om jag är rädd för att det förr eller senare ska slita av mig fingrarna. De dagarna kan jag nästan nudda vid hennes utsträckta hand som försöker nå mig innan hon fångas upp av underströmmande vindar.
Jag tittar på henne med en kikare ibland, förundras över att hon har förändrats under tiden. Hennes hår har blivit längre, en annan frisyr än min, hennes fingrar rör sig på ett annat sätt, hennes minspel är inte mitt.
Ändå är hon jag. Jag är hon. Egentligen är hon inte där uppe utan här nere men jag försöker låta bli att tänka på det, försöker ignorera faktumet att hon förändras precis som jag. Jag behöver ha en idoliserad bild av mig själv för att hålla ansiktet ovanför vattnet, att veta hur jag kommer bli när allt blir "bra" igen. Hon kommer vara som en kostym som jag kan ta på mig med vana rörelser för att sedan kunna famla mig utåt. Jag försöker ignorera märkena, bucklorna i lacken, skavankerna och dammlagret.
Jag måste tänka på att jag kan bli mig själv igen annars vill jag inte vara med längre. Jag vill inte vara någon som får en stor klump i magen av minsta motgång, jag vill inte få den där strypande känslan i halsen, jag vill inte må dåligt. Jag vill bli mig själv och jag hatar det.
Vad jag än gör känns det inte som det är tillräckligt. Jag söker arbete men det är inte tillräckligt för att fylla ut listan även om den korta listan jag presterade tidigare hade en anledning och den är fortfarande giltig. Samtidigt är jag rädd för att om jag, plikttrogen som jag är, fyller ut den inte ska tas på allvar längre. Fan, inte ens jag tar mig på allvar och jag vet inte om jag orkar med att de andra inte ska göra det heller. Hur mycket än damen i lång kjol med strikt röst förklarar för mig att det inte behöver vara mindre overkligt än något annat känner jag mig som en simulant.
Jag kanske bara fejkar allt? Jag kanske bara gör det här för att jag egentligen INTE VILL göra något av mig själv? Jag kanske innerst inne inte VILL arbeta? Jag kanske gör det för att det är praktiskt, för att jag tycker om att förnedra mig själv. Jag kanske bara vill sitta hemma på min feta bakdel och stirra in i en vägg för att det är roligt?
Jag vet att det inte är så men varför gör jag inte mer då? Varför kan jag inte göra tillräckligt? Vad är det som hindrar mig från att hänga på arbetsgivarnas dörrar, peppra dem med telefonsamtal och frågor, visa framfötterna, visa initiativtagande och alla andra kitschiga slagord.
Varför gör jag det inte? Vad är det som hindrar mig?
"Kärleken övervinner allt"? PYTTSAN!
Det säger Efva Attling ENBART för att sälja glas som är löjligt högt prissatta. De glasen går lika lätt sönder som ett par glas för en tia styck från Ikea.
Det är väl ganska uppenbart att om kärleken övervann allt så skulle se världen se totalt annorlunda ut, eller hur?
Jag upptäckte just att jag har missat att säga till om att jag vill ha min elräkning varje månad så nu börjar magen knyta sig även om jag vet att det bara är att ringa imorgon för att rätta till det. Allt som har med räkningar numera ger mig en klump i maggropen och jag vill inte tänka på det.
Det är väl ganska uppenbart att om kärleken övervann allt så skulle se världen se totalt annorlunda ut, eller hur?
Jag upptäckte just att jag har missat att säga till om att jag vill ha min elräkning varje månad så nu börjar magen knyta sig även om jag vet att det bara är att ringa imorgon för att rätta till det. Allt som har med räkningar numera ger mig en klump i maggropen och jag vill inte tänka på det.
Nu leker jag gnällfia, så skjut mig då
Jag provar vissa kläder som jag inte har använt på över ett år. Ett par byxor som helt plötsligt inte föll mig i smaken längre vilket gjorde att jag stuvade in dem längst in i garderoben provades i brist på annat och jag upptäckte att jag kunde ta av mig dem utan att knäppa upp dem. Chocken sparkar mig i bakhuvudet men samtidigt så försöker den logiska delen att sakligt förklara för mig att de faktiskt var ganska stora när jag köpte dem också. Många av mina byxor hänger på höfterna för att få den ultimata längden vilket gör att några centimeters midjeminskning märks något monstruöst.
Snabbt så skuffar jag undan det så fort jag bara kan eftersom jag inte vill ta itu med det för jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet alla de pekfingrar som säger att det här jag håller på med inte är ett bra sätt för att minska men jag började inte med det för att minska. Det blev bara så, jag började inse vad i helvete jag stoppar i mig och att jag skäms över det, att jag skäms över att äta ibland. Det sker bara ibland men tillräckligt för att fastna.
När jag är själv så äter jag, tro det eller ej. Jag kan ibland få små anfall av att "nu ska jag skämma bort mig" då jag kanske köper något mumsigt att äta även om det minskar frekvent eftersom jag är rädd för vad huvudet ska säga åt mig sedan. Jag vill inte stå där med tandborstskaftet nerkört i halsen för att tömma ur magen tills tårarna sprutar så då försöker jag istället att inte äta mer än nödvändigt. Inte ett vinnande koncept det heller men jag orkar inte ta itu med det på något annat sätt.
Egentligen borde jag skaffa mig en inneboende, inte någon av mina egna monster utan en köttslig inneboende. Jag äter oftast bara lagad mat med andra i närheten, annars håller jag mig till rostat bröd, fil, te och ibland någon sorts micropizza (inte några djävla kommentarer här tack, jag är stolt över att jag kan äta sådana ändå) lagom utspritt över dagen. Frukost är fortfarande något jag håller högt i världen men resten? Nej. Jag äter frukost och sedan äter jag kanske en eller två gånger till ifall jag är alldeles för hungrig.
Fast samtidigt känns det så fel av mig att jag kan äta en större portion bara jag har sällskap, det är inte som att jag får någon sorts matpanik hela tiden men ibland kommer de. Jag åt ute på Rosalies med en vän tidigare i veckan och jag åt upp allt på tallriken, åt sallad, drack te och åt ananas till efterrätt. Så här efteråt undrar jag om det inte var en ganska stor portion men det var det inte, inte större än någon annans.
Jag vill inte köpa nya kläder, jag är livrädd för att de ska bli för små sedan när mina matvanor blir normala och jag återgår till min normala storlek. Den storleken som inte är speciellt hemsk från början men som jag såg som fet. Jag ser mig fortfarande som äcklig i spegeln, jag ser en fet människa i spegeln som jag inte vill se utan kläder och jag vill helst dölja allt som har med mig att göra. Jag skäms samtidigt över att jag använder den termen eftersom jag VET att så inte är fallet. Jag må ha några kilos övervikt men inte fetma. Jag skäms över att jag upprör andra med mina ord när jag egentligen inte har något att klaga över. Jag skäms över det mesta. Jag skäms över att vara jag ibland och över att jag inte kan sluta se monstret i spegeln vissa dagar.
Jag provar kläder, förvånas över storlekarna jag kan ha men samtidigt VET jag att det inte kommer vara. Jag vet att det kommer återgå till det vanliga sedan och jag vill inte, jag VILL INTE. Jag vill inte märka att saker kommer sitta sämre sedan, att kroppen fyller ut groparna igen, att jag återgår till det normala.
Det är inte bara att säga att jag "ska äta rätt, träna" och så vidare. Jag vet redan alla de där sakerna, jag VET att man inte uppnår en hälsosam viktminskning av att svälta sig själv (även om jag inte ens gör det) och jag VET att man ska äta regelbundet och små portioner i kombination med träning.
JAG VET ALLT DET DÄR! Jag vet om alla djävla saker som man inte ska göra, jag vet om vilka risker jag kan utsätta mig för jag VET att om det skulle gå alltför långt kan kroppen ta stryk, tänderna frätas bort, håret trilla av och allt annat. JAG VET! Jag vet att om jag ställer in mig på något så blir det kanske så. Jag vet allt.
Snabbt så skuffar jag undan det så fort jag bara kan eftersom jag inte vill ta itu med det för jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet alla de pekfingrar som säger att det här jag håller på med inte är ett bra sätt för att minska men jag började inte med det för att minska. Det blev bara så, jag började inse vad i helvete jag stoppar i mig och att jag skäms över det, att jag skäms över att äta ibland. Det sker bara ibland men tillräckligt för att fastna.
När jag är själv så äter jag, tro det eller ej. Jag kan ibland få små anfall av att "nu ska jag skämma bort mig" då jag kanske köper något mumsigt att äta även om det minskar frekvent eftersom jag är rädd för vad huvudet ska säga åt mig sedan. Jag vill inte stå där med tandborstskaftet nerkört i halsen för att tömma ur magen tills tårarna sprutar så då försöker jag istället att inte äta mer än nödvändigt. Inte ett vinnande koncept det heller men jag orkar inte ta itu med det på något annat sätt.
Egentligen borde jag skaffa mig en inneboende, inte någon av mina egna monster utan en köttslig inneboende. Jag äter oftast bara lagad mat med andra i närheten, annars håller jag mig till rostat bröd, fil, te och ibland någon sorts micropizza (inte några djävla kommentarer här tack, jag är stolt över att jag kan äta sådana ändå) lagom utspritt över dagen. Frukost är fortfarande något jag håller högt i världen men resten? Nej. Jag äter frukost och sedan äter jag kanske en eller två gånger till ifall jag är alldeles för hungrig.
Fast samtidigt känns det så fel av mig att jag kan äta en större portion bara jag har sällskap, det är inte som att jag får någon sorts matpanik hela tiden men ibland kommer de. Jag åt ute på Rosalies med en vän tidigare i veckan och jag åt upp allt på tallriken, åt sallad, drack te och åt ananas till efterrätt. Så här efteråt undrar jag om det inte var en ganska stor portion men det var det inte, inte större än någon annans.
Jag vill inte köpa nya kläder, jag är livrädd för att de ska bli för små sedan när mina matvanor blir normala och jag återgår till min normala storlek. Den storleken som inte är speciellt hemsk från början men som jag såg som fet. Jag ser mig fortfarande som äcklig i spegeln, jag ser en fet människa i spegeln som jag inte vill se utan kläder och jag vill helst dölja allt som har med mig att göra. Jag skäms samtidigt över att jag använder den termen eftersom jag VET att så inte är fallet. Jag må ha några kilos övervikt men inte fetma. Jag skäms över att jag upprör andra med mina ord när jag egentligen inte har något att klaga över. Jag skäms över det mesta. Jag skäms över att vara jag ibland och över att jag inte kan sluta se monstret i spegeln vissa dagar.
Jag provar kläder, förvånas över storlekarna jag kan ha men samtidigt VET jag att det inte kommer vara. Jag vet att det kommer återgå till det vanliga sedan och jag vill inte, jag VILL INTE. Jag vill inte märka att saker kommer sitta sämre sedan, att kroppen fyller ut groparna igen, att jag återgår till det normala.
Det är inte bara att säga att jag "ska äta rätt, träna" och så vidare. Jag vet redan alla de där sakerna, jag VET att man inte uppnår en hälsosam viktminskning av att svälta sig själv (även om jag inte ens gör det) och jag VET att man ska äta regelbundet och små portioner i kombination med träning.
JAG VET ALLT DET DÄR! Jag vet om alla djävla saker som man inte ska göra, jag vet om vilka risker jag kan utsätta mig för jag VET att om det skulle gå alltför långt kan kroppen ta stryk, tänderna frätas bort, håret trilla av och allt annat. JAG VET! Jag vet att om jag ställer in mig på något så blir det kanske så. Jag vet allt.