Alv

Jag tror inte på att de är döda, de är bara inte här för tillfället. Som en lång semester eller liknande, de ligger inte alls i en trälåda under gräset för att låta det som var på insidan kunna sväva fritt.

Små insikter om att han faktiskt inte finns hos oss längre och inte har funnits på flera år dyker upp då och då men jag väljer att inte tänka på dem så utan den runda stenen på kyrkogården är mer som en efterlämning för att visa att han fortfarande finns. Det är bara på låtsas som stolen är tom och alla åren har gått, bara på låtsas.

Jag fasar för den dag som något kommer hända med en av mina närstående för även om jag tog hans död hårt så är det ändå overkligt för att han inte fanns i mitt liv varje dag utan mer någon gång i veckan. Det är på något sätt overkligt men ändå inte. Kommer ihåg begravningen, den första begravningen jag gått på under flera år, blombuketten jag hade plockat ihop från pappas trädgård, på den resterande familjens ensamhet. Jag gick på hans begravning när jag hade struntat i två som var från min släkt åren innan (samt att jag är livrädd för begravningar) men jag ville hedra honom.

När min farfar dog i början av 2001 eller vad det nu var så var jag mest ledsen över att jag inte kunde sörja honom. Jag ville inte gå på en begravning för att lyssna på vackra ord om en ful människa som förstört så mycket i sitt liv. Däremot hade jag gått dit om min pappa hade bett mig även fast jag visste att han aldrig skulle be mig om det eftersom pappa är en produkt av farfar. Istället satt jag i min lägenhet och var ledsen över att jag innerst inne var glad över att den där ursäkten för farförälder var borta samtidigt som jag inte kunde förstå varför den värsta av dem överlevde längst av dem alla.

Mormor hade varit död mycket längre innan kroppen slutligen gav upp, sista gången jag träffade henne på Knuten där hon bodde den sista tiden var det bara ett tomt skal kvar av henne. Ett tunt spöke i tofflor som tittade på mig med blanka ögon som små millisekunder hade en glans av igenkänning för att sedan tona bort igen. Jag tror till och med att hon kallade mig för min mors namn istället. Sedan gick hon bort något halvår senare och jag önskade verkligen att det inte hade varit den sista gången jag träffade henne, hade hellre velat minnas henne som den maniska mattfransrättare hon hade varit. Jag gick inte på begravningen för jag vågade inte, jag ville inte. Jag hatar begravningar, precis som alla andra.

Farmors begravning var den första jag någonsin gick på vid tolv-tretton års ålder och jag satt bedövad i bänken och visste inte vad jag skulle göra. När kistan sänktes ner så brast något och jag kunde inte sluta gråta utan klamrade mig fast vid föräldrarna som om jag skulle drunkna tills de nästan verkade bli generade.

Den senaste jag var på var min mormors systers man. Det må låta avlägset men han förgyllde min barndom med sin honung vilket har gjort att jag har älskat den produkten sedan dess. Jag satt i kyrkan i sällan använda kläder med mor och syster, tittade på kyrktaket, lyssnade förstrött på prästen och undrade vad jag gjorde där. Istället så tänkte jag på det jag hade av minne av honom och så kändes det bättre, ville inte gråta igen, jag hatar att gråta bland människor.

Sedan var det dags för avsked, jag stannade till vid det gapande hålet i marken, tittade på trälådan, släppte min ros, tackade för honungen och gick till den andra sidan. En klump i halsen hade bildats men jag höll fortfarande masken. Sedan kom en gammal kvinna fram till graven, hon hade rullator eller stöd för att ta sig dit och hennes ord talade om en sådan stor sorg att jag gick sönder och så brast det.

Jag tycker inte om begravningar, jag tar dem för hårt och jag tar till mig de anhörigas sorg så att jag inte klarar av det. De få som tror att jag enbart är hatisk och kall har uppenbarligen inte sett bakom masken än.