Alv

Det ligger en groda i ett tråg på bordet, den är död eftersom något annat skulle vara otänkbart. Magen är öppnad och fastnålad för att visa upp innanmätet som har spår efter pincett och skalpell från nyfikna. Ögonen stirrar ut i ingenting och elektroden som sitter mellan dem ringlar sig över dess mun, extremiteterna har varsin även dem  vilket gör att det ser ut som en grotesk marionett. Visserligen är det lite som en marionett, den har tappert försökt att dansa efter musiken på radion men det gör bara att tarmarna trillar ut och gör det halkigt på golvet.

Det surrar av ström i närheten av den, knastrar och sprakar. Frånvarande kopplar jag in sladdarna, vrider om reglaget och ser intresserat på hur grodan tas över av spasmiska kramper, den skulle nästan kunna tas för levande om det inte vore för att det går att se in i den. Jag ökar strömmen, ryckningarna blir så häftiga att det knappt går att urskilja dem från varandra utan benen står bara rakt ut från kroppen.

Luften fylls av doften av bränt kött, jag ökar strömmen mer och mer, det börjar ryka från den och huvudet hoppar från sida till sida i en rörelse jag inte trodde var möjlig för en groda. Vrider mer, mer, mer och den börjar sväva med elektriska strålar runt sig, dansa i luften, döddansa, låtsasdansa. Huvudet guppar, vaggar, frambenen vajar utan mål. Sedan börjar den brinna, flammorna slår ut från den lilla slemmiga kroppen, jag visste inte att ett blötdjur kunde brinna, strömmen slocknar och det enda som syns är det lilla djuret som slocknar långsamt på golvet. En svag doft av el i luften, det är allt som finns kvar.

För så är det. En döddans på el. Stötar i en groda till något som inte ska vara, som inte bör vara, som inte får vara. Benen står rakt ut så länge strömstyrkan är på men de slaknar så fort den bryts. Jag vill inte vara med längre, jag vill inte vara en förbannad marionett som dansar runt för att man ska göra det. Jag vill inte.