Alv

Jag sökte motvilligt fram hemsidans adress, letade under länken för vård och läste vad det stod:

"Beskrivning av verksamheten:
Personalgruppen består av psykiatriker, arbetsterapeut, psykolog, sjukgymnast, kurator, sjuksköterska, behandlingsassistent och lärarsekreterare. Behandlingen på mottagningen kan ske enskilt, i familjen eller i grupp och bestå av samtal, kroppslig undersökning, kroppskännedom, matträning, dagvård och/eller kreativa metoder. Dagvården är en behandlingsverksamhet som vänder sig till kvinnor med anorektisk och bulimisk problematik. Behandlingen sker i grupp, men med individuella mål- och behandlingsplaner. Gruppen består av sex deltagare, företrädesvis i åldrarna 18-40 år och behandlingstiden är tolv veckor."


På en gång ser jag utmärglade vrak till människor som paniskt stirrar på en tallrik med en munfull ris som undrar hur de ska kunna äta det. Jag ser benrangel med flaggande linnen och byxor, nedfrätta tänder och tunt hår men jag ser inte mig där. Vad fan ska jag där att göra? Vad ska de kunna hjälpa mig med när jag inte känner att jag passar in? Hur ska jag kunna ta mod till mig att försöka kontakta något som säkerligen behövs för de som verkligen är i nöd? Vad har jag att göra där?

Det är inte så farligt, det är bara en fas, jag kommer snart ur det.. Så låter det i huvudet men egentligen snärjs jag sakta men säkert in allt mer i kroppuppfattningar och ideal. Jag kan börja gråta om jag för ett samtal med någon som uppmanar mig att börja äta, kan nästan se mardrömsbilder där jag blir itvingad näve efter näve med äckliga, flottiga saker utan att kunna stoppa det. Jag äter för mycket för att sedan utan att tänka på det låta det komma upp igen, det fastnar mer och mer och jag orkar nästan inte ens ljuga om det längre eller vänta tillräckligt länge för att toalettbesöket inte ska verka misstänksamt.

Jag önskar jag kunde få en lista på vad jag ska äta, med bestämda måltider där jag inte behöver bestämma själv, där det står att jag SKA äta en skål fil till frukost, att jag SKA äta ris med grönsaker till middag, att jag SKA äta ett äpple senare på dagen. Jag orkar inte ta itu med det själv, orkar inte ta reda på hur mycket kalorier som allt innehåller för att göra en dagsplan, en veckoplan, en månadsplan. Börjar jag räkna sådant kommer jag falla totalt in i ätstörningsmörkret, nu är jag (i mina ögon) enbart där och nosar litegrann.

Hur mycket jag än tycker illa om faktumet så kvarstår det, även jag är en sådan där...människa. En människa med alla brister, fel och infödda arvssynd som resten av alla kräk här på jorden. Vårt syfte är att fortplanta oss, förorena jorden, ta slut på allt, fortplanta oss och glöm icke att fortplanta oss.

Ja, jag har hakat upp mig, som en gammal vinylskiva som både är skev, bucklig och repad. Jag ser folk med barnvagnar och äcklas av tanken på att de flesta vandrar den vägen, att många ser det som sitt STORA LIVSMÅL att yngla av sig små pjuklarver (se på Pistvakt för tusan, annars kommer bjärven och tar er).

Så står jag där och känner mig utanför vilket jag inte har speciellt mycket emot ända tills jag börjar inse att jag då inte någon nytta med att finnas till. Allt i biologins värld går ut på att fortplanta sig, inte bara skydda sig för att sex är en ganska underhållande hobby när man väl utövar den bra, och vad är då mitt syfte? Som en gammal klasskompis sade för ett antal år sedan när jag svor över att folk verkar tappa bort sig själva så fort de får barn: "Men det är ju det som är meningen, då är man ju förälder." Jag rös vid tanken, tack och lov är en av mina nära vänner fortfarande sig själv även om hon har yngel nummer två på g.

Jag känner mig till viss del fel även om jag till största delen inte bryr mig nämnvärt, börjar jag däremot tänka på det så maler samma tankebanor runt i grottekvarnen. "Vad är jag till för då? Vem vill ha mig? Borde jag inte ändra mig bara för att det SKA vara så?" Jag har ju redan fått smaka på den skrapan om att jag inte var något värt att satsa på bara på grund av den åsikten och den sved. Det är ju alltid trevligt att veta att den jag är inte räcker nämnvärt och jag börjar fundera på om jag inte ska bli en snusktant och sikta in mig på sextonåringar istället som inte har en tanke på att skaffa familj.

Är det verkligen så hemskt? Jag tänker mig in i situationen som gammal där jag inte har några barn eller barnbarn och det känns inte speciellt hemskt, jag vet ändå att jag kommer kunna låna min systers ungar isåfall eller så får jag väl göra som alla andra och skaffa ett par galna katter, en fågel eller liknande. Men ändå maler den där inrotade saken som jag inte vet var jag har fått ifrån. Att jag är kvinna, det är min plikt att vara avelsko, jag ska vilja bli mamma och älska att byta blöjor, jag ska längta till sådant med själ och hjärta och gråta blod när klimakteriet kommer för att jag inte kommer kunna a vla mer. Och hur verklighetstroget är det? Nej, just det, bara min förvrängda fantasi som framställer det ultimata modersmonstret från de inre kretserna av helvetet.

Jag föraktar även hanar som säger att de vill ha barn, för de vet fanimig inte vad de ger sig in på, de slipper allt grovjobbet för att inkubera fanskapen utan tar bara över när det är ute i livet med att ta några veckors pappaledighet. Fast det är väl min uppväxt som har färgat det tankesättet även om jag fortfarande inte kan säga mer till dessa än: Kom tillbaka när ni kan föda dem.

Jag började äta p-piller när jag var strax över sexton på inrådan av min storasyster, själv hade jag inte ens tänkt så långt utan trasslade friskt med för stora kondomer, veck och latexskavsår. Ibland funderar jag nästan på att sluta äta dem ett tag nu för att se om det ens är nödvändigt för mig att äta dem, vem vet, jag kanske inte ens är fruktsam så som jag har önskat sedan jag har varit tolv år.

Jag får be mina läsare om ursäkt för ordbajseriet idag, jag har en låg dag, känner mig ensam på insidan och har lite Svensson-snuva.

Det finns mycket här i världen som stör mig, många av de sakerna finns på internet också vilket gör att jag ibland undrar vad i hela friden jag gör här.

Varför måste alla ställen hela tiden nyttjas för att jaga efter livspartners? Varför måste man hela tiden stöta på idiotiska presentationer där de förklarar vad det är ute efter även fast det bara är vanliga communities? Varför? Det finns sådana ställen redan, varför inte hålla sig till dem istället för att hela tiden blanda in de få frizoner som finns? Jag är trött på att fylla i min civilstatus så fort man ska göra en presentation, att hela tiden förklara om man är oönskad eller inte. Alla ställen där man kan välja vad man är ute efter.. BLÄH!

Det finns viktigare saker att berätta om sig själv än om man är singel eller inte, om man är ute efter livssällskap eller lekkamrater. Jag vill veta om resten av världen tror på troll och tomtar, om de är ute efter Nessies existens eller Tom Cruise's död, de viktigare sakerna som visar vad de är för några. Jag skiter väl i om de tycker om långa promenader, hålla hand och laga mat.

Åt helvete med onödig information och fram med den viktiga, berätta om ni tror på Sasquatch eller inte istället!

Lördagen tillbringades i bil och i Stockholm, den var bra men avslutet kunde vara bättre. Kvart i två på natten så ringer storasysterns telefon, det är pappa som har fått reda på från mamma att vår kära lillebror har haft brakfest med polisinblandning. Syster lovar att åka förbi och jag känner ilskan bubbla på insidan, hjärtat pumpar hårdare tills det börjar göra ont.

Det är så typiskt honom, så förbannat typiskt honom. Min lillebror står för allt det jag hatar. Han är populär, han tränar regelbundet, han är dryg, social och normal. Allt det jag aldrig har varit och som jag aldrig kommer att förstå. Vi kommer dit och huset står där det ska stå, mamma hade fått vissa saker om bakfoten även om det fortfarande inte är bra. Att få reda på att tjugofem till trettio personer har varit hemma i min mors hem gör inte humöret bättre. Storasyster är pedagogisk och bara bannar medan jag får ett smärre utbrott, det blir inte bättre av att en av hans idiotiska kompisar kommer och flinar förnöjt mot mig med en liten förbannad dvärg till flickvän i släptåg. En sådan där trendig bruddjävel med pluffig tröja, tights och moderiktigt hår som med gäll röst undrar om hon kan göra något och jag vill bara skrika fula ord åt henne.

Varför är hon hemma i min mors hem? Vad i HELVETE gör en sådan liten RÅTTA där?! Jag halvskriker om att min bror bara drar dit snorungar och det slutar med att min kära bror börjar sätta dit mig eftersom han lyckas hålla sakligheten bättre än mig. Min inte ens artonåriga bror som om han hade följt mig och syster hade bott hemifrån i två år nu. Min bortskämda lillebror som har fått allt han pekat på, som har fått betalad hockeyträning, som har fått en ny telefon åtskilliga gånger, en iPod... Min lillebror står där och kastar saker i ansiktet om att jag minsann hade fester hemma hos pappa, jag är en ganska stillsam person vilket gör att jag inte ser rött. Jag har god lust att bara vråla åt honom.

Väl ute i bilen igen sitter jag och svär illa om honom om att han nu ska kalla det att jag har gjort mamma mer besviken än mig så kan han väl komma med konkreta bevis och min syster mumlar om att det väl kan stämma men att hon inte vill gå in på det.

Tack för det, jag är inte värd något alltså, jag gör mina föräldrar besvikna för att jag inte är normal med en hoper ytliga vänner jag kan gå på Strömpis med? För att jag inte har sportat hela uppväxten, för att jag inte ens skulle ha kunnat haft en stor fest med trettio pers när jag var arton även om jag hade velat? Tack så mycket. Jag gick ur bilen tidigare och promenerade hem i rena ilskan. Visserligen ringde hon sedan och bad om ursäkt och att det inte var meningen att låta så illa men nu vet man väl ungefär vad man är, en förlorare.

Jag har inga drömmar om att yngla av mig tills jag inte har råd med att bo någonstans, jag har inga arbetsdrömmar, inga ambitioner, ingen pondus, ingenting. Jippie. Jag är inte värd något. Min lillebror skiter fullständigt i mig och visserligen borde jag väl ringa och be om ursäkt men jag orkar fanimig inte, varför skulle han bry sig, han bryr sig väl inte om att jag till största delen var rädd över att något hade hänt, att han hade trasslat in sig i något.

För han är min bror, han är mitt blod, min familj och jag kommer aldrig överens med honom, har aldrig gjort eftersom jag är den värdelösa storasystern som det inte har blivit något av.

Men blod är alltid tjockare än vatten, kommer alltid att vara. Även om det svider att veta att man troligen inte är ett skit värd.

Jag åt pannkakor till lunch idag, det var riktigt gott även om de dröp av flott och annat skräp. Däremot kunde jag bortse från det eftersom det var så gott och jag blev mätt när det fanns tre kvar och lyckades faktiskt undvika det där äckelmätta tillståndet. Däremot var det en sådan där sak som gjorde att det blev kortslutning i hjärnan, en liten kommentar om att högt energiintag (fy, vad det ser fel ut med två i efter varandra men ett bindestreck skulle bli ännu värre) och sedan försvann det mesta av de goda pannkakorna ner i avloppskröken.

Provade en kjol för ett par dagar sedan, en kjol som jag paniskt tog ut förra september för att den satt alldeles för stramt runt midjan för min smak. Nu kunde jag med lätthet nypa in den extra tygbiten jag slarvigt sydde dit och sedan dess har lovat mig själv att jag ska snygga till. Den satt fortfarande bra även i originalstorlek nu och även om alla varningsklockor ringde så var jag ändå stolt. Stolt över att jag inte är lika tjock som då. Samtidigt får jag nästan hjärtsnörp av hur fet jag måste ha varit då eftersom jag fortfarande tycker att jag är tjock. Jag skiter i de förmaningar jag  får om att jag inte får gå ner mer, jag vill inte bli fet igen och jag vågar knappt äta eftersom jag mycket väl vet att kroppen är på sparlåga nu.

Helvete.

Det mesta med våren skrämmer mig kopiöst eftersom jag inte vet hur jag ska hantera det, varför lärde de inte ut sådant i skolan? Tafatt surfar jag runt på diverse hemsidor, ser över arbeten som är lediga och undrar om jag kanske ska söka över hela Sverige för att se var jag hamnar. För det börjar kännas som om det inte är något som håller fast mig vid marken längre, som om någon har glömt bort att de håller en ballong i handen och sakta men säkert låter snöret glida iväg bit för bit.

Jag borde göra något sådant för att verkligen utmana mig själv med sådant jag är rädd för men när jag väl tar itu med att bara öva så låser sig fingrarna och hjärnan tills jag finner mig själv bara sitta och stirra på skärmen. Det är inget som drar mig till att ta itu med det heller, inget som håller mig någonstans, jag bara flyter runt och blåser bort till ingenting.

Det går väl över, det måste det göra, jag måste ta itu med allt själv för ingen annan kommer göra det åt mig, ingen kan rädda mig när pengarna tar slut, ingen kan fånga mig när jag faller över kanten förutom jag själv.

Jag handlade frukost nyligen och min gamla arbetskamrat som jag handlar av frågar på en gång om jag inte har tunnat ut.

Är det så uppenbart? Syns det så mycket? Var jag smällfet innan?

Plötsligt kändes det inte lika spännande med att äta frukost sedan.

Jag blev idag kontaktperson för min klassfest som går av stapeln om några månader. En snärta ringde till mig och lovade guld och gröna skogar (samt gratis inträde om jag får dit hälften av klassen) vilket gjorde att jag efter en stunds tvekan gick med på det.

Ljuva enfald, däremot får jag gratis sms plus klasslista att trackassera dem med och det kan även bli en kryssning om hälften kommer. Kan ju alltid vara roligt att stå ut lite extra, vilket borde få dem att undra efter mitt namn lite till. Hah, bekräftelsehoran anföll.

...men gratis är alltid godast och trehundrafemtio kronor är trots allt trehundrafemtio kronor.

Idag våldgästade jag kära lillasyster en sista gång innan hon flyttar utomlands. Allt över fyrtio mil är banne mig så långt att det nästan är utomlands, helt klart.


...vad i hela friden ska jag ha på mig på festen?

Håhåjaja... Vad kan man säga... Jag är riktigt insmetad i skiten och jag har bara mig själv att skylla för min situation. Men vad gör man när man försöker bara att flyta med och inte är van? Jag kommer snart kunna mynta ett eget uttryck med att "göra en Alv".

Det finns det där som man BORDE göra men ändå så vill jag dra ut på lidandet lite innan även om det är jag som kommer fara illa i slutet. Det är så förbannat svårt. Usch. Ha kakan och äta den samtidigt, går inte att säga så mycket mer än det.




Jag börjar allvarligt tro att det är något ruttet med räknarsystemet på det här haket. Jag har svårt att tro att jag skulle kunna gå från max sju besökare om dagen till över trettio.

Jag borde egentligen sova men nu när hösten faller närmare så är det så lockande att vara uppe på nätterna. Fast det är alltid skönt att vara uppe på nätterna, det är bara jag och min lilla sfär och ibland kan jag faktiskt lyckas med att lösa ett problem istället för att älta dem. Hjärnan är så överfull, överladdad, överdoserad att det nästan börjar värka i fontanellerna. Så vad gör jag? Jag stänger av allt så fort mörkret kommer och andas bara, kanske inte det bästa sättet att lösa saker och ting på men jag får låtsas att det fungerar för stunden.

Allt är så förvirrande och jag vet knappt själv vad jag vill nu. Jag är så trött på allt, trött på att fasa inför framtiden, trött på att egentligen veta att det troligen ordnar sig, trött på staden, trött på länet, trött på det mesta. Jag skulle behöva resa bort men jag vet inte var, för det finns ingenstans som jag vill resa, jag vill bara... bort. Bort från allt som jag har ackumulerat och sparat, laddat och samlat.

Så därför är det nästan tal om överlevnad att inte tänka på kvällarna, för då skulle jag troligen implodera.

Jag önskar jag hade ett bildredigeringsprogram så jag kunde ta ett foto på mig själv som jag kunde redigera. Då skulle jag svärta ut ansiktet och lägga ett leende sådant på den mask jag skulle hålla i handen.

Dagen har drönat på i sakta mak, det har väl varit dugligt och tankarna har inte vandrat iväg alltför mycket. Sedan kommer jag hem och en klump landar i magen där den bara molar och får mig att tappa matlusten. Fast jag har bara mig själv att skylla, jag har inte varit min bästa personlighet senaste tiden och ibland kan jag inte hejda det förrän det är försent.

Jag förstår inte de som fladdrar som en fjäril från stund till stund, hur orkar dessa med att ta itu med sådana här situationer? Jag skulle gå sönder såpass mycket att till slut skulle det inte finnas någon människa kvar utan bara gråt och skuldkänslor. Större delen av mig skäms nämligen och jag möter den där muren av tystnad som jag vet att jag förtjänar även om en del av mig vill klösa och riva på den för att komma igenom och dra upp allt igen. Däremot är det väl skönt på sätt och vis att det inte är jag som bestämmer längre men då slår min härliga personlighet om till martyr och börjar tycka synd om mig själv istället. Lyckligtvis så är jag inte tillräckligt inbilsk den här gången utan jag örfilar ilsket upp henne, bannar och föreläser.

Jag tror inte att texten läses av rätt människa men jag har redan bett om ursäkt på alla andra sätt  jag kan komma på, jag vill verkligen visa att jag är ledsen (och det finns väl inget bättre sätt än att måla ut en del av sig själv på internet? Jaaa, en strålande idé!) så mycket jag bara kan. Visserligen är det  inte bra att tjata heller men jag är ledsen, jag vill be om förlåt och kräla på magen för att verkligen visa det. Jag har betett mig som en komplett idiot och jag ber om ursäkt för det.

Men gamla vanor är svåra att tvätta ur i första taget och det gick inte den här gången heller, jag  har inga höga tankar om mig själv, det har jag inte haft på de senaste tio åren om inte längre och det är svårt att tänka sig som någon värd att ödsla tid på då.

Tills dess kommer jag troligen klösa naglarna blodiga på väggen tills allt löses upp, bleknar och slutar att svida på insidan. Däremot är det ännu en tagg som kommer sticka till då och då på insidan i den där blodiga muskelklumpen som pumpar runt blod. Något annat skulle vara dumt att tro.

Så, än en gång, ut till ingenting.

Förlåt.

Visst ska inte livet vara lätt för vad vore då meningen med det? Däremot skulle jag välkomna lite enkelhet just nu istället för allt djävla trassel. Visst kan man inte tvinga sig in i situationer där insidan säger ifrån till men jag önskar att min såkallade insida skulle kunna bestämma sig ibland.

Jag börjar gissa på att vissa saker skulle vara så mycket enklare om jag inte var jag, om jag istället vore någon annan, någon som trodde på sig själv och på händelserna runt omkring. Istället så får jag vackert nöja mig med att det är paranoida, nedtryckt i skoskaften-jaget som är här. Som förstör, söndrar och misslyckas med att härska.

Tja, jag kanske lär mig min läxa vid femtio års ålder eller något.

Helvete

Det ligger en groda i ett tråg på bordet, den är död eftersom något annat skulle vara otänkbart. Magen är öppnad och fastnålad för att visa upp innanmätet som har spår efter pincett och skalpell från nyfikna. Ögonen stirrar ut i ingenting och elektroden som sitter mellan dem ringlar sig över dess mun, extremiteterna har varsin även dem  vilket gör att det ser ut som en grotesk marionett. Visserligen är det lite som en marionett, den har tappert försökt att dansa efter musiken på radion men det gör bara att tarmarna trillar ut och gör det halkigt på golvet.

Det surrar av ström i närheten av den, knastrar och sprakar. Frånvarande kopplar jag in sladdarna, vrider om reglaget och ser intresserat på hur grodan tas över av spasmiska kramper, den skulle nästan kunna tas för levande om det inte vore för att det går att se in i den. Jag ökar strömmen, ryckningarna blir så häftiga att det knappt går att urskilja dem från varandra utan benen står bara rakt ut från kroppen.

Luften fylls av doften av bränt kött, jag ökar strömmen mer och mer, det börjar ryka från den och huvudet hoppar från sida till sida i en rörelse jag inte trodde var möjlig för en groda. Vrider mer, mer, mer och den börjar sväva med elektriska strålar runt sig, dansa i luften, döddansa, låtsasdansa. Huvudet guppar, vaggar, frambenen vajar utan mål. Sedan börjar den brinna, flammorna slår ut från den lilla slemmiga kroppen, jag visste inte att ett blötdjur kunde brinna, strömmen slocknar och det enda som syns är det lilla djuret som slocknar långsamt på golvet. En svag doft av el i luften, det är allt som finns kvar.

För så är det. En döddans på el. Stötar i en groda till något som inte ska vara, som inte bör vara, som inte får vara. Benen står rakt ut så länge strömstyrkan är på men de slaknar så fort den bryts. Jag vill inte vara med längre, jag vill inte vara en förbannad marionett som dansar runt för att man ska göra det. Jag vill inte.

...blev den här gången en av mina grårandiga benvärmare som jag inte använt speciellt mycket. Den ena finns bara inte, ingenstans i lägenheten och ingenstans på vägen till tvättstugan eller i något annat klädesplagg. Det är alltid lika underhållande att komma fram till att saker och ting verkligen KAN gå upp i rök. Hah, där var den! Efter en femtioelfte genomgång av hemmet så fann jag den gömma sig bakom sovrumsgardinen så nu får den bo i tvättkorgen till nästa gång.

Idag blir jag av med mina marsvin, jag sålde dem för en mp3-spelare och det känns skönt. Den nye ägaren är någon jag känner så om jag nu, mot förmodan, skulle få djurångest så får jag väl tigga mig till en audiens där helt enkelt. Inget mer kutterspån som fastnar på filtarna, inget hysteriskt tjoande så fort jag smäller i skåpen i köket, inget krav på att vara hemma med jämna mellanrum för att mata dem. Härligt. Visserligen så är en av de orsakerna till att jag inte var hemma så mycket förut ganska borttagen men det kan vara skönt att sitta hemma utan annat liv i hemmet också.

Jag ska byta till mina favoritsängkläder när örngotten är torra, hattifnattspökena. De tycks ta bort allt tråkigt i tillvaron och omsluta mig med sin spökiga gosighet, ljuvligt. Jag har även två uppsättningar så det blir att byta till det andra när det här är smutsigt för att hålla halloween-känsla hela hösten lång. För snart är det dags, de som känner mig vet att jag inte överdriver.