Tidens tand
Kroppen är ditt tempel, som det så vackert heter. Vårda den ömt för den ska räcka hela livet, den är ansiktet utåt, den är ditt visitkort, det som är du. Kläderna må dölja den, men ändå är det den som håller upp dem, som får kläderna att se ut på det speciella sättet som gör att man är den man är. Kläderna är som en barriär till den varma huden och den människa som andas bakom bomull och syntet. Under finns bara gåshud och en blottad varelse, utan plagg är man sårbar och utlämnad till andras ögon.
När jag inspekterar min kropp i en spegel eller när jag böjer ner huvudet då jag sitter i sängen så kan jag ibland undra om det var värt det. Många kommer blekna när tiden går, vissa kommer finnas kvar längre än andra men de kommer blekna från att vara ilsket lilarosa till vitt som går ton i ton med hudfärgen. De kommer träda fram om solen biter tag i skinnet men förr eller senare kommer de vara borta.
Visst kan jag komma på mig själv med att skämmas över dem även om gjort är gjort och det inte är lönt att klandra sig för något som redan ligger bakom, någonstans fanns det ju en anledning för att de slog upp. Det är inte ett bra sätt men det var det enda sättet som verkade passa då. Som verkar passa nu.
De går inte att förneka, men det går inte att hänga upp sig på dem, de finns där precis lika tydligt som rynkorna på knogarna. Fast de är bara på besök för att sedan blekna bort. Ändå skäms jag bland vissa de som inte riktigt känner mig och som jag inte vill ge fel bild till. De närmsta vet det som ligger bakom och de vet att jag är så mycket mer än bara det. Medan andra kanske tror att det är det enda som mitt liv cirklar runt, att jag gör dem för att synas, att det blir så för att det är roligt. Det är vid sådana tillfällen ryggen blir krum och armarna sluter sig om varandra, det är då jag vänder ryggen till och undviker att ta av mig kläder så länge det går. Ibland glömmer jag bort mig, eller så försöker jag strunta i att de finns där, försöker att bara vara jag. Ibland blir jag förvånad att att titta ner på mig själv eftersom jag inte ser ut som den sinnesbild jag har.
Det är svårt, men det är inte så mycket annat att göra åt det än att ta sig vidare. Skammen kommer finnas där så fort jag ser någon annans blick flacka eller undvika, andetagen kommer alltid finnas väl till hands i halsgropen och ryggen är beredd att kura ihop.
För jag är inte dem, de är bara på besök, jag finns någonstans bakom dem det är bara att ibland går jag vilse bland dem. Fastnar i dem och låter dem styra utan att tänka på det. De gånger jag slappnar av och inte bryr mig utan bara är mig själv så hoppas jag att ingen tänker på dem.
Men de finns där, som inbrända lampor när man blundar. Vissa klarar det, vissa inte. Men jag kan inte göra något åt det. De måste få finnas utan att exploateras. Precis som mina knogar finns, som mina krumma lilltår, som min runda uppnäsa, mina födelsemärken.
Jag måste få finnas.
När jag inspekterar min kropp i en spegel eller när jag böjer ner huvudet då jag sitter i sängen så kan jag ibland undra om det var värt det. Många kommer blekna när tiden går, vissa kommer finnas kvar längre än andra men de kommer blekna från att vara ilsket lilarosa till vitt som går ton i ton med hudfärgen. De kommer träda fram om solen biter tag i skinnet men förr eller senare kommer de vara borta.
Visst kan jag komma på mig själv med att skämmas över dem även om gjort är gjort och det inte är lönt att klandra sig för något som redan ligger bakom, någonstans fanns det ju en anledning för att de slog upp. Det är inte ett bra sätt men det var det enda sättet som verkade passa då. Som verkar passa nu.
De går inte att förneka, men det går inte att hänga upp sig på dem, de finns där precis lika tydligt som rynkorna på knogarna. Fast de är bara på besök för att sedan blekna bort. Ändå skäms jag bland vissa de som inte riktigt känner mig och som jag inte vill ge fel bild till. De närmsta vet det som ligger bakom och de vet att jag är så mycket mer än bara det. Medan andra kanske tror att det är det enda som mitt liv cirklar runt, att jag gör dem för att synas, att det blir så för att det är roligt. Det är vid sådana tillfällen ryggen blir krum och armarna sluter sig om varandra, det är då jag vänder ryggen till och undviker att ta av mig kläder så länge det går. Ibland glömmer jag bort mig, eller så försöker jag strunta i att de finns där, försöker att bara vara jag. Ibland blir jag förvånad att att titta ner på mig själv eftersom jag inte ser ut som den sinnesbild jag har.
Det är svårt, men det är inte så mycket annat att göra åt det än att ta sig vidare. Skammen kommer finnas där så fort jag ser någon annans blick flacka eller undvika, andetagen kommer alltid finnas väl till hands i halsgropen och ryggen är beredd att kura ihop.
För jag är inte dem, de är bara på besök, jag finns någonstans bakom dem det är bara att ibland går jag vilse bland dem. Fastnar i dem och låter dem styra utan att tänka på det. De gånger jag slappnar av och inte bryr mig utan bara är mig själv så hoppas jag att ingen tänker på dem.
Men de finns där, som inbrända lampor när man blundar. Vissa klarar det, vissa inte. Men jag kan inte göra något åt det. De måste få finnas utan att exploateras. Precis som mina knogar finns, som mina krumma lilltår, som min runda uppnäsa, mina födelsemärken.
Jag måste få finnas.
Kommentarer
Trackback