Jag tror jag missade något i utbildningen
Såg en liten snutt av en film idag som handlade om att hela mänskligheten hade blivit steril. Inledningen var det världssorg för att det sista barnet hade dött och jag förstod inte riktigt vad det var de sörjde. Som om ett barn mer eller mindre skulle göra någon skillnad, de är ju fortfarande inte fruktsamma och borde väl mer vara tacksamma över att inte bli påminda om det hela tiden. Är det en sådant hemsk tanke egentligen? Förr eller senare så kommer vi ju utrota vår egen ras så det går ju bara åt ett håll. Sedan att man kan ha roligt på vägen dit även fast man är en pessimist är en annan sak.
Eller är det kanske så att större delen av mänskligheten skulle få någon sorts existenspanik när det största biologiska målet inte går att uppnå? Mycket möjligt..
Själv har jag inte velat haft barn sedan så länge jag kan minnas. Jag har aldrig kunnat se mig som en förälder i en familj utan jag har svårt att tänka mig framåt i tiden i sådana situationer. Jag kan tänka framåt i mycket annat och situationer men jag kan aldrig se mig själv så där med en bortbyting i famnen. Alla de gånger man har fått den där överseende minen tillsammans med frasen: "Ja, ja.. Du kommer snart dit du med, lilla gumman.." eller liknande har blivit ett par genom åren. För på något sätt är det som om man inte är lika mycket värd om man inte vill planera familjebildning, att man inte vill gå runt och vagga med en öltunna frampå. Att man har annat i huvudet än att vilja se sin avkomma gå, prata, kalla en för djävla kärring, flytta hemifrån, avla barnbarn och så vidare. Då går man emot sina gener, sitt kön. För honorna är ju till för att avlas med medan hanarna ska gå runt och skvätta så mycket som möjligt. Hanarna kan bli föräldrar när som helst i livet medan honan måste vara i rätt ålder för att undvika utvecklingsstörda barn.
Det är livsfarligt att säga att jag skulle vilja ha valet till abort om jag dumt nog skulle fortplanta mig och fostret visade sig ha en utvecklingsskada.
Det är även livsfarligt att hävda sin rätt till sin kropp och att prompt tycka att det fanimig är min ensak om jag vill ta bort yngelsfrön eller inte utan den andra inblandades rätt. På något sätt så har man inte ens rätt till att bestämma över nio månader eller ens resten av sitt liv i vissas ögon.
Det är farligt att ens vilja andas något om att vilja sterilisera sig. Jag har haft det i tankarna då och då sedan tretton års ålder och visst, jag har väl inte planer på det nu, men varför inte? Tomten är far till alla barnen är en film som till viss del gör mig rosenrasande mellan skratten och de genanta situationerna. För på något sätt förvägras han att tycka att han inte vill bli förälder, istället åker hon utomlands och inseminerar sig och SJÄLVKLART så slutar det ju lyckligt med att han glatt nussar med barnet.
För barn ska man tycka om, barn ska man vilja ha. Punkt slut. Annars är man konstig. För något år sedan tror jag att jag sade till mitt ex ännu en gång (fast den gången var det nog mer allvarligt än tidigare) att hon han vill ha barn kanske han ska se sig om efter andra val eftersom det inte är något som jag kan se kommer hända på väldigt länge om det ens händer. Detta resulterade i att han sårat undrade om han inte betydde mer för mig än det varav jag sakligt konstaterade att det var därför jag sade det. Varför ska jag ligga i vägen för andras lycka när målen inte är samma? Skulle jag finna mig i en situation där den andre tjatar om barn skulle jag troligen bli rejält aggresiv.
Men det är väl en fas så som alla andra så glatt påpekar hela tiden. Sådana som konstaterar att livet var meningslöst innan barnen föddes och att allt är tipp topp numera när de måste pussla med pengar, barnomsorg och arbete.
Vem vet, i sluttampen så kanske jag sitter där ensam med en ruggig gammal katt och drömmer tillbaka om barnbarn som aldrig blev av och när jag väl hamnar på ett ålderdomshem kommer de skaka på huvudet åt den stackars ensamma gamla kvinnan utan avkomma. Den dagen, den sorgen. Jag har ingen lust att ta hänsyn till framtiden om det inte är det jag vill, sedan får jag väl kanske stå ut med att ingen kommer välja mig på grund av det om jag fortfarande står fast. För visst, åren går och jag blir inte yngre men ibland har jag inte lust att tänka för långt framåt.
Däremot är jag dum nog att tro att någon faktiskt kommer vilja stanna för den jag är och inte för mina höfters förmåga att bringa fram arvingar. Ja, ibland är jag lite naiv, jag vet.
Eller är det kanske så att större delen av mänskligheten skulle få någon sorts existenspanik när det största biologiska målet inte går att uppnå? Mycket möjligt..
Själv har jag inte velat haft barn sedan så länge jag kan minnas. Jag har aldrig kunnat se mig som en förälder i en familj utan jag har svårt att tänka mig framåt i tiden i sådana situationer. Jag kan tänka framåt i mycket annat och situationer men jag kan aldrig se mig själv så där med en bortbyting i famnen. Alla de gånger man har fått den där överseende minen tillsammans med frasen: "Ja, ja.. Du kommer snart dit du med, lilla gumman.." eller liknande har blivit ett par genom åren. För på något sätt är det som om man inte är lika mycket värd om man inte vill planera familjebildning, att man inte vill gå runt och vagga med en öltunna frampå. Att man har annat i huvudet än att vilja se sin avkomma gå, prata, kalla en för djävla kärring, flytta hemifrån, avla barnbarn och så vidare. Då går man emot sina gener, sitt kön. För honorna är ju till för att avlas med medan hanarna ska gå runt och skvätta så mycket som möjligt. Hanarna kan bli föräldrar när som helst i livet medan honan måste vara i rätt ålder för att undvika utvecklingsstörda barn.
Det är livsfarligt att säga att jag skulle vilja ha valet till abort om jag dumt nog skulle fortplanta mig och fostret visade sig ha en utvecklingsskada.
Det är även livsfarligt att hävda sin rätt till sin kropp och att prompt tycka att det fanimig är min ensak om jag vill ta bort yngelsfrön eller inte utan den andra inblandades rätt. På något sätt så har man inte ens rätt till att bestämma över nio månader eller ens resten av sitt liv i vissas ögon.
Det är farligt att ens vilja andas något om att vilja sterilisera sig. Jag har haft det i tankarna då och då sedan tretton års ålder och visst, jag har väl inte planer på det nu, men varför inte? Tomten är far till alla barnen är en film som till viss del gör mig rosenrasande mellan skratten och de genanta situationerna. För på något sätt förvägras han att tycka att han inte vill bli förälder, istället åker hon utomlands och inseminerar sig och SJÄLVKLART så slutar det ju lyckligt med att han glatt nussar med barnet.
För barn ska man tycka om, barn ska man vilja ha. Punkt slut. Annars är man konstig. För något år sedan tror jag att jag sade till mitt ex ännu en gång (fast den gången var det nog mer allvarligt än tidigare) att hon han vill ha barn kanske han ska se sig om efter andra val eftersom det inte är något som jag kan se kommer hända på väldigt länge om det ens händer. Detta resulterade i att han sårat undrade om han inte betydde mer för mig än det varav jag sakligt konstaterade att det var därför jag sade det. Varför ska jag ligga i vägen för andras lycka när målen inte är samma? Skulle jag finna mig i en situation där den andre tjatar om barn skulle jag troligen bli rejält aggresiv.
Men det är väl en fas så som alla andra så glatt påpekar hela tiden. Sådana som konstaterar att livet var meningslöst innan barnen föddes och att allt är tipp topp numera när de måste pussla med pengar, barnomsorg och arbete.
Vem vet, i sluttampen så kanske jag sitter där ensam med en ruggig gammal katt och drömmer tillbaka om barnbarn som aldrig blev av och när jag väl hamnar på ett ålderdomshem kommer de skaka på huvudet åt den stackars ensamma gamla kvinnan utan avkomma. Den dagen, den sorgen. Jag har ingen lust att ta hänsyn till framtiden om det inte är det jag vill, sedan får jag väl kanske stå ut med att ingen kommer välja mig på grund av det om jag fortfarande står fast. För visst, åren går och jag blir inte yngre men ibland har jag inte lust att tänka för långt framåt.
Däremot är jag dum nog att tro att någon faktiskt kommer vilja stanna för den jag är och inte för mina höfters förmåga att bringa fram arvingar. Ja, ibland är jag lite naiv, jag vet.
Kommentarer
Trackback