Amor och hans anhang
När våren kommer så kommer också alla paren ut på gatorna, lika säkert som en klocka som alla barnvagnsmaffior med tillhörande gobliner som verkar ta över landet. Då är det fullkomligt underbart att ha stora solglasögon och hörlurar till musiken så att man slipper se eländet. För visst är det vackert med kärlek, det är en sådan där sak som gör livet lite extra sötare i smaken.
Om man inte tänker på alla nackdelar som kommer med, som ibland får åtminstone mig att fundera på om det är värt det. För det var banne mig lättare när man var sexton på något vis. Då behövde saker och ting inte vara så allvarligt. Då kunde det vara vad det var utan att betyda så mycket mer. Man kunde ha ett förhållande utan att det nödvändigtvist behövde betyda sex (även om jag aldrig har följt den regeln, det har bara hänt och sedan var det kört. Eller vad sägs om första helgen som jag blev ihop med min första pojkvän? Det är vad jag kallar att hålla på sig).För ju äldre man blir desto allvarligare finner jag att det blir. Det går inte bara att lalla runt och hålla handen och se så där läskigt fåniga ut utan det kommer en hel del annat i åtanke förr eller senare. Visserligen blir det väl aldrig allvarligare än vad man gör sig men det är lätt att livsplaneringen måste tas i åtanke. Åren flyger fram och det kanske inte är något som man har med i planerna och sådant är svårt att frånse. Alla har sin egen agenda och så är det bara, olika mål, olika sikten på saker.
Eftersom jag faktiskt, tro det eller ej, faktiskt är en skrämmande logisk och saklig människa när det kommer till vissa saker så har jag väldigt svårt att bortse från sådant numera. Jag får väl skylla allt på de senaste årens förvandling helt enkelt. Är saker och ting värda att "slösa" tid på? Är det ens någon idé? Är det vad jag vill? Alla sådana där tråkiga saker rapas upp av en hysteriskt tråkig bräkande röst i huvudet även om jag försöker undertrycka den.
Visserligen längtar jag inte tillbaka till den åldern då allt började, men fasen så mycket enklare det skulle vara. Fast det är väl en vanesak. Skulle bara vara skönt att slippa ifrån den känslan som är på insidan, som om någon har hällt syra över hela härligheten. Det där trädet på insidan med alla sina glasbubblor är brunt och skrumpet även om det finns gröna fläckar här och var. Det inre jaget sitter vid rötterna och dunkar huvudet blodigt mot stammen, som sig bör. Eller, det kanske inte är syra, det kanske är en kombination av både gift och syra.
Nu har jag bränt mig på insidan av kinderna igen, jädrar vad varmt mikron gör gröten.
Om man inte tänker på alla nackdelar som kommer med, som ibland får åtminstone mig att fundera på om det är värt det. För det var banne mig lättare när man var sexton på något vis. Då behövde saker och ting inte vara så allvarligt. Då kunde det vara vad det var utan att betyda så mycket mer. Man kunde ha ett förhållande utan att det nödvändigtvist behövde betyda sex (även om jag aldrig har följt den regeln, det har bara hänt och sedan var det kört. Eller vad sägs om första helgen som jag blev ihop med min första pojkvän? Det är vad jag kallar att hålla på sig).För ju äldre man blir desto allvarligare finner jag att det blir. Det går inte bara att lalla runt och hålla handen och se så där läskigt fåniga ut utan det kommer en hel del annat i åtanke förr eller senare. Visserligen blir det väl aldrig allvarligare än vad man gör sig men det är lätt att livsplaneringen måste tas i åtanke. Åren flyger fram och det kanske inte är något som man har med i planerna och sådant är svårt att frånse. Alla har sin egen agenda och så är det bara, olika mål, olika sikten på saker.
Eftersom jag faktiskt, tro det eller ej, faktiskt är en skrämmande logisk och saklig människa när det kommer till vissa saker så har jag väldigt svårt att bortse från sådant numera. Jag får väl skylla allt på de senaste årens förvandling helt enkelt. Är saker och ting värda att "slösa" tid på? Är det ens någon idé? Är det vad jag vill? Alla sådana där tråkiga saker rapas upp av en hysteriskt tråkig bräkande röst i huvudet även om jag försöker undertrycka den.
Visserligen längtar jag inte tillbaka till den åldern då allt började, men fasen så mycket enklare det skulle vara. Fast det är väl en vanesak. Skulle bara vara skönt att slippa ifrån den känslan som är på insidan, som om någon har hällt syra över hela härligheten. Det där trädet på insidan med alla sina glasbubblor är brunt och skrumpet även om det finns gröna fläckar här och var. Det inre jaget sitter vid rötterna och dunkar huvudet blodigt mot stammen, som sig bör. Eller, det kanske inte är syra, det kanske är en kombination av både gift och syra.
Nu har jag bränt mig på insidan av kinderna igen, jädrar vad varmt mikron gör gröten.
Kommentarer
Trackback