Alv

Hur mycket kläder man än tar på sig så är man alltid naken inför vissa personer. Det är som om alla lager av textilier brinner bort från kroppen och slutligen är bara blek hud det enda som är gränsen mellan hjärtat och omvärlden. Ingenting finns som kan vara dämpande utan allt tar direkt på målet, där det känns som mest.

Skyddet som symboliseras av kläder tar ett tag att ackumulera på morgonen, vallgraven måste grävas om i samband med att strumpor och skor tas på. En viss tid måste tillbringas på egen hand för att det ska bli det rätta. Annars blir det illa, då ligger allt på utsidan där det absolut inte ska vara. På utsidan där alla kan peta. Tårarna bränner i ögonvrån och fasaden rämnade. Så sitter jag där, snörvlande, snyftande med en pappersnäsduk i handen och orkar inte ens bry mig nog för att skämmas. Till vilken nytta? Vet inte. Alla tiderna som skrevs upp kommer säkerligen hälften att avbokas och sedan kommer det gå två veckor mellan varje gång precis som vanligt. Varför bryta upp sig själv inför någon när det inte gör någon nytta? När det varje gång känns lite som att bli ratad när det kommer saker i mellan.

Äh.