Alv

Det är lite så jag känner mig efteråt vid närmare eftertanke. Som en urvriden trasa där allt som är jag står i en hink bredvid som jag åtskilliga gånger doppas i för att sedan vridas ur på ett smutsigt golv.

Jag fick nämligen frågan om hur jag kände mig efteråt och jag promenerade hem i det vackra vädret med den tanken i huvudet. Ju mer jag funderade, desto sämre kändes det.

För jag känner mig urvriden, urlakad, uppfläkt, smutsig och tom. Allt är utfläkt på ett bord för allmän beskådan, allt som är jag med alla brister och fel. Ju mer jag rannsakar mig själv, desto mer osäkert är jag på om jag verkligen VILL veta mer om mig.

Ilskan morrar i maggropen men tonar sakta bort och jag måste anstränga mig för att minnas. Är jag arg för att jag sitter och viker ut mig för en vilt främmande människa? Är jag arg på mig själv för att jag blir arg? Är jag arg på honom för att han inte kommer med de ultimata lösningarna?

För jag satt där och pratade om att det skulle vara så skönt om någon kunde bestämma åt mig, säga åt mig vad jag ska göra, ge mig ett schema på vad jag ska göra om dagarna. Han svarade att andra jobbar så, men inte han. Egentligen vet jag ju att jag inte skulle lyssna på det heller om de svar och regler jag får inte är de jag vill.

Nu ska jag bara försöka att komma ihåg att ta upp det här nästa vecka, det återstår att se.