Alv

Hah, en trogen besökare om dagen åtminstone de senaste dagarna här. Så man inte skriver ut i ingenting även om jag börjar vänja mig vid det.

Kuratorbesök var det idag igen, på något sätt prioriteras de inte längre. De känns inte meningsfulla, de känns som en förlust. Satte klockan på åtta och stöp i säng skrämmande tidigt för att vara jag, klockan var inte ens ett för sjutton! Vaknade upp av klockan och minns det bara som en dimma där jag uppenbarligen ställde om klockan till tio även fast tiden för besöket var vid halv tio. Vid nio vaknar jag självmant upp med ett ryck och tittar på telefonen och överväger en liten millisekund att skita i det även den här gången. Plikttrogen som jag däremot är i grund och botten så släpar jag mig motvilligt iväg med ett muttrande för att hinna ta ut pengar också. Håller på att få ett mindre utbrott i bankomatkön eftersom fanskapet före mig uppenbarligen ville ta ut alla sina pengar i hundrakronors-sedlar och bara en åt gången. Den där lilla artighetströskeln nöts ner mer och mer, svensken kommer snart ge vika för ett utbrott om jag inte passar mig.

För jag är en duktig, ordentlig människa som klarar av allt jag gör. Jag vet ju egentligen innerst inne att det här är fel och att jag inte borde göra så här. Det säger både jag och alla andra till mig, för jag är ju så duktig, jag kan ju allt och är så stabil, praktisk och ordentlig.

Blä.

Det kändes väl till viss del mer givande den här gången men ändå är det som om jag bara gör det för syns skull, för att man SKA gå iväg och prata med någon om man inte mår bra. Det är så man gör, det är proceduren. Kuratorn tjatar på mig om att det kanske inte finns en anledning till allt, att det inte finns en mening, att det nästan börjar låta som ett mantra.

Ja, men. Jag har ju för fan rätt! Anledningen är så löjlig, varför ska jag harva runt i tillvaron, samla på mig gröna papperslappar för att köpa mig ett digitalur men i sista minuten ångra mig och gå till en annan apa som ska förklara för mig att det visst är värt att leva. (Jag hoppas det märks vilken bok jag refererar till...)

Mer och mer ångrar jag att jag berättade för familjen även om jag inte skulle ha kunnat låta bli. Nu är det mer att jag måste hålla mig uppe för alla andra. Kuratorn säger då återigen att det är mig jag ska bry mig om, men varför i hela friden måste det betyda att jag ska vara nöjd med tillvaron då? Varför måste det betyda att jag måste fortsätta i aphjulet?

För vi är verkligen inte mer än en knäpp i universum. Vi är som de svältande barnen som vi ser varje dag på tv men inte bryr oss om. Vi är bara en samling molekyler och elektriska impulser och vem fan bryr sig om det? Jag tror inte på helvetet, jag kan brinna i evighet om det nu ändå kommer finns även fast jag inte tror på det. Då har jag åtminstone en anledning till existensen.