Alv

Här sitter jag i mörkret med rött lampljus i fönstret, en kopp te, rostat bröd och tända ljus och lyssnar på musik i min lägenhet. Min lägenhet. Mitt hem. Min tillflyktsort. Min första egna lägenhet var på tjugosju kvadratmeter där de mesta sakerna hade den där flickrumskänslan. Min mormors fotöljer fanns däremot instoppade för att göra det intrycket lite mindre påtagligt. Jag älskade den lägenheten så mycket det gick, jag tog hand om den, städade, möblerade, trivdes i den, bodde i den. Det var som en nära vän jag kunde komma hem till, jag kunde krypa ner i sängen, somna med musiken på låg volym och känna mig trygg. Den såg det mesta, hörde det mesta. Tårar, gråt, skratt, blod, te, brödsmulor, smutstvätt, rengöringsmedel, vänner.

Där bodde jag i tre år även om jag övergav den under sommaren för att åka hem. En gång var jag i den under midsommarafton alldeles ensam på grund av andra omständigheter och den kändes väldigt konstig, men ändå som hemma. Allt var tyst, ljust och jag låg under täcket med blicken fäst på min lilla frukosttv. Runaway var det som gick på morgonen, klockan var runt tre och allt var tyst. Solen gick upp och jag somnade runt tre-snåret på morgonen i min slitna, begagnade säng. Det var svårt att ge upp den lägenheten när det var dags att flytta hemifrån, den såg så sorglig och tom ut när allt var utflyttad.  Kvar av mig var bara ett stänk med blod på ena väggen och ett fult märke min mikrovågsugn hade gjort i kylskåpet. På en gång så var allt borta som hade gjort den till min.

Även om jag har bott i min lägenhet sedan oktober så räknar jag nog den inte som hem än. Inte i den benämningen jag menar. Det är bara ett par rum med mina saker i, i en trappuppgång med dörrar, i ett hus med två trappuppgångar med namn i trapphuset. Varenda gång jag kommer från fel håll måste jag tänka till en gång extra om vilket hus det var jag bodde i.

Vanligtvis brukar jag ha väldigt svårt att bjuda hem människor som jag inte känner så väl till mitt hem, men den här lägenheten är inte mitt hem. Det är bara en tillflyktsort i väntan på något annat som jag inte vet vad det är än, som en mellanlandning. Det är bara två rum och kök med mina saker, inget mer. Inte den där varma mysiga känslan av att komma hem, utan det bara är ett par rum. Alla saker är inte ens hemma och jag anstränger mig inte speciellt för att engagera mig i det, för jag bryr mig egentligen inte. Den kommer ändå se tom ut när jag flyttar från den, inte gör jag något avtryck i den.

Sorgligt, faktiskt.