Alv

Ibland kommer det sådana där tankar som bara gör mig ilsken. Det är inte svårt att tänka mig att min kropp är full av stora röda handavtryck som lyser som brännmärken över min kropp.

Det är inte många, men tillräckligt. Tillräckligt många som har sett mig utan barriären, för många som jag har släppt inpå livet och jag gillar det inte. Har inte lust att vandra den vägen igen. Jag vill ha ett naturligt skydd, ett sådant som gör att det inte går att komma längst in. En spärr som stänger allt annat ute, som får mig att hantera saker och ting på ett annat sätt än vad jag gör.

Istället finner jag mig utnyttja situationerna till max, tills det är försent för räddning för mig själv. Tills spindelväven är hårt virad runt min kropp. Automatiken är min värsta fiende, även om jag inte kan spelet så kan en del av mig det omedvetet. Däremot kan jag inte styra det lilla jag vet och sedan blir det bara konstigt.

Istället vrider sig tankarna till ett ormbo, hälften är egen oro och hälften är verklighet. Men... Inte en chans att det kommer räta ut sig, nätet kommer att dras åt tills jag kippar efter luft och känslan av nakenhet kommer att växa. Handavtrycken kommer öka och jag kanske välkomnar dem för stunden.