Några dagar verklighet
I tisdags åkte jag från min lägenhet på morgonen med packning högt och lågt, dags för skolresa. Hela kroppen skrek emot och jag önskade faktiskt ärligt att jag skulle trilla och bryta ett ben för att slippa undan. Tänk Om-monstret bet mig hårt i nacken och skrek farhågor i öronen och jag gjorde mitt bästa för att inte lyssna.
Onsdag morgon stod vi på perrongen, jag yttrade högt min önskan om att jag hellre skulle vilja stanna i Lund istället för att byta tåg, en i klassen tog säkerligen illa upp. Men Lund är min favoritstad, det går inte att säga annat. Istället åt jag en banan på perrongen i Lund, den smetiga sörjan i mitten gav mig kväljningar men jag svalde tappert eftersom mycket i livet går ut på att svälja det man inte vill ha.
Det blev matätande på onsdagkvällen, inte mig emot, det är trevligt att äta mat med klassen. Jag tycker faktiskt om den. Priset gav mig skrämselhicka och fick mig nästan att börja gråta vid bordet, jag fick snabbt ta mig in till en toalett för att snyfta högljutt, jag tror att en dansk dam frågade något men jag förstod inte vad hon sade samt att hon kanske pratade med en vän. Kvällen överlevdes med hjälp av metallödlas vassa bett, bara ett litet för att straffa mig, för att påminna mig om var jag är, var jag ska vara. Papper för att undvika att fläcka ner textilier med det röda, även om det var ett litet, ordnar sminket. Jag kom ut som en ny människa, lite hysteriskt leende som om jag hade tagit en olaglig drog. Min vän tittade fundersamt på mig, strök mig över armen och jag skrattade glatt, levde med alla andra, drack och skrattade mer. Blev skrämd av hur annorlunda folk blir med alkohol i kroppen, undvek att följa med de andra, vi gick hem istället till rummets trygga vrå där vi pratade för att sedan somna först av alla.
Torsdagen började med underbar hotellfrukost, pratade och hade det trevligt med vännen, åt och drack te, njöt. Kom upp på hotellrummet, kände skammen komma över att jag hade ätit mer än vad jag borde, smög snabbt iväg till toaletten, fingrarna i halsen, tårarna rinnande. Skölja bort bevisen, försöka att inte tänka på att fingrarna luktar surt, snyter mig, torkar runt ögonen och svassar tillbaka. Men vännen ser, hon frågar och drar ur mig sanningen, jag är en usel lögnare, jag vill helst tala sanning, på gott eller ont, det blir hela mig hur jag än försöker att låtsas. Hon ger mig reprimander men säger inget mer, tittar bara på mig med varnande blick.
Dagen gås igenom, vackra juveler beskådas, omständigheter med stor folkgrupp uttröttar mig, vi delar på oss. Vännen och jag går mest av alla och kommer sist till hotellet med svullna fötter. Mat skall intagas igen på kvällen, sista kvällen ute på resan. Jag har redan sagt till om att jag inte vill betala lika mycket och priset är mycket bättre, maten är mycket bättre, desserten är underbar och jag är glad. Glass till efterrätt, valfri mängd. Sedan en sådan där idiotisk kommentar som har grunden "Ska du verkligen äta sådär mycket?" och jag börjar skämmas. Jag glömmer bort att jag inte har ätit något speciellt under dagen förutom en halv frukost och jag tittar tomt på glasskålen, börjar skämmas mer, man ska ju inte lämna tallriken tom, det är inte kvinnligt, man ska svälta och lämna mat även om det är gott, så ska det vara. Smyger undan till toaletten, tvingar upp glass som inte ens har blivit varm av min kroppstemperatur. Tittar äcklad på resultatet, tvättar av mig, samma procedur som tidigare. Kommer ner och försöker att se naturlig ut. Vännen vet vad som har hänt och frågar med allvar i rösten om allt åkte upp. Jag svär på min bokhylla om att så inte är fallet, hon vet att jag inte ljuger.
Fredagen ska vi åka hem, jag kan inte dölja mina glädjedanser. Jag vet inte hur man är social, det är som om det är en spärr. "Somnar" på tåget och åker vidare till Örebro till trygg värme där jag känner mig skrämmande lugn, där jag känner igen tecknen från mig själv och förvirrar mig mer. En välbehövd avkoppling efter resan, sover natten igenom och vaknar utvilad utan ont i ryggen som hotellsängen gav mig. Drar ut på tiden för att slutligen gå iväg i sommarvärmen till bästa vännen, ännu mer balsam för själen, jag dansar runt och sjunger en påhittad sång om att raka hundar på konstig skånska. Jag känner mig lugn och hemma. Det går upp och ner, mestadels upp men även ner. Jag är bådadera och jag kan inte rå för det.
Onsdag morgon stod vi på perrongen, jag yttrade högt min önskan om att jag hellre skulle vilja stanna i Lund istället för att byta tåg, en i klassen tog säkerligen illa upp. Men Lund är min favoritstad, det går inte att säga annat. Istället åt jag en banan på perrongen i Lund, den smetiga sörjan i mitten gav mig kväljningar men jag svalde tappert eftersom mycket i livet går ut på att svälja det man inte vill ha.
Det blev matätande på onsdagkvällen, inte mig emot, det är trevligt att äta mat med klassen. Jag tycker faktiskt om den. Priset gav mig skrämselhicka och fick mig nästan att börja gråta vid bordet, jag fick snabbt ta mig in till en toalett för att snyfta högljutt, jag tror att en dansk dam frågade något men jag förstod inte vad hon sade samt att hon kanske pratade med en vän. Kvällen överlevdes med hjälp av metallödlas vassa bett, bara ett litet för att straffa mig, för att påminna mig om var jag är, var jag ska vara. Papper för att undvika att fläcka ner textilier med det röda, även om det var ett litet, ordnar sminket. Jag kom ut som en ny människa, lite hysteriskt leende som om jag hade tagit en olaglig drog. Min vän tittade fundersamt på mig, strök mig över armen och jag skrattade glatt, levde med alla andra, drack och skrattade mer. Blev skrämd av hur annorlunda folk blir med alkohol i kroppen, undvek att följa med de andra, vi gick hem istället till rummets trygga vrå där vi pratade för att sedan somna först av alla.
Torsdagen började med underbar hotellfrukost, pratade och hade det trevligt med vännen, åt och drack te, njöt. Kom upp på hotellrummet, kände skammen komma över att jag hade ätit mer än vad jag borde, smög snabbt iväg till toaletten, fingrarna i halsen, tårarna rinnande. Skölja bort bevisen, försöka att inte tänka på att fingrarna luktar surt, snyter mig, torkar runt ögonen och svassar tillbaka. Men vännen ser, hon frågar och drar ur mig sanningen, jag är en usel lögnare, jag vill helst tala sanning, på gott eller ont, det blir hela mig hur jag än försöker att låtsas. Hon ger mig reprimander men säger inget mer, tittar bara på mig med varnande blick.
Dagen gås igenom, vackra juveler beskådas, omständigheter med stor folkgrupp uttröttar mig, vi delar på oss. Vännen och jag går mest av alla och kommer sist till hotellet med svullna fötter. Mat skall intagas igen på kvällen, sista kvällen ute på resan. Jag har redan sagt till om att jag inte vill betala lika mycket och priset är mycket bättre, maten är mycket bättre, desserten är underbar och jag är glad. Glass till efterrätt, valfri mängd. Sedan en sådan där idiotisk kommentar som har grunden "Ska du verkligen äta sådär mycket?" och jag börjar skämmas. Jag glömmer bort att jag inte har ätit något speciellt under dagen förutom en halv frukost och jag tittar tomt på glasskålen, börjar skämmas mer, man ska ju inte lämna tallriken tom, det är inte kvinnligt, man ska svälta och lämna mat även om det är gott, så ska det vara. Smyger undan till toaletten, tvingar upp glass som inte ens har blivit varm av min kroppstemperatur. Tittar äcklad på resultatet, tvättar av mig, samma procedur som tidigare. Kommer ner och försöker att se naturlig ut. Vännen vet vad som har hänt och frågar med allvar i rösten om allt åkte upp. Jag svär på min bokhylla om att så inte är fallet, hon vet att jag inte ljuger.
Fredagen ska vi åka hem, jag kan inte dölja mina glädjedanser. Jag vet inte hur man är social, det är som om det är en spärr. "Somnar" på tåget och åker vidare till Örebro till trygg värme där jag känner mig skrämmande lugn, där jag känner igen tecknen från mig själv och förvirrar mig mer. En välbehövd avkoppling efter resan, sover natten igenom och vaknar utvilad utan ont i ryggen som hotellsängen gav mig. Drar ut på tiden för att slutligen gå iväg i sommarvärmen till bästa vännen, ännu mer balsam för själen, jag dansar runt och sjunger en påhittad sång om att raka hundar på konstig skånska. Jag känner mig lugn och hemma. Det går upp och ner, mestadels upp men även ner. Jag är bådadera och jag kan inte rå för det.
Kommentarer
Trackback