Dags för uppryckning
Ju mer jag tittar på alla dessa små människor som till och med är yngre än min bror så blir jag bara ledsen. Jag skulle vilja kunna vara ett bra föredöme för de små monstren så de slutar att bete sig så. Sedan stannar jag upp och kommer fram till att jag är en lika god kålsupare som de.
Tusan också.
Precis samma ilsket rosaröda sega hudmärken, samma sätt att tänka, bara att det skiljer sisådär åtta år. Visserligen är de oftast värre än vad jag är, vilket är tack och lov för min del men inte för dem.
Vad mitt liv behöver är rutiner och stake. Jag måste sluta lägga ord i andras munnar och istället verkligen lyssna på vad de säger. Jag har en förmåga att knuffa bort allt det positiva de i min närhet säger och istället lägga det jag tror de menar. Vilket mer betyder att jag låter dem "säga" det jag själv säger till mig själv. För man är alltid sin egen värsta fiende.
Igår när jag gick igenom Örebro så ville jag bara sjunka igenom jorden där jag gick med en kortärmad tröja, för att jag är rädd för vad de ska säga. Jag kröp ihop och försökte stirra på ingenting, ignorerade alla runt omkring och satte den ena foten framför den andra.
För nu är sommaren här, med sin värme och sol, benvärmarnas tid är förbi och det är dags för mig att svälja stoltheten och sluta vara varm. Jag hittade en klänning i garderoben som jag inte har haft sedan förra sommaren, den är från Indiska med röda blommönster på vit botten med djup urringning och knytning i midjan. Skulle så gärna ha den till skolan men jag vågar inte. Vågar inte eftersom den inte matchar med randiga benvärmare. Skulle vilja ha den utan men jag vågar inte. Kanske ska jag bara svälja fegheten och ta den ändå för att se vad som händer. Faktiskt kan de ju vara så vuxna att de inte bryr sig, att de inte frågar. Jag är inte på utsidan av mitt skinn, jag är på insidan och där börjar det faktiskt bli ganska lagat även om det är lite svajigt.
Det är ju ändå en fin klänning. Röd och fin.
Tusan också.
Precis samma ilsket rosaröda sega hudmärken, samma sätt att tänka, bara att det skiljer sisådär åtta år. Visserligen är de oftast värre än vad jag är, vilket är tack och lov för min del men inte för dem.
Vad mitt liv behöver är rutiner och stake. Jag måste sluta lägga ord i andras munnar och istället verkligen lyssna på vad de säger. Jag har en förmåga att knuffa bort allt det positiva de i min närhet säger och istället lägga det jag tror de menar. Vilket mer betyder att jag låter dem "säga" det jag själv säger till mig själv. För man är alltid sin egen värsta fiende.
Igår när jag gick igenom Örebro så ville jag bara sjunka igenom jorden där jag gick med en kortärmad tröja, för att jag är rädd för vad de ska säga. Jag kröp ihop och försökte stirra på ingenting, ignorerade alla runt omkring och satte den ena foten framför den andra.
För nu är sommaren här, med sin värme och sol, benvärmarnas tid är förbi och det är dags för mig att svälja stoltheten och sluta vara varm. Jag hittade en klänning i garderoben som jag inte har haft sedan förra sommaren, den är från Indiska med röda blommönster på vit botten med djup urringning och knytning i midjan. Skulle så gärna ha den till skolan men jag vågar inte. Vågar inte eftersom den inte matchar med randiga benvärmare. Skulle vilja ha den utan men jag vågar inte. Kanske ska jag bara svälja fegheten och ta den ändå för att se vad som händer. Faktiskt kan de ju vara så vuxna att de inte bryr sig, att de inte frågar. Jag är inte på utsidan av mitt skinn, jag är på insidan och där börjar det faktiskt bli ganska lagat även om det är lite svajigt.
Det är ju ändå en fin klänning. Röd och fin.
Kommentarer
Trackback