Allt och inget
Idag var det måndag med stora mått mätt.
Min medaljong visade sig vara stellödd i charneren och samtidigt puts väck, ett antal i klassen plus lärare hattade runt halva morgonen och tittade överallt men ingen medaljong. Den är bara borta. Guldförlusten är inget att oroa sig över, det var inte jag som var skyldig och den var ju ändå förstörd vilket jag hade gissat på. Men ändå hade jag velat titta på den för att utröna om det HADE kunnat gå att rädda. Visserligen är det ibland bättre att göra om från början istället för att reparera skador. Detta gjorde att jag inte hade så mycket att göra i skolan idag, inte hade jag tagit med mig saker att packa i eller motivation för det heller.
Sedan det där med praktikplats... Jag har en plats i Linköping vilket är väl tur så jag får prova på lite utetjänst, däremot känns det som en nödlösning, som en allmosa och det svider. Visserligen är det bara nyttigt att lära sig att bli ratad för det är ju det som större delen av vuxenlivet går ut på men det känns att få nej från de flesta guldsmederna i Örebro län jag lyckades snoka upp. Stukar stoltheten ganska friskt och trycker ner en i de välkända skoskaften där jag oftast har tillbringat min tillvaro i.
Och med praktik i Linköping kommer pengabekymren... (Fan, vad jag hatar att börja en mening med "och"! Det är FEL FEL FEL!) Visst, det går väl någorlunda ihop sig men om något trasslar så kommer det inte bli roligt. Då sitter jag där med skägget i brevlådan och räkningar över öronen. Jag vet ju egentligen innerst inne att det kommer att ordna sig men jag oroar mig ändå, för att jag är van vid att klara allt själv hela tiden.
Hela skoltiden blev ju hastigt och lustigt omstrukturerad i utgiftsfrågan eftersom jag sökte platsen när jag var sambo vilket hade betytt att det hade funnits någon som kunde hjälpa mig med vissa räkningar. Så blev det arrangerat förra gången, jag fick till viss del leva på hans pengar och den lilla lön jag lyckades håva in från extrajobbet. Det gick alldeles utmärkt men nu känns det mest som om jag har tagit vatten över huvud och att jag står alldeles ensam med fötterna i leran utan en hand som når till mig. Gråten står lite smått i halsen men jag tvingar ner den igen till de gånger jag är själv för att låta alla andra slippa undan.
Jag har ju inget att klaga över, det är bara det att jag är så förbannat rädd för att inte ha pengar så det går ihop en månad. Bara tanken på det får det att knyta sig i magen och jag vill nästan skrika rakt ut och låta tårarna spruta. Men jag sväljer ner det och sparar på det så kan jag ta allt på en gång när tillfälle ges, det är ändå ingen rationell gråt det skulle resultera i och vem vill lyssna på sådant.
Börja en mening med "men" är precis lika illa som det tidigare exemplet, det är någon svensklärare som har tjatat om det och även om meningen har en anledning till att börja med det så försöker jag alltid snabbt omvandla det till något annat.
Att vara perfektionist utan all kunskap suger ibland.
Min medaljong visade sig vara stellödd i charneren och samtidigt puts väck, ett antal i klassen plus lärare hattade runt halva morgonen och tittade överallt men ingen medaljong. Den är bara borta. Guldförlusten är inget att oroa sig över, det var inte jag som var skyldig och den var ju ändå förstörd vilket jag hade gissat på. Men ändå hade jag velat titta på den för att utröna om det HADE kunnat gå att rädda. Visserligen är det ibland bättre att göra om från början istället för att reparera skador. Detta gjorde att jag inte hade så mycket att göra i skolan idag, inte hade jag tagit med mig saker att packa i eller motivation för det heller.
Sedan det där med praktikplats... Jag har en plats i Linköping vilket är väl tur så jag får prova på lite utetjänst, däremot känns det som en nödlösning, som en allmosa och det svider. Visserligen är det bara nyttigt att lära sig att bli ratad för det är ju det som större delen av vuxenlivet går ut på men det känns att få nej från de flesta guldsmederna i Örebro län jag lyckades snoka upp. Stukar stoltheten ganska friskt och trycker ner en i de välkända skoskaften där jag oftast har tillbringat min tillvaro i.
Och med praktik i Linköping kommer pengabekymren... (Fan, vad jag hatar att börja en mening med "och"! Det är FEL FEL FEL!) Visst, det går väl någorlunda ihop sig men om något trasslar så kommer det inte bli roligt. Då sitter jag där med skägget i brevlådan och räkningar över öronen. Jag vet ju egentligen innerst inne att det kommer att ordna sig men jag oroar mig ändå, för att jag är van vid att klara allt själv hela tiden.
Hela skoltiden blev ju hastigt och lustigt omstrukturerad i utgiftsfrågan eftersom jag sökte platsen när jag var sambo vilket hade betytt att det hade funnits någon som kunde hjälpa mig med vissa räkningar. Så blev det arrangerat förra gången, jag fick till viss del leva på hans pengar och den lilla lön jag lyckades håva in från extrajobbet. Det gick alldeles utmärkt men nu känns det mest som om jag har tagit vatten över huvud och att jag står alldeles ensam med fötterna i leran utan en hand som når till mig. Gråten står lite smått i halsen men jag tvingar ner den igen till de gånger jag är själv för att låta alla andra slippa undan.
Jag har ju inget att klaga över, det är bara det att jag är så förbannat rädd för att inte ha pengar så det går ihop en månad. Bara tanken på det får det att knyta sig i magen och jag vill nästan skrika rakt ut och låta tårarna spruta. Men jag sväljer ner det och sparar på det så kan jag ta allt på en gång när tillfälle ges, det är ändå ingen rationell gråt det skulle resultera i och vem vill lyssna på sådant.
Börja en mening med "men" är precis lika illa som det tidigare exemplet, det är någon svensklärare som har tjatat om det och även om meningen har en anledning till att börja med det så försöker jag alltid snabbt omvandla det till något annat.
Att vara perfektionist utan all kunskap suger ibland.
Kommentarer
Trackback