Alv

Tiden jag hade hos Polaren Per blev inställd med kort varsel i torsdags och jag blev besviken för på något sätt hade tanken på att jag skulle dig på fredagen hållit mig uppe hela veckan. Även om jag hade min inre dialog om att jag inte trodde ett skräp på konceptet kurator så var det ändå ett steg i rätt riktning mot något iallafall. Jag hade tagit mod nog till mig att faktiskt svälja min idiotiska stolthet och erkänna för mig själv att allt faktiskt inte går att lösa för egen maskin.

Så nu känns det så fånigt, för ju mer jag tänker på det första mötet för dryga veckan sedan så känns det så förbaskat löjligt. Jag satt där och försökte förklara hela min så kallade situation så tyckte jag att det lät mer och mer idiotiskt. Vem är jag att komma och tro att jag har problem som är allvarliga nog att talas igenom med en vilt främmade människa? Helt plötsligt vill bekräftelsehoran i mig springa iväg och gömma sig med en plåsterlapp för munnen så att ingen kan höra henne längre.

Jag skiter fullständigt i att det numera är acceptabelt att gå till någon bara för att lätta på saker och ting. I MIN värld så går man bara till en sådan om man verkigen har problem och jag kan inte förstå vad det är som gör att jag tycker att tillvaron känns skit. För egentligen så har jag inte ett djävla skit att klaga på och ÄNDÅ så är det något som gnager, stör och får mig att tappa sugen. Vem i helvete tror jag egentligen att jag är? Ibland tror jag bara att jag försöker göra mig intressant, allt är bara påhittat för egen maskin och jag blir så arg på att det inte kan försvinna. Jag vill inte vara som alla andra och knata iväg till någon för att spilla ut sig själv (som om jag inte redan gör det på alla möjliga tänkbara sätt) och bli en i statistiken.

Jag hatar tanken på att det inte försvinner men jag kan inte se vad det är jag ska kunna göra för att få det bättre. Allt börjar visserligen hos sig själv men jag VILL inte rota med mig själv, jag är så trött på den där människan under skinnet för det enda hon består av är en småsint djävla förbannad snorunge i en dålig ursäkt för en människa. Jag är trött på att försöka intyga mig själv om att jag duger precis som jag är när man hela tiden får bekräftelse på att man inte gör det. Inte en chans i hela helvetet till att man duger som man är, inte en chans i helvetet.

Jag hatar att jag inte kan vara normal bland folk, att jag blir som en hysterika om jag träffar på nytt eller har besök som jag inte har känt speciellt länge. Jag hatar att jag inte kan bete mig som folk bland nytt folk utan att jag antingen slår över åt det ena eller det andra hållet. Jag hatar att jag går över till barnväxel och får för mig att hoppa i vattenpölar eller fånga snöflingor med tungan. Jag hatar att jag blir en idiotisk exhibitionist. Jag hatar att jag inte kan prata om politiskt korrekta saker utan alltid lyckas halka in på de där ämnena som ger de små millisekunderna av pinsam tystnad. Jag hatar att jag till viss del är nöjd med min kropp och vikt när jag uppenbarligen enligt alla forumstroll är överviktigt och därför kommer vara i en riskzon och dö för tidigt. Jag hatar att jag är dum nog att lyssna på främlingar istället för mig själv. Jag hatar att jag faktiskt lyssnar på mig själv. Jag hatar att alltid ha den där önskningen om att jag ska vara en speciell magisk människa som får alla att lysa upp när jag kommer in i ett rum, den där som gör alla glada och som får alla att skratta. Jag hatar att jag bara vill bli omtyckt för den jag är. Jag hatar att vara den jag är. Jag hatar mig.

En ny känsla har infunnit sig och jag gillar den inte. Den är ondskefull och annorlunda mot tidigare. Det är som samma känsla med att hjärnan arbetar i överväxel och jag inte får vara med fast den numera inte arbetar, den bara stänger av sig. Hela huvudet är tomt, tomt, tomt. Kroppen är inlindad i metallsockervadd med glasfiber och sitter jag bara still känner jag ibland inte att jag sitter med hela kroppstyngden på underlaget, som om jag svävar på något någon millimeter ovanför underlaget. Jag stirrar på tvn och vet inte vad det är jag slösar tid på, jag vill inte göra något men jag vill göra något. Jag vill sitta och storgråta men jag kan inte för ögonen är torra och jag vet inte vad det är jag vill gråta över. För jag har inget att gråta över, min situation är bra, den är bättre än mångas, jag skäms över det att jag inte är nöjd. Och jag hatar att jag inte kan bli av med den, jag är fortfarande övertygad om att det är en fix idé.

Jag hatar att prata om mig själv samtidigt som jag inte kan låta bli och jag bara väntar på den gången när någon får nog och säger det rakt upp i ansiktet på mig. Det kanske är det som gör att jag skriver? Som ett chicken race, närmare och närmare den andra bilen innan man pressar ner bromspedalen och bara väntar på kraschen. För snart kommer det vara någon som inte orkar med mitt självömkande, som kastar allt i ansiktet och inte orkar sitta ljuga om att jag är en bra och trevlig människa, att jag faktiskt är allt det som jag säger till mig själv och att jag inte ska tro att jag är någon.

Jag längtar nästan.