Samtal
"- Man kan väl säga att han sårade dig?
- Njaaäää... Det kan man väl inte säga. Eller.. (eftertänksam röst) Jo.. Det kan man nog. (nickar)"
Det är en helt ny värld som jag börjar nosa på och den är läskig. Sådan där med självinsikt och samtal som kanske kan leda till något. Däremot är det så störande att det inte kan komma någon med den perfekta lösningen på saker och ting, den där lösningen som förklarar varför det är som det är och sedan förklarar att om vi klipper av den här saken i hjärnan så kommer det bli mycket mycket bättre.
Men, icke. För saker och ting har ALDRIG en enkel lösning. Det vore för enkelt och inte alls bra för resten av livet. Välj själv en passande klyscha.
När jag väl satt där i den lilla fyrkantiga fotöljen med sina hjul så som gjorde att jag ville börja kasa runt i den på rummets golv så visste jag inte riktigt var jag skulle börja. För varenda sak som kändes svår hemma i min ensamhet kändes helt plötslig för futtig för att ta upp med en vilt främmande människa. För någonstans är jag rädd för att ha ska säga något liknande som "Men, snälla nån, GE dig! Vad i hela friden får dig att tro att du kan komma hit och sitta och prata banaliteter när det faktiskt finns sådana som behöver hjälp istället för simulanter som kommer hit och beklagar sig!"
För det är så störande att inte sätta fingret på VARFÖR jag inte är glad. VARFÖR jag inte kan nöja mig med det jag har och VARFÖR jag tänker som jag gör ibland. Är det bara i mitt huvud som jag inbillar mig saker? Är jag kanske en simulant? Är jag egentligen helt frisk? Gör jag det jag gör bara för att få folk att tycka synd om mig? Jag kanske helt enkelt är en usel människa, det kan ju faktiskt vara så enkelt. Inga konstigheter, här har du din tidbokning till gasbussen, den kör förbi dig imorgon så vi kan avliva dig på ett humant sätt så du inte gör någon annan illa.
För det är alltid någon som har det värre än mig, på något sätt kan jag inte tillåta mig själv att erkänna att jag kanske inte är så glad som jag vill erkänna för någonstans tror jag att det är på låtsas eftersom jag lyckas vara glad den mesta tiden på dygnet.
Och som vanligt när det gäller nya företeelser så är det en del av mig som blir övernitisk och vill ta kontrollen. En del av mig funderar allvarligt på att gå runt med ett block i väskan eller ha det i närheten av mig så jag kan skriva ner små funderingar med vad jag vill ha ut av allt. Jag kan inte bara släppa det.
Samma sak som att jag försöker svälja stoltheten och komma till insikt med att jag har begärt hjälp från en utomstående. Be om hjälp har jag svårt för. Så då försöker jag få det att vara en naturlig sak vilket gör att jag inflikar det i samtalet som vilken sak som helst. Men, då kanske någon tycker att jag skryter istället? Och tycker att jag är fånig för att jag verkar vara stolt över det.
Däremot är det säkerligen bara jag som tänker på det. För jag tänker för mycket.
Kuratorn frågade om vad det var som jag ville ha uppnått när jag kände att jag inte skulle behöva komma tillbaka och jag sade det jag helst skulle vilja få ut av det. I mina tankar började jag fundera på att det säkerligen kommer ta ett bra tag att få bort allt från mig. Som att tvätta sig noggrant från lera, sådan där intorkad lervälling som inte går bort i första taget.
Men tänk om det bara är avklarat på en gång till? Om verkligen allt är sådär snabbt avklarat. I slutet av tiden så sade han att jag verkade veta vad jag ville med allt och liknande postiva saker. Varför envisas alla (inklusive mig själv) med att tro att jag är stark? Om jag nu är så stark och präktig varför kan jag inte vara stark på RÄTT sätt? Jag skiter väl fullständigt i om jag verkar stark när jag själv oftast inte märker det ens.
Efter att ha kommit ut från det första mötet så var jag inte speciellt imponerad, det kändes till större delen bara meningslöst och jag undrade varför jag ens hade "sjunkit så lågt" som att ringa till någon sådär för att visa mig svag. Nu ett par dagar senare har jag väl kommit mer till insikt om att det kanske kommer ordna sig förr eller senare.
Däremot blir jag så trött på att allt kan gå över så snabbt. Att allt går att stöka över och glömma. Bara så där. Som om det inte betyder någonting. Som om inget betyder någonting, som att allt går att glömma som sagt.
Och då känns det ganska meningslöst.
- Njaaäää... Det kan man väl inte säga. Eller.. (eftertänksam röst) Jo.. Det kan man nog. (nickar)"
Det är en helt ny värld som jag börjar nosa på och den är läskig. Sådan där med självinsikt och samtal som kanske kan leda till något. Däremot är det så störande att det inte kan komma någon med den perfekta lösningen på saker och ting, den där lösningen som förklarar varför det är som det är och sedan förklarar att om vi klipper av den här saken i hjärnan så kommer det bli mycket mycket bättre.
Men, icke. För saker och ting har ALDRIG en enkel lösning. Det vore för enkelt och inte alls bra för resten av livet. Välj själv en passande klyscha.
När jag väl satt där i den lilla fyrkantiga fotöljen med sina hjul så som gjorde att jag ville börja kasa runt i den på rummets golv så visste jag inte riktigt var jag skulle börja. För varenda sak som kändes svår hemma i min ensamhet kändes helt plötslig för futtig för att ta upp med en vilt främmande människa. För någonstans är jag rädd för att ha ska säga något liknande som "Men, snälla nån, GE dig! Vad i hela friden får dig att tro att du kan komma hit och sitta och prata banaliteter när det faktiskt finns sådana som behöver hjälp istället för simulanter som kommer hit och beklagar sig!"
För det är så störande att inte sätta fingret på VARFÖR jag inte är glad. VARFÖR jag inte kan nöja mig med det jag har och VARFÖR jag tänker som jag gör ibland. Är det bara i mitt huvud som jag inbillar mig saker? Är jag kanske en simulant? Är jag egentligen helt frisk? Gör jag det jag gör bara för att få folk att tycka synd om mig? Jag kanske helt enkelt är en usel människa, det kan ju faktiskt vara så enkelt. Inga konstigheter, här har du din tidbokning till gasbussen, den kör förbi dig imorgon så vi kan avliva dig på ett humant sätt så du inte gör någon annan illa.
För det är alltid någon som har det värre än mig, på något sätt kan jag inte tillåta mig själv att erkänna att jag kanske inte är så glad som jag vill erkänna för någonstans tror jag att det är på låtsas eftersom jag lyckas vara glad den mesta tiden på dygnet.
Och som vanligt när det gäller nya företeelser så är det en del av mig som blir övernitisk och vill ta kontrollen. En del av mig funderar allvarligt på att gå runt med ett block i väskan eller ha det i närheten av mig så jag kan skriva ner små funderingar med vad jag vill ha ut av allt. Jag kan inte bara släppa det.
Samma sak som att jag försöker svälja stoltheten och komma till insikt med att jag har begärt hjälp från en utomstående. Be om hjälp har jag svårt för. Så då försöker jag få det att vara en naturlig sak vilket gör att jag inflikar det i samtalet som vilken sak som helst. Men, då kanske någon tycker att jag skryter istället? Och tycker att jag är fånig för att jag verkar vara stolt över det.
Däremot är det säkerligen bara jag som tänker på det. För jag tänker för mycket.
Kuratorn frågade om vad det var som jag ville ha uppnått när jag kände att jag inte skulle behöva komma tillbaka och jag sade det jag helst skulle vilja få ut av det. I mina tankar började jag fundera på att det säkerligen kommer ta ett bra tag att få bort allt från mig. Som att tvätta sig noggrant från lera, sådan där intorkad lervälling som inte går bort i första taget.
Men tänk om det bara är avklarat på en gång till? Om verkligen allt är sådär snabbt avklarat. I slutet av tiden så sade han att jag verkade veta vad jag ville med allt och liknande postiva saker. Varför envisas alla (inklusive mig själv) med att tro att jag är stark? Om jag nu är så stark och präktig varför kan jag inte vara stark på RÄTT sätt? Jag skiter väl fullständigt i om jag verkar stark när jag själv oftast inte märker det ens.
Efter att ha kommit ut från det första mötet så var jag inte speciellt imponerad, det kändes till större delen bara meningslöst och jag undrade varför jag ens hade "sjunkit så lågt" som att ringa till någon sådär för att visa mig svag. Nu ett par dagar senare har jag väl kommit mer till insikt om att det kanske kommer ordna sig förr eller senare.
Däremot blir jag så trött på att allt kan gå över så snabbt. Att allt går att stöka över och glömma. Bara så där. Som om det inte betyder någonting. Som om inget betyder någonting, som att allt går att glömma som sagt.
Och då känns det ganska meningslöst.
Kommentarer
Trackback