Alv

Jag tittade igenom gamla foton och trodde att det var så jag såg ut nu. Tills jag tittade närmare på mitt ansikte och började upptäcka skillnader. Visst, fem år gamla bilder är klart att de är olik den jag är nu men ändå trodde jag inte att det skulle vara en sådan uppenbar skillnad, en sådan skrämmande skillnad. Lite skrämd börjar jag att undersöka närmare och går igenom bilder och åter bilder. Bläddrar mellan gammalt och nytt och jämför, jämför, jämför. Blädder, blädder, blädder. Gammalt, nytt, gammalt, nytt.

Sedan är det så uppenbart, det som jag kommit fram till tidigare för något år sedan.

Jag ler inte med ögonen längre. De ler inte. Munnen ler, ansiktet ler men ögonen ler inte. De bara. Tittar ut från något. De ser trötta ut, som om de har sett för mycket och jag vet inte vad de har sett för något. De ser slocknade ut även om hela ansiktet skrattar och jag VET att jag vid det tillfället som bilden togs var glad så att jag kunde spricka.

Men ändå ler de inte. De bara tittar tillbaka på mig och ser konstiga ut. Inte döda men konstiga.

Jag kan förställa dem till annat, jag kan få dem att se suktande ut bara jag anstränger mig, lockande, förföriska, arga, dumma.

Men inte leende. Inte om jag så skrynklar ihop hela ansiktet till en leende grimas hjälper det.

De ler bara inte längre och jag vet inte varför.