Alv

Den där impulsdemonen börjar att rumstrera runt i mig igen och jag blir återigen osäker på vad jag ska göra med den. Själv är jag inte speciellt impulsiv, det är lite antingen eller vilket oftast resulterar i ganska vårdslösa beslut i sluttampen.

Däremot kliar det i mig, jag vill göra något oväntat och annorlunda men jag vet inte vad. Jag är ju inte impulsiv och jag har inte högtflygande drömmar utan jag vill bara uppleva saker men låta någon annan komma på dem. Skulle någon kompis knacka på min dörr just nu med en resväska i näven och säga: "Vi åker till ett okänt land och irrar runt på vandrarhem i en månad!" skulle jag troligen släppa allt för att känna mig... levande.

För på något idiotiskt sätt har jag börjat sammankoppla fel ord med varandra. Att en lugn och sansad människa som inte gör förhastade saker är tråkig (läs: jag är tråkig) och att de spontana är värda att beundra. Jag har kommit från en del av mitt självförakt och istället bytt ut det till en annan sort. Jag är en tråkig människa som inte är underhållande nog att umgås med för att jag är så, ja, tråkig.

Jag känner mig som den våta filten över alla mina vänner, den som kommer med tänk om-monstrets uttjatade klyschor istället för att drömma sig bort ett tag.

Kanske har jag blivit... vuxen?

Usch, trodde aldrig jag skulle använda så fula ord. Brrr...