Alv

Sakta men säkert är det som om jag åker nedåt, på ledstången till en lång spiraltrappa. Inte vet jag vad som gav mig knuffen, men uppenbarligen har jag suttit längst upp i slutet på trappan halvsittande på ledstången med händerna om knoppen och tittat utför. Ibland har jag kasat ner en liten bit men sedan snabbt hoppat av för att ta trappstegen upp.

Nya upplevelser kommer till mig med jämna mellanrum och jag kan inte säga att jag uppskattar det precis, det är mer skrämmande. De fysiska upplevelserna har jag tills nu skuffat undan som rent självpåhitt av min egen hjärna bara för att jag ska tro att jag är mer speciell än vad jag är. För självklart sitter jag och skriver för att verka häftig och utstickande, självklart. Det är väl enda anledningen till att spilla ut sig själv med ord, eller kanske inte.

I morse när jag satt på tåget till skolan kände jag av det där som jag har märkt av lite då och då på sistone. Som det där ljudet man får i öronen när det är så tyst att öronen gör sitt eget ljud, en tryckande pirrande känsla. Tänk dig den i båda armarna och man vet inte om man vill låsa fast dem mellan knäna eller vifta med dem planlöst. För helt plötsligt verkar jag bli övertygad om att mina armar inte hör till mig själv, jag vill inte ha dem och de är läskiga och stora och jag VILL INTE ha dem på min kropp. Det går lika snabbt över som det kom men de sekunderna det är så är läskiga. En av de saker som hjälper är att höja volymen i hörlurarna och koncentrera sig grovt på musiken, då är instrumental musik bäst för det kräver minsta möjliga tankeverksamhet, bara lyssna på ljuden - inget mer. Mina hörlurar sitter däremot inte tätt nog så när jag höjer volymen gör det för ont i öronen eftersom de läcker hälften av ljudet. Ett tag kan jag stå ut med det men sedan säger trumhinnorna ifrån och jag får ge med mig.

Det kändes som om min tunga svullnade upp ett tag också, som om den fyllde upp hela min mun tills käkarna gav efter och öppnade sig, blev större och större även om jag verkligen kände att den var precis lika stor som innan.

Förut tänkte min hjärna likt en dator som helt plötsligt börjar knattra på utan att det finns något den arbetar med. Den lilla lampan blinkar och man hör det klassiska ljudet av knattrande dator. Så brukar min hjärna vara, den knattrar på och jag har ingen aning om vad som händer. I helgen upptäckte jag den "härliga" världen av likgiltighet också. Ett par minuters stirrande in i väggen hade lätt kunnat bli en timme eller en dag, åtminstone kändes det så vid den stunden. Allt stängde av eller gick på sparlåga och jag bara tittade in i väggen när jag låg i sängen, det började med att jag gjorde en paus för att tänka ut nästa rad i ett försök till diktande men pennan föll slappt mot boken och jag glodde bara.

Skolan är underbart rolig, men ändå så orkar jag nästan inte. Jag går upp på morgonen för att MAN SKA göra det, jag går in i duschen för att MAN SKA göra det.

De nära vänner som känner mig väl nog vet hur jag är med pärmar, lite av ordningsfetisch får jag släng av. Jag har tre månaders räkningar (betalda, självklart) som ligger i en hög i skrivbordslådan. De som känner mig borde få en chock vid den kunskapen, för ni VET hur jag är med papper. Ni VET hur ofta jag säger att praktiskt taget allt går att lösa med en fin pärm, ni känner ju mig.

Min bokhylla är ordnad efter författare, genre och storlek och böckerna står perfekt med bokryggen i samma nivå på varje hylla. Nu har jag bara staplat de senaste inköpen på en hylla och inte brytt mig. De bara ligger där och ligger.

Större delen av tiden är det okej, jag vet inte om det är för att jag är upptagen med annat eller vad det är men ibland är det bra. Jag kan fortfarande få alla att skratta som vanligt, jag kan flamsa runt som vanligt, jag kan föra en normal diskussion. Det är därför jag undrar om jag bara inbillar mig för att göra mig speciell (sedan att jag egentligen skulle vara mer speciell av att vara komplett frisk och sund är en annan femma..). På något sätt kan jag inte tillåta mig det här tillståndet för att jag är rädd för att åka hela vägen nerför ledstången och jag vet inte vad som väntar där nere.

Mamma ringde och pratade med mig i söndags för att kolla hur saker och ting var och jag kom efter ett tag fram till att det känns som om jag inte lever. Som om att jag alltid lever på halvväxel, alltid kan planera i bakhuvudet vad det än gäller och vilken situation det än är. Aldrig leva något fullt ut och de få gånger jag gör det så går det så komplett åt helvete att jag tvingar mig själv ännu mera till att ha lite beredskapstankeverksamhet i bakhuvudet. Detta fick tårarna att börja rinna utan att jag visste varför men det tog inte lång stund innan de torkade ut. Det kommer några droppar och sedan är det klart när jag egentligen skulle vilja sitta och gråta en hel natt tills halsen är en knut, näsan söndersnuten och ögonen mosiga. Men det kommer inget, som om jag inte ens kan göra det fullt ut.

Känslan av hopplöshet kommer på mig då och då och jag vet att det bara borde vara att rycka upp sig men jag undrar till vad jag ska göra det. Inget känns värt att kämpa för och allt är blasé.

Jag börjar bli rädd för mig själv, jag känner inte igen mig själv. Jag vet inte om jag vill börja lära känna mig själv igen.