Det magiska under ytan
För många år sedan tittade jag på tv hos min mormor tror jag bestämt, jag var ofta över hos henne och satt i soffan och tittade på ettan och tvåan. Vetenskapens värld var min bästa vän och jag insöp kunskapen från David Attenborough's lugnande röst. Om allt från myror som samlar honung i kroppen till sina medmyror till de stora kattdjurens liv och leverne.
Jag är ganska säker på att det var han som var med i det programmet som har fastnat i bakhuvudet för att ibland hoppa upp i närminnet igen. En man går längsmed en sandstrand som ser ut att nyss blivit härjad av ett ordentligt oväder eller storm. I vattenbrynet ligger en mystiskt formad fisk som såg så ovanlig ut att jag ett tag undrade om den inte var på riktigt, en djuphavsmarulk.
Sedan dess har jag alltid varit fast i djuphavet, alla dessa varelser som inte riktigt har blivit upptäckta, som bara svävat förbi snabbt på ett foto eller videoupptagning. De som fortfarande gäckar människan även om vi försöker låtsas som att det inte finns mer att upptäcka. Fiskar som är så ovanliga att de inte finns på foto utan bara på teckningar. Kan det bli bättre?
Djuphavsmarulkar är magiska, de finns till bara för att påminna oss om att vi inte är bättre än något annat, att naturen kan hitta på så mycket annat nervkittlande, att vi inte är mer än en droppe i havet av alla skapelser. Vem vet vad mer som finns där i djupen och bara väntar på att bli upptäckta? Kvastfeningen troddes vara utdöd, jättebläckfisken bara en myt.
Det är magi, det blåa livet där under som vi inte riktigt klarar av att hantera.
Ren magi.
Jag är ganska säker på att det var han som var med i det programmet som har fastnat i bakhuvudet för att ibland hoppa upp i närminnet igen. En man går längsmed en sandstrand som ser ut att nyss blivit härjad av ett ordentligt oväder eller storm. I vattenbrynet ligger en mystiskt formad fisk som såg så ovanlig ut att jag ett tag undrade om den inte var på riktigt, en djuphavsmarulk.
Sedan dess har jag alltid varit fast i djuphavet, alla dessa varelser som inte riktigt har blivit upptäckta, som bara svävat förbi snabbt på ett foto eller videoupptagning. De som fortfarande gäckar människan även om vi försöker låtsas som att det inte finns mer att upptäcka. Fiskar som är så ovanliga att de inte finns på foto utan bara på teckningar. Kan det bli bättre?
Djuphavsmarulkar är magiska, de finns till bara för att påminna oss om att vi inte är bättre än något annat, att naturen kan hitta på så mycket annat nervkittlande, att vi inte är mer än en droppe i havet av alla skapelser. Vem vet vad mer som finns där i djupen och bara väntar på att bli upptäckta? Kvastfeningen troddes vara utdöd, jättebläckfisken bara en myt.
Det är magi, det blåa livet där under som vi inte riktigt klarar av att hantera.
Ren magi.
Kommentarer
Trackback